Svenska klimatmål hindras av industrin

Världens länder ska begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader och sträva mot 1,5 grader. Det slår Parisavtalet från 2015 fast.

För att klara det krävs att mängden koldioxid som släpps ut i atmosfären minskar snabbt. FN:s klimatpanel IPCC räknar ut hur mycket koldioxid som kan släppas ut för att klara ett visst temperaturmål, något som kallas koldioxidbudget.

– Det är ett ganska exakt sätt att mäta klimatpåverkan på, eftersom man har funnit ett linjärt samband mellan just koldioxid och temperaturökningen, säger Martin Wetterstedt, forskare vid Uppsala universitet, som också bland annat jobbar med Uppsalas och Enköpings Viable Cities-program.

Sverige har ingen budget

IPCC:s koldioxidbudgetar kan sedan fördelas på världens länder, där rika länder förväntas gå före i utvecklingen. Sverige har inte antagit någon koldioxidbudget, men forskare vid Uppsala Universitet har räknat ut hur stort utsläppsutrymme som finns kvar.

Utgår man från IPCC-budgeten för att människan med 50 procents sannolikhet kan klara att begränsa temperaturhöjningen under 1,7 grader har Sverige drygt 350 miljoner ton koldioxid kvar att släppa ut. I dag släpper Sverige ut omkring 48 miljoner ton kolidioxid per år. Med nuvarande takt skulle budgeten med andra ord räcka till omkring 2030.

Utgår man från en tajtare budget, där uppvärmningen begränsas till 1,5 grader, spräcker Sverige den redan om tre och ett halvt år, kanske några månader ytterligare om man utgår från de senaste utsläppsscenarierna. Det är alltså år 2026.

Klimatmål uppnår inte Parisavtalet

Målen som finns i den svenska klimatlagen ser annorlunda ut. Här räknas även andra växthusgaser än koldioxid in, medan utsläpp från utrikes flyg- och fartygstrafik är borträknade.

Samtidigt innebär Sveriges netto-noll-mål att man kan tillgodoräkna sig “kompletterande åtgärder” för en del av utsläppen, till exempel utsläppsminskningar genomförda i andra länder och lagring av koldioxid från biobränslen. Det finns inte heller någon begränsning i hur mycket som kan släppas ut på vägen.

– Netto-noll-mål är problematiska på det sättet. Även om man har ett mål till 2045 säger det inte tillräckligt om utvecklingen fram tills dess, och den påverkar klimatet väldigt mycket, säger Martin Wetterstedt.

– Jag tycker också att det är ett problem att målet gör det svårt att greppa vad som är nödvändigt att göra. Nu minskade vi inte utsläppen tillräckligt i fjol, men det ger inte någon konsekvens för det här året. Ska man ta klimatvetenskapen på allvar så måste man se en konsekvens. Det är också svårt med ett netto-noll-mål på lokal nivå, att få företag, kommuner och regioner att se deras del i målet.

Klimatlagens mål är inte heller i nivå med Parisavtalet, enligt forskare vid Uppsala universitet. Snarare än 350 miljoner ton räknar de med att Sverige kommer att släppa ut det dubbla om nuvarande lagstiftningsmål nås.

Mer positiva scenarier

Dessutom ser Sverige inte ut att nå målet med nuvarande styrmedel. Det konstaterar Naturvårdsverket i sitt senaste underlag till regeringen.

– Så är det. Samtidigt har vi egentligen aldrig varit så positiva som vi är nu. Vi gör de här scenarierna varje år och årets scenario ligger närmare målet än tidigare, säger Sara Almqvist på Naturvårdsverkets klimatmålsenhet.

Det innebär att scenariot ligger någonstans runt 15 miljoner ton koldioxidekvivalenter över målet för 2045, vilket förvisso är 12 miljoner ton närmare än tidigare bedömningar. Den största potentialen finns inom två sektorer: transporter och industri.

Trafikutsläpp minskar snabbare

För inrikes transporter finns ett delmål där utsläppen – om man räknar bort flyget – 2030 ska vara 30 procent av utsläppen 2010. Det finns förutsättningar för att nå det delmålet, bedömer Naturvårdsverket. Åtminstone nästan.

– För varje år har vi höjt nivån av elektrifiering i scenarierna. Hittills har det hela tiden gått snabbare än prognoserna. Fortsätter man enligt planen med reduktionsplikten, inblandningen av biobränsle, är den i våra scenarier en ännu större del i minskningen till 2030. Sedan väntas elektrifieringen stå för en allt större del, säger Sara Almqvist.

Få stora industrier står för stor del

Industrin, som precis som inrikes transporter står för ungefär en tredjedel av Sveriges territoriella utsläpp, är betydligt mer ojämnt spridd över landet. Elva industrier står för runt 80 procent av sektorns utsläpp. Naturvårdsverket ser att en stor del av utsläppsminskningen framöver kommer ske inom stålindustrin, där vätgas ska ersätta kol.

– Vi ser att det bryter igenom runt 2030 och det är verkligen en stor del av utsläppen. Vi ser också vissa minskningar inom raffinaderibranschen och kemiindustrin. Antagandena baserar sig på vad industrin själva säger är på gång, även om vi bara räknat med sådant som kommit så pass långt att man är inne i tillståndsprocessen, säger Sara Almqvist.

Medan Naturvårdsverket ser stor potential inom vissa områden går det trögare på andra håll. Bland de sektorer som antas stå för störst utsläpp 2045 finns fortfarande industrin – även om industrin själva uppger att de har större utsläppsminskningar på gång än vad som räknats in i scenarierna – men också jordbruket och el- och fjärrvärmesektorn.

– Elproduktionen i Sverige är relativt koldioxidfri. Den stora frågan här är förbränningen av avfall och plast. Vi ser inte att utsläppen är på väg att försvinna även om en del anläggningar har börjat sortera ut plasten så att den inte går in i förbränningen. Plastflödena är väldigt komplexa och vi behöver få till en högre återvinning. Det händer en del på EU-nivå, men det behövs mer styrning, säger Sara Almqvist.

Gotland värst i Sverige

På kommunnivå riskerar flera svenska kommuner att spräcka den klodioxidbudget som Parisavtalet medger redan inom två år. De tre kommuner som står för de största utsläppen i Sverige är Gotland, Oxelösund och Luleå med stora industrier som Cementa och SSAB. För att nå Parisavtalet behöver kommuner minska sina utsläpp med ungefär en fjärdedel per år de kommande åren.

Endast 16 kommuner i Sverige ser ut att klara Parisavtalets mål. Däribland storstäderna Malmö och Stockholm, men även mindre kommuner som till exempel Arjeplog och Krokom.

En kommun med stora utmaningar är Pajala som sett en ökning av sina utsläpp de senaste åren, men SMHI som ligger bakom statistiken säger att det finns viss osäkerhet kring siffrorna. Enligt den statistik de har skulle ökningen framför allt bero på arbetsmaskiner inom industrin och byggnadssektorn. För att nå Parisavtalet skulle kommunen behöva minska sina utsläpp med 47 procent per år de kommande åren.

Läs också: 16 kommuner kan nå Parisavtalet