Stora klimatprojekt i norr – är resultatet hållbart?

Utsikten från den lilla höjden några mil väster om Piteå är storslagen. Det går att se många mil över ­skogar, myrar och sjöar. Mörkt gröna och bruna nyanser dominerar. Det gör att de 200 vita vindkraftverken som är utspridda i blickfånget sticker ut extra tydligt. Det går att ha olika uppfattningar om huruvida detta industri­landskap är vackert eller ej, men synen är ­imponerande.

Industriella jätteprojekt

Vindkraftverken är en del av Markbygdens vindkraftspark. Totalt finns det tillstånd att uppföra 1 101 vindsnurror i området på en yta drygt dubbelt så stor som Stockholms kommun, 450 ­kvadratkilometer. Fullt utbyggd kommer det att vara den största vindkrafts­parken i Europa. Det här är bara ett av de industriella jätteprojekt med koppling till klimatomställningen som är på gång i norr.

• Bygget av Northvolts batteri­fabrik i Skellefteå är i gång. När fabriken är i full drift 2023 ska 3 000 personer jobba där. En återvinningsanläggning ska byggas i närheten.
• Kopplat till bygget av nya batterifabriker ökar intresset för att utvinna de metaller och mineral som behövs. Tydligaste exemplet är Talga Resources planer på en stor grafitgruva utanför Vittangi.
• LKAB meddelade i slutet av förra året att företaget byter inriktning. I framtiden ska man leverera järnsvamp som med hjälp av vätgas ska framställas koldioxidfritt. 10 till 20 miljarder kronor år­­ligen ska investeras under de ­kommande 20 åren.
• SSAB, LKAB och Vattenfall samarbetar inom ramen för projektet Hybrit om att bygga upp en anläggning för fossilfri ståltillverkning.
• I slutet av februari med­delade företaget H2 Green Steel att det också vill starta fossilfri ståltillverkning. Enligt planerna ska 1 500 personer jobba i stålverket i Boden när det är fullt utbyggt 2030.

Detta är de största projekten. Till dem kan läggas fler vindkraftsparker, ett bioraffinaderi och ett antal gruvprojekt. Det är en minst sagt omtumlande utveckling. Inte undra på om kommunalråden i de berörda kommunerna är lyckliga. Men mitt i glädjen över de stora klimat­­satsning­arna, som dessutom ger tusentals jobb, finns det skäl att titta på myntets baksida.

I Northvolts ansökan om miljö­tillstånd för batteri­fabriken framgår det hur mycket produktionen årligen behöver av olika råvaror. Ställer man fabrikens behov mot de senaste siffrorna för den globala produktionen får man anmärkningsvärda resultat. Fabriken behöver 4,5 procent av världens grafitproduktion, 5,7 procent av den kobolt som producerades och 10,4 procent av litium­produktionen.

Konflikter om gruvdrift

Fabriken i Skellefteå är en av många som byggs just nu. Enligt branschorganisationen European Battery Alliance kan det enbart i Europa finnas 28 batterifabriker inom några år. Det ger en bild av de enorma råvarubehov som ­väntar när fordon elektrifieras. Miljö­riskerna med storskalig gruvdrift är väl dokumenterade, det gäller även i länder med relativt stark miljölagstiftning.

Den planerade grafitgruvan utanför Vittangi är ett exempel. Bolaget vill bryta 500 000 ton grafit per år i ett drygt fem kilometer långt område i närheten av den Natura 2000-skyddade Torne­älven. Naturskydds­föreningen i Norrbotten har sagt nej till projektet, bland annat med hänvisning till risken att gruvavfall läcker ut i älven. Gabna sameby, som redan påverkats kraftigt av LKAB:s gruvverksamhet, är djupt oroad av planerna. Liknande miljö- och markkonflikter finns vid flera av de andra gruvprojekt som är aktuella i norra Sverige.

Det finns ytterligare en råvara som batterifabriken i Skellefteå kräver i stora mängder – elenergi. De 2,8 ­terawattimmar som anläggningen behöver årligen motsvarar runt två tredjedelar av vattenkraftsproduktionen från Skellefteälven. Då är det ändå lite jämfört med projekten inom järn- och stålframställning. Sammanlagt behöver de största projekten i norr 85 terawattimmar. Det motsvarar drygt 4 000 stora vindkraftverks produktion med fortsatt teknikutveckling enligt Energimyndighetens rapport Nationell strategi för en hållbar vindkraft­utbyggnad. Ska de ligga i Norrbotten kommer de att ta två procent av länets yta i anspråk. Det är lätt att se att det kan leda till mycket skarpa markkonflikter i ett län där exploateringen av natur­resurser redan drivits långt och där rennäringen befinner sig i ett mycket utsatt läge.

Skogens roll i omställningen

Man ska heller inte ­glömma bort skogen, den tredje naturresurs som satt sin prägel på norra Sverige. För även den har blivit en central pusselbit i klimatomställningen. Under de senaste åren har delar av näringslivet tagit fram färd­planer för hur deras verksamhet ska bli fossilfri. Konsultbolaget Sweco har räknat ihop hur mycket mer bioenergi som branscherna har tänkt använda. Det handlar om nära nog en fördubbling jämfört med i dag.

Thomas Lundmark, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå, har räknat på hur mycket mer biobränsle det går att ta ut från landets skogar. Titeln på hans rapport talar sitt tydliga språk: Skogen räcker inte – hur ska vi prioritera? Enligt Lundmark går det att öka avverkningarna något i norra Sverige. I övriga landet ligger de redan vid taket för vad som är möjligt att ta ut. Även med antaganden om att skogen kommer att växa något snabbare är detta inte ens nära att täcka den ökade efterfrågan. Redan med dagens avverkningsnivå finns forskare som är oroade över miljökonsekvenserna.

Det går att se stora möjligheter till utsläppsminskningar med klimatprojekten i norra Sverige. Men det återstår att se hur de ska gå att förena med en rimlig hushållning med energi och ändliga resurser.

Läs mer i The Battery Paradox – How the Vehicle Boom is Draining Communities and the Planet, Alejandro González & Esther de Haan, SOMO (Centre for Research on Multinational Corporations).