Striden om skogen

I den pelarsal av höga gamla tallar vi går igenom ligger travar med grova stammar. Fastnitade lappar visar att det är Billerud Korsnäs som avverkar och köper. På andra sidan vägen ligger nyfällda jättetallar kvar i snön, styckade i korta bitar.

– Tätvuxen ved och stora barkplattor. Tydliga naturvärdesträd som inte får tas ned. Det ska entreprenören känna igen, säger biologen Magnus Andersson.

Han tar fram luppen och räknar årsringar. Över 250 år. Minst 50 över gränsen för vad som anses vara naturvärdesträd i denna del av landet. Längre upp i backen finns torrträd, stora stenblock och signalarter som garnlav och ullticka. De flesta träd är gamla, en knotig tall på toppen skattar Magnus till 350 år. Det märks att vi står i en nyckelbiotop, ett område med höga naturvärden med stor betydelse för skogens växter och djur.

Ett av dem tittar just upp ur ett hål i snön, knappt synligt i sin vita päls. Den lilla snövesslan snor runt ett av de stora träden innan den studsar iväg, så lätt att tassarna bara nuddar snöns yta.

Det finns ett namn för det som händer här. Omvänd naturvårdsgallring. Entreprenörer ”hjälper” skogsägare att städa bort sådant som gör skogen biologiskt värdefull: död ved, äldre träd och lövträd. Målet är att få en enhetligare, tråkigare skog som inte löper risk att klassas som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen när ägaren anmäler slutavverkning. Det som är skyddsvärt tas alltså bort innan bedömningen görs. Finskog ska kunna bli kalhygge utan krångel.

Certifierade bolag får inte sälja virke från gammal och skyddsvärd skog, exempelvis nyckelbiotoper. När vi börjar granska fenomenet omvänd naturvårdsgallring vet alla vi pratar med vad det rör sig om, men få vill berätta. Kanske för att det inte bara är etiskt tveksamt utan faktiskt olagligt – även om juridiken är lite snårig. Enligt miljöbalken ska man samråda med Skogsstyrelsen innan man ändrar miljön i områden som är eller kan vara nyckelbiotoper.

Stärkt äganderätt krav från Annie Lööf

Stärkt äganderätt i skogen och stopp för fortsatt nyckelbiotopsinventering fanns bland Centerledaren Annie Lööfs krav för att släppa fram S-MP-regeringen.

På redaktionen rullar partiledarnas anföranden i tv-sändningen där statsministerfrågan bara dagar tidigare blivit löst.

Just då ringer telefonen. Ett tips. Riktigt gamla träd fälls i ett område med flera nyckelbiotoper nära Mörtebo nordost om Ockelbo.

Protokoll vi beställer fram visar att Skogsstyrelsen registrerat helt nya nyckelbiotoper och att gallring orsakat omfattande påverkan. Bolaget bryter mot certifieringen och har därför tvingats akutstoppa avverkningen.

Det är därför vi nu pulsar fram genom tallskogen tillsammans med inventerarna Magnus Andersson, Lotta Delin och Inger Carlsson från Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Gävleborg. Den här färska nyckelbiotopen på 3,4 hektar ligger intill en som bildades på 1990-talet. Genom den har en basväg för utforsling av virke dragits. På andra sidan höjden ligger två andra nya nyckelbiotoper på tillsammans nästan 18 hektar. Här finns nyckelelement som stående döda träd, liggande träd, kattfotslav, tallticka, skinnlav, ullticka och vedticka. Vi ser högar med fällda träd, de äldsta nästan 300 år gamla enligt årsringarna.

– Det mesta i skogen handlar om tid, det är det som ger värdet, säger Magnus Andersson.

I sluttningen upp mot höjden har nästan all björk tagits ned.

– Det känns som att man vill ta bort naturvärden. Hade de fått fortsätta avverka hade säkert många fler gamla träd rykt.

Breda hjulspår leder upp från en skogsväg. Vi följer dem till en stor röd lastare. Föraren berättar att de hållit på ett par veckor, men inte gått in i de gamla nyckelbiotoperna. Fast det är svårt att se skillnad, medger han. Här finns mycket gammal skog. I hans tycke nästan för mycket.

