Strid mellan äganderätt och skogens egenvärde

Både skogsvårdslagen och artskyddsförordningen är under utredning, och i båda utredningarna läggs stort fokus på markägarens rättigheter och skyldigheter. För Lantbrukarnas riksförbund, LRF har det privata ägandet de senaste åren blivit en av de viktigaste frågorna. På sin hemsida skriver LRF: ”Äganderätten är grunden för all näringsverksamhet på landsbygden” och ”biotopskydd får inte hindra markanvändning.”

”Egentligen är det fel att prata om att jobba för en stärkt äganderätt. Äganderätten är binär – antingen har man äganderätt eller så har man det inte. Just nu har svenska skogsägare inte äganderätt”, skrev lantbrukaren och styrelseledamoten i LRF:s förbundsstyrelse Martin Moraeus i ett blogginlägg 2016.

Den utlösande faktorn till hans inlägg var att Charlotta Riberdahl, utredare av skogsvårdslagen, hade ställt frågan i Almedalen: ”Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse från miljösynpunkt?” Det räckte för att hon skulle få sparken av dåvarande landsbygdsministern Sven-Erik Bucht. Ny utredare tillsattes, vars utredning egentligen bara resulterade i krav på en ny utredning med särskilt fokus på stärkt äganderätt.

Kritik mot utredning

I november i fjol presenterades Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen. Hittills verkar inte någon vara särskilt nöjd med resultatet. Företrädare för skogsindustrierna och skogsägarna tycker inte att utredningen levererar den stärkta äganderätt som utlovats, utan fokuserar för mycket på naturvårdsinsatser och biologisk mångfald. Naturskyddsföreningen kritiserar förslaget främst för att minska insynen i skogsbruket och att främst frivillighet ska gälla vid skydd av skog.

Utredningen av artskyddet kom i juni och fick rätt bra respons från Naturskyddsföreningen, Birdlife och WWF. De skrev i en debattartikel att detta var början på en lösning av konflikten kring fridlysta djur och växter, även om man vill se ett ännu starkare skydd. LRF och Skogsindustrierna ansåg att utredningen var en katastrof. LRF ansåg att förslaget om ökat skydd för bland annat fåglar skulle omöjliggöra skogsbruk på våren och tidig vallskörd. LRF vill att staten tar ett större ekonomiskt ansvar för artskyddet.

Bakgrunden är bland annat det så kallade lavskrikemålet. Skogsstyrelsen nekade 2017 fem skogsägare i Arbrå att avverka, eftersom lavskrikan fanns i skogsområdena och myndigheten ansåg att fågeln ska skyddas enligt artskyddsförordningen. Till skillnad från andra typer av naturskydd skulle markägarna inte få någon ersättning. Tvärtom ansåg Skogsstyrelsen att det var olagligt att förstöra lavskrikans boplatser.

– Planerar man att göra något olagligt, kan man inte få ersättning för att inte göra det, sade Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen, till tidningen Skogseko.

Omdebatterad ersättning

I ett annat mål under förra året ansåg däremot Mark- och miljööverdomstolen att fem skogsägare, som vägrats avverka i fjällnära skog på grund av höga naturvärden, just hade rätt till ersättning från staten. Ersättningen motsvarade 125 procent av skogens marknadsvärde, vilket är normalt vid bildande av naturreservat.

Efter fyra års harvande i olika domstolar för lavskrikemålet beslutade Mark- och miljööverdomstolen att Skogsstyrelsen inte hade skäl för att helt förbjuda avverkning, men gav samtidigt inte heller markägarna grönt ljus. I stället skickades ärendet tillbaka till Skogsstyrelsen som fick i uppgift att beskriva vilka åtgärder som skogsägarna måste göra för att begränsa skadan och skydda arten. Under våren gav Skogsstyrelsen trots allt klartecken för en av avverkningarna i Arbrå med motiveringen att lavskrikorna försvunnit. Frågan om ersättning kom därför aldrig att prövas.

Statligt företräde

Det är inget nytt att staten har ett visst företräde när det gäller det privata ägandet av mark. Det har funnits statliga regler som har förbjudit svedjebruk, krävt plantering av ek och bok och begränsat rätten att avverka virke. I dag finns allemansrätten, rätten till renbete, minerallagen, skyldighet att upplåta mark till ledningar och vägar och mycket annat som inskränker det privata ägandet.

Den nuvarande skogsvårdslagens portalparagraf lyder: ”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Det handlar alltså inte bara om naturhänsyn, skogsägarna är också tvingade att sköta skogen så att den producerar mycket. Innan den nuvarande lagen från 1993 var produktionsmålet ännu starkare och markägare kunde åläggas att avverka lågproducerande skogar, som sannolikt hade klassats som nyckelbiotoper i dag, och plantering av gran eller tall.

Det är lätt att förstå oron och irritationen som markägare känner när de inte får avverka den skog som kanske var tänkt att finansiera renoveringen av huset, inte får lägga igen ett dike som förhindrar traktorns framkomlighet med mera. Samtidigt är det svårt att se att just miljöhänsyn ska uppfattas som ett frontalangrepp på äganderätten, jämfört med grannens behov att bygga en väg. Och kan man verkligen äga naturen?