Antropologen Zdenka och hennes familj påverkas på djupet av livet i Longyearbyen.
Svalbard i fokus för global förändring
Det lilla samhället Longyearbyen på Svalbard blir en brännpunkt för klimatförändring, hållbarhet och globala migrationsfrågor i filmen The Visitors. Vid svenska premiären på dokumentärfestivalen Tempo berättade regissören Veronika Lišková om arbetet.
I filmen får vi på nära håll följa socialantropologen Zdenka Sokolíčková och hennes intervjuer för att förstå dynamiken i det speciella samhället, men också den personliga resa som vistelsen där innebär för henne och hennes familj.
– Jag var fascinerad av intensiteten i den här typen av fältarbete och av hennes mod att flytta till denna kalla och isolerade plats med man och små barn, säger Veronika Lišková.
Hon fastnade redan från början för dimensionerna i landskapet. Höga karga berg omger bukten där staden med 2400 invånare ligger.
Läs också: Nya klimatskildringar på filmfestival
Liten bit civilisation
– Det är som någon sorts märklig månkoloni. Ett majestätiskt arktiskt landskap där någon släppt ned en liten bit civilisation. Jag ville visa proportionerna, de små människorna som rör sig i den väldiga omgivningen.
I Longyearbyen bor människor från 52 olika nationer, men Norge är på väg att skruva åt villkoren för de som inte har norskt medborgarskap och bakgrund. I intervjuerna som Zdenka gör finns en tydlig oro för individernas framtid och för samhällets snabba förändring. Turismen ökar och väcker många frågetecken om hållbarhet.
Flera talar om klimatförändringen, som blir alltmer kännbar. De stränga vintrarna bryts av töväder, lavinen som krossade 11 hus och orsakade flera dödsfall 2015 har fått efterföljare.
Från början gör livet och arbetet på Svalbard Zdenka och familjen lugnare och mer balanserad. Barnen älskar snön och vardagen. Men hon påverkas också på djupet av människorna hon intervjuar och funderar över sin egen närvaro och villkoren för att vistas i miljön. Gränserna mellan professionellt och personligt luckras upp.
– Hon började känna detsamma som hennes respondenter gjorde, blev som en spegel för dem.
Filmen har tagit tre år att göra. Veronika Lišková har besökt Longyearbyen under alla årstider utom polarnatten, ”då ser man ändå inget”. Pandemin betydde ett nio månader långt uppehåll.
– Men då fortsatte Zdenka att sända mig ljudfiler från intervjuer och eget filmat material.
I forskningsprojektet gjordes över 200 intervjuer, i filmen finns ett tjugotal med.
Personliga berättelser
– Jag valde de som delade mer personliga berättelser och de som representerade olika segment av befolkningen.
Resultaten av den antropologiska undersökningen kommer att publiceras i bokform och ge en djup och bred bild av samhället.
– Det jag gör i filmen handlar mer om känslor och intryck, även om vi nog landar i liknande slutsatser.
När filmen hade premiär i Longyearbyen var mottagandet positivt.
– Många grät och kände igen sig, men jag kunde också märka att de norska politikerna hade allvarliga problem med filmen och budskapet som kommer fram i den. Trots att det inte är en aktivistisk film, utan tvärtom väldigt subtil.
Filmen kommer också att visas på fredag 10 mars på biografen Victoria i Stockholm på Tempo Dokumentärfestival. Den finns också tillgänglig via festivalens digitala tjänst.