Det blir diskussion, naturvårdarna säger att det bara finns två procent formellt skyddad produktiv skog i länet, föraren att ägarna inte får ordentligt betalt när allt mer mark skyddas.

– Du tycker att det finns för lite att såga ner och vi tycker det finns så lite kvar att man måste spara. De naturliga gammelskogarna kommer att försvinna, säger Lotta Delin.

– Ja, dagens skogar blir ju aldrig så. För nu lär man gå in och röra i skogen för att det inte ska bli sådana här skogar, säger föraren.

Du menar för att det inte ska bli värdefull skog?

– Ja. Här har det ju varit orört bra länge.

”Vi ska utreda vad som brustit”

På träden runt gallringen sitter lappar från Billerud Korsnäs med texten ”Framtidens hållbara förpackningar tillverkas inte av vad som helst. Därför älskar vi skogen – en verklig källa till glädje”. Där står också: ”Välkommen att kontakta oss med frågor om åtgärden”. Det gör vi och blir hänvisade till skogschefen Göran Andersson.

Vad har hänt?

– En av våra virkesköpare har planerat trakten. I samband med det gör man en naturvärdesbedömning. Han bedömde att det var möjligt att gallra. Sedan har Skogsstyrelsen gjort en inventering och klassat områdena som nyckelbiotoper. Den har vi accepterat.

De inventerare vi var ute med tyckte att det var tydligt att skogen höll nyckelbiotopsklass.

– Så har jag förstått det också, att det var tydligt. Nyckelbiotoper är ingen absolut vetenskap utan fråga om bedömningar, det försvårar det hela. Men här måste vi bli bättre. Vi ska utreda vad som brustit i vår hantering och se vad vi kan göra för att undvika att det händer igen. Vi har redan årliga utbildningsdagar för alla virkesköpare där vi försöker kalibrera oss.

Vet du varför man valde att gallra här?

– Det kan jag inte svara på. Det är ett beslut som tas gemensamt mellan skogsägaren och virkesköparen.

Vi granskar något som kallas för omvänd naturvårdsgallring. Känner du till begreppet?

– Det har jag hört talas om. Men det är definitivt inget som vi stöder inom företaget eller från företagsledningen.

Hur viktig är certifieringen för er?

– Mycket. I det här fallet har vi inte lyckats.

Vad händer nu?

– Virket som kan komma från det som blev nyckelbiotoper kommer inte att gå till sågverk eller massabruk utan blir energi på värmeverk.

Vanliga misstag

Problemet med den här sortens misstag är att de inte kan göras ogjorda. Och de är vanliga. I en enkät till Skogsstyrelsens distriktschefer svarar 17 av 20 att de är bekanta med fenomenet omvänd naturvårdsgallring. Många har varit med om skogsägare som hotar med att radera ut naturvärden. Hälften av distriktscheferna känner till att det har genomförts i deras distrikt.

Det finns också skogsägare som är kritiska mot omvänd naturvårdsgallring.

En av dem är ekoturismentreprenören och skogsdebattören Leif Öster, som sitter i programrådet för nationellt skogsbruk och Skogsstyrelsens sektorsråd. Enligt honom är de flesta skogsägare stolta över höga naturvärden och månar om dem. Men den här typen av rådgivning skapar en känsla av att det är okej att röja bort dem.

– Jag har själv fått rådet. Det är naturligtvis mycket bekymmersamt att skogsägare uppmanas att sköta sin skog så att höga naturvärden inte uppstår. Om man aktivt gallrar bort höga naturvärden är det ett brott mot miljöbalkens samrådskrav, oavsett vad virkesköparen säger.

Större frihet receptet

Magnus Kindbom, skogsdirektör på LRF Skogsägarna, tycker att receptet för att komma till rätta med problemet är större frihet för skogsägarna. Han hör många prata om att gallra bort naturvärden för att inte riskera att myndigheterna ska ”lägga beslag på skogen”.

