Storskaligt fiske fångar mest sill i Östersjön

Att värna det ”småskaliga kustfisket” var regeringens starkaste argument för fortsatt fiske av utdömd Östersjöfisk. Detta trots att den innehåller dioxin som ökar risken för hjärnskador, hormonrubbningar och cancer om barn eller blivande mödrar äter den fler än två gånger per år.

När Sveriges Natur kollar visar det sig i stället vara de största båtarna som tar upp fisken med god förtjänst.

”Det småskaliga kustfisket”

2011 beslutade EU att bevilja Sverige permanent undantag från reglerna som skyddar medborgarna mot miljögifterna dioxiner och PCB i fet fisk som sill, strömming, lax och öring. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) hade i mars det året förklarat Sveriges hållning, vid en frågestund i riksdagen.

Det gällde att väga folkhälsan mot fiskerinäringen, sade Erlandsson. Den senare beskrev han upprepade gånger som ”det småskaliga kustfisket”.

För att kvala in i den kategorin ska fisket bland annat ske med max 12-15 meter långa trålare eller passiva redskap, som garn och nät. Ett fiske som beskrivs som marginellt.

— Det är en väldigt liten andel i förhållande till kvoterna totalt sett, säger Patrik Persson, tillståndschef på Havs- och vattenmyndigheten, Hav, till Sveriges Natur.

Han skickar över en lista på 33 fartyg, som tillsammans delar på årets individuella undantagstillstånd och får fiska 83 000 ton sill och strömming. Strömming kallas sillen när den fiskas norr om Kalmarsund.

Polar, Ahlma, Carmona, Ginneton och Västfjord. Så heter de fem fiskebåtar som ensamma har rätt att tråla hem nästan hälften av all Sveriges Östersjösill i år. Skroven i stål mäter mellan 40 och 62 meter och samtliga hör hemma på västkusten.

Fångsten går i huvudsak inte direkt till svenska matbord utan till den så kallade skrapindustrin, där den blir djurfoder och olja. Pälsdjursuppfödare är en målgrupp. Marknadspriset brukar ligga runt 2 kr/kg vilket gör att de ovannämnda 33 fartygen kan ta hem fisk värd uppåt 170 miljoner kronor.

Kommersiellt viktig

Det småskaliga kustnära fisket sker på en annan, gemensam kvot, den så kallade kustkvoten. Här agerar ”100-tals andra småfartyg”.

— Men redskapen är passiva och begränsar, noterar Persson.

Kustkvoten för det småskaliga fisket ligger på blygsamma 4 000 ton sill i Östersjön i år.

En av de mest ambitiösa strömmingfiskarna i norra Östersjön är Erik Gripse, 31. Han och kollegan Daniel Anderssons 38 meter långa Glomskär har tillstånd att ta upp nästan 6 000 ton sill i Bottenhavet i år. Han ifrågasätter att den nystartade rörelsen, med tre man ombord, kallas storskalig.

— Det går mycket debatt om att det är industritrålare som kör, så är det inte. Jag anser att vår båt är en småskalig fiskebåt.

Sill och strömming är den kommersiellt viktigaste fisken runt Sverige, klart mer lönsam än arter som nordhavsräka, havskräfta, torsk och skarpsill. De fem ovannämnda trålarna ser också ut att ha höga vinstmarginaler, mellan 16 och 25 procent i fjol.

Den äldre Glomskär, byggd 1967, gick med 10 procent i vinst.

Fiske både natt och dag

— Vi har aldrig gjort så bra som i år. Vi har kunnat fiska på samma plats hela tiden, med flyttrål både natt och dag, säger Erik Gripse, som fiskat för andra sedan tonåren.

Glomskär landar oftast in fångsten i Norrsundet nära Gävle för vidare transport med lastbil.

— Det blir mest djurfoder, färskfryst till bland annat mink.

— Men vi vill inget hellre än att den fina matfisken ska kunna beredas och filéas lokalt. Säljas på fiskmarknader i Stockholm som förr i världen, tillägger kollegan Daniel Andersson.

De båda är från västkusten, men både båten och de själva har fiskat i Bottenhavet i åratal. Inte heller slår de ut lokala kollegor, betonar de — tvärtom köper de delvis sin kvot regionalt från andra som inte använder sin.

Eskil Erlandssons argument om ”småskaligt kustfiske” innebär inte att det finns någon motsättning mellan det och det storskaliga fisket, i själva verket är det senare en förutsättning för det förra, menar branschföreningen Swedish Pelagic Federation Producentorganisation.

”De större fartygen håller igång industrin vilket gynnar även de små som inte kan ha samma leveranssäkerhet” skriver vd Anton Paulrud i ett mejl till Sveriges Natur.

Skeptisk

De stora moderna fartyg som kommit de senaste åren är dessutom mer miljövänliga per kilo fisk än de små och därtill har de trevlig arbetsmiljö vilket lockat in unga människor i jobbet, fortsätter han. Branschens förhoppning är att fisken blir människomat i stor skala igen och ersätter långt mer miljöbelastande proteiner från jordbruket, inte minst det utländska.

Men hur ser ni på att en enda portion strömming kan ge mer gift än vad som anses riskfritt?

— Det är självklart att man inte ska äta fisken om den är giftig, men det känns inte riktigt som om kunskapen är tillräckligt hög. Ibland får man motsägelsefulla uppgifter.

Borde vi i så fall inte anamma försiktighetsprincipen?

— Jo, men vad är giftigt i vilka nivåer om man tillagar fisken? Jämfört med annan mat? Det är jättesvårt att svara på de frågorna, säger Anton Paulrud.

Också på Glomskär är besättningen skeptisk till att strömmingen man lever av skulle vara speciellt onyttig.

— Jag äter sill 2-3 gånger i veckan och känner mig inte dålig, säger Gripse.

— Om jag hade haft en gravid flickvän eller fru hade jag nog inte varit rädd för att ge strömming till henne, det ska upp i så kopiösa mängder för att betyda något.

SVERIGES NATUR GRANSKAR ÖSTERSJÖSILLEN

LÄS MER: SOS – varning för sill

LÄS MER: 50 år tills all Östersjöfisk går att äta

LÄS MER: Ica byter ut sillburkar efter granskning

LÄS MER: Hårda straff för smuggling av östersjöfisk

Vill du också kommentera granskningen? Debatten pågår för fullt på vår Facebooksida.