Stålindustrin måste ställa om och hitta nya metoder för tillverkning. Annars riskerar sektorns utsläppsandel att fördubblas inom tio år. Foto: Getty Images
Stålindustrin kan minska utsläpp snabbare än beräknat
Stål- och järnindustrin är en av världens mest utsläppstunga och står för en stor andel av de globala utsläppen. Men det finns möjligheter för sektorn att ställa om tidigare än forskare räknat med.
I dag står stålindustrin för sju procent av de globala utsläppen av växthusgaser, och forskare varnar för att andelen kan fördubblas inom snar framtid om de kolintensiva masugnarna som används i tillverkningen inte fasas ut. I en ny studie, publicerad i energitidskriften Joule, konstateras att stålproduktionens utsläppsandel av den globala koldioxidbudgeten kan öka till tolv procent inom tio år.
– Börjar vi fasa ut alla masugnar i dag, ett mycket hypotetiskt scenario, skulle industrin utgöra ungefär fem procent av 1,5-gradersmålets koldioxidbudget. Väntar vi ytterligare tio år innan vi börjar ersätta dem med bättre teknik kommer de totala utsläppen från industrin att mer än fördubblas, säger Valentin Vogl, doktorand vid Lunds tekniska högskola och studiens huvudförfattare.
Krävs utökad återvinning av stål
Att vi är låsta till redan befintlig industriell utrustning är en orsak till varför växthusgasutsläppen riskerar öka, men det är inte den huvudsakliga anledningen. Problemet beror snarare på att teknikutvecklingen måste påskyndas och att lösningar måste hittas för minskad stålanvändning och ökad återvinning av stålskrot, enligt studien.
Samtidigt som det finns en risk för fortsatt höga utsläpp, kommer forskarna i studien fram till att koldioxidutsläppen som är fastlåsta i järn- och stålsektorns framtid är upp till två tredjedelar lägre än väntat. Det finns alltså en chans att växthusgasutsläppen kan reduceras tidigare än vad man räknat med – förutsatt att bättre teknik för tillverkning utvecklas.
– I Europa finns mycket stålskrot som kan återvinnas, man känner till potentialen av minskad stålanvändning och det utvecklas alternativa produktionstekniker som använder vätgas. Det finns heller inga juridiska hinder för att masugnar ska kunna fasas ut, så jag tror att omställningen i Europa kan ske till 2040.
Måste sättas press på företag och beslutsfattare
Valentin Vogl liknar de politiska åtagandena som behövs för omställningen vid diskussionen om utfasningen av fossila bränslen och förändrade subventioner.
– Sannolikt kommer grön teknik utvecklas, men det betyder inte nödvändigtvis att den kolintensiva tekniken kommer försvinna eftersom efterfrågan på stål fortsätter öka. Det som krävs är engagemang från regeringar och påtryckningar från organisationer och forskningen för att faktiskt fasa ut masugnar. Det finns en liten chans att få till globala avtal om utfasning nu under COP26, men jag inte är särskilt optimistisk kring det.
Forskarna har i studien kommit fram till att masugnar i snitt måste renoveras vart sjuttonde år, vilket är oftare än man tidigare antagit. Valentin Vogl trycker därför på vikten av att uppmärksamma när återinvesteringar görs och då sätta press på företag och beslutsfattare, till exempel om att inte bevilja tillstånd för konventionella masugnar. Detta för klimatets skull, men även inom andra områden bidrar stålsektorn till försämrad miljö.
– Vår studie rör bara klimatet, men stålindustrin är dessutom ansvarig för stora förluster av biologisk mångfald, luftföroreningar, sämre vattentillgång och konflikter, mestadels i den globala södern där järnmalm, kol och legeringsmetaller utvinns. Mycket av stålet vi använder i dag, speciellt i bilar, kommer från väldigt konfliktfyllda områden.
Global ojämlikhet
Kina är världens största stålproducent och står för hälften av all tillverkning, följt av Indien. Valentin Vogl understryker att det är svårare för de länderna att ställa om än för europeiska länder, eftersom de historiskt sett inte använt särskilt mycket stål. Det gör att de har mindre stålskrot, vilket tillgängliggörs när gamla byggnader rivs och bilar återvinns. Länder som håller på att industrialiseras eller har byggt upp sin välfärd under de senaste tjugo åren har ännu inte lika mycket att återvinna som Europa.
– Det finns en global ojämlikhet, och jag tror att det delvis ligger på Europa och Nordamerika att hjälpa andra länder genom klimatfinansiering, teknikavtal och att dela produktionsteknik snarare än att licensiera den.