− Man kanske riskerar att bli av med värden på miljontals kronor. Kanske avgör det om man har möjlighet att bo kvar.

LRF har länge fört fram budskapet att äganderätten i skogen är hotad, framför allt genom att skog klassas som nyckelbiotoper genom en process som organisationen anser inte är rättssäker. Nu står det i regeringsöverenskommelsen att äganderätten i skogen ska stärkas.

Men i en internationell jämförelse av äganderätt hamnar Sverige på sjätte plats. Vi har ett gott skydd av ägande generellt. Staten har möjlighet att beslagta mark för att bilda naturreservat men har hittills aldrig gjort det, enligt Naturvårdsverket. Däremot händer det att myndigheterna begränsar hur skogen får brukas och bildar naturreservat mot markägarens vilja. Då får ägaren ersättning med 125 procent av fastighetens marknadsvärde och får själv välja om han eller hon vill stå kvar som ägare. I nyckelbiotoper kan man behöva avstå avverkning utan att få ersättning eftersom pengarna inte räcker till alla och Skogsstyrelsen därför måste prioritera.

Genom skogsvårdslagen som infördes 1993 fick skogsägarna mer frihet att bruka skogen. Miljö och produktion ska väga lika tungt, men ett brott mot naturvårdsparagrafen ger bara straff om Skogsstyrelsen först skriver ett föreläggande om att markägaren inte får göra det han eller hon gjort. Hittills, efter 26 år, har ingen fällts för brott mot naturvårdsparagrafen.

Svårt att sälja virket

I slutet av 1990-talet skrev skogsbruket under på att följa certifieringssystemet FSC, regler som bland annat innebär att en certifierad skogsägare inte får avverka nyckelbiotoper. År 2000 skapade skogsbruket certifieringen PEFC, som är mer anpassad efter små markägare.

Även om en enskild markägare inte vill certifiera sig får han eller hon svårt att sälja virket från en nyckelbiotop, eftersom inga stora aktörer köper det. Och problemet är att begreppet nyckelbiotop inte är helt förutsägbart, anser Magnus Kindbom på LRF. De flesta skogsägare kan nog misstänka att de har en nyckelbiotop om skogen är gammal, om det ligger grova döda träd på marken och om det finns mycket lövträd, men gränsen är inte alltid solklar eftersom alla skogar ser olika ut.

− Olika inventerare kan göra olika bedömningar vid olika tillfällen och det är alltså ingen objektiv bedömning.

Genom Moderaternas och Kristdemokraternas budget sänktes anslagen för skydd av skog till en tredjedel. Därför blir det svårare i år för markägare att få ersättning för skog som de inte kan avverka.

Men certifieringarna gör det fortfarande svårt att avverka nyckelbiotoper, varför jobbar ni inte för att fler markägare ska få ersättning?

− Vi tycker att markägare ska ersättas men först måste man säkerställa att en eventuell inventering hanteras på ett rättssäkert sätt, säger Magnus Kindbom.

Och att göra processen mer rättssäker handlar om att göra den mer frivillig?

− Ja. Vi är medvetna om att det inte alltid blir så att man skyddar det som någon bedömer är de högsta värdena, men totalt sett kommer man längre.

Vad hoppas du att en stärkt äganderätt i skogen kommer att innebära för nyckelbiotopsinventeringen?

− Om en inventering genomförs och ett område klassas som nyckelbiotop så får markägaren ta ställning till om han eller hon vill avsätta det. Om inte så ska den nyckelbiotopsinventeringen strykas.

Då ska man låtsas som att den inventeringen aldrig gjordes?

− Den ska inte registreras, men informationen som skogsägaren får försvinner inte, även om ingen registrering görs.

Ekonomisk risk

Sten Nilsson har jobbat med internationellt skogsbruk i 30 år. Han är tidigare professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, ledamot i Kungliga skogs- och lantbruksakademien och har länge arbetat som rådgivare i olika länder och för Världsbanken. Han ser en ekonomisk risk i om Sveriges skogsbruk inte lever upp till sin miljöcertifiering.

− Det är extremt krävande och miljömedvetna internationella kunder som avgör vår skogsnärings framtid. Vad ska de tro när Sverige försöker gömma undan information och kunskap om våra sista mest värdefulla skogsbiotoper?

Som exempel på företag som visar vart vi är på väg nämner han Ikea och Tetrapak. Båda är känsliga för reaktioner från kunder och siktar på att snart enbart använda FSC-certifierad råvara. Tetrapak köper mycket från just Billerud Korsnäs.

Kristina Yngwe, miljöpolitisk talesperson för Centerpartiet, berättar att regeringen i år kommer att tillsätta en utredning om stärkt äganderätt. Bland annat ska den titta på alternativ till nyckelbiotopsbegreppet. Hon säger att det handlar om en balans med skogsproduktionen.

− Det är problematiskt i dag att skogsägarna sköter sin skog och genom det skapar naturvärden som leder till att man förlorar äganderätten till sin skog.

Hur bygger man upp naturvärden genom konventionellt skogsbruk?

− Landskapet förändras, och då finns det olika arter som attraheras beroende på hur landskapet ser ut.

Hur kan skogsägarna skapa naturvärden genom att gynna arter som trivs med hyggesbruk? Handlar det då egentligen inte om den mark de inte sköter?

− Ja, men det finns arter som inte är hotade som också är en del av en biologisk mångfald.

Men att byta ut ordet ”nyckelbiotop” mot ett annat skulle inte lösa någonting, anser Linda Berglund som är skogstalesperson på WWF, som är med i FSC. Certifieringen handlar om att skydda skog med höga naturvärden oavsett vad den kallas.

− Första steget är att fortsätta nyckelbiotopsinventeringen. Då kommer det att bli tydligt att nyckelbiotoperna inte är så stor andel av skogsmarken som de utmålas som – det handlar om cirka fyra procent.

I dag är två procent av skogen klassificerad som nyckelbiotoper.

En lösning kan vara att faktiskt ta reda på vad som finns i skogen. I Östra Vätterbranterna lyckades man vända fientlig stämning och hot till något som LRF lyfter fram som ett lyckat exempel på hur naturvårdare och skogsägare kan samarbeta.

− Där satte sig båda sidor ner och pratade, och på så vis kom de mycket längre, säger Magnus Kindbom.

Men vägen dit var lång, säger Claes Hellsten som har varit en av de drivande i Naturskyddsföreningens arbete med att skydda Östra Vätterbranterna. De första fem åren kämpade han och de andra i Gränna skogsgrupp mot ett kompakt motstånd.

− Min brevlåda blev sönderslagen sju gånger. Så fort jag satte upp en ny var någon där och förstörde den. Många av oss fick hotsamtal mitt i natten.

Men numera är biosfärområde Östra Vättern en solskenshistoria.

− Jag tror att både vi och skogsägarna ser det som att vändpunkten var när vi fick igenom en ordentlig nyckelbiotopsinventering. Då kunde vi sätta oss ner och få en gemensam bild.

Claes Hellsten tror att konflikterna grodde ur osäkerheten. Gränna skogsgrupp hittade hela tiden fler nyckelbiotoper i de områden som skogsägarna hade planerat att avverka. Till slut var det markägarnas organisationer som slog näven i bordet och krävde att det gjordes en fördjupad inventering. I slutänden ledde det till att man hittade många gemensamma mål, som att stängsla mark för skogsbete.

− De ville ha klara spelregler, ”alla kort på bordet”, och möjlighet att planera långsiktigt i stället för att bråka om den ena avverkningen efter den andra. När vi väl hade kartorna framför oss kunde vi hitta en kompromiss som alla var rimligt missnöjda med. Sedan kunde vi börja samarbeta.

Sveriges Natur granskar omvänd naturvårdsgallring

LÄS MER: Tjänstemän hotas till tystnad
LÄS MER: Vägrade hugga nyckelbiotop – blev av med jobbet
LÄS MER: Ingen fälld för brott mot naturvårdsparagrafen
LÄS MER: Skogsägande väcker starka känslor
LÄS MER: ”Debatten har blivit en ekokammare”