Torka slår hårdare mot reglerade vattendrag

I Örebro län har man restaurerat sjöar och mindre vattendrag i över tio år. Hittills har ett 30-tal gamla dammar och ett par mindre vattenkraftverk ersatts med strömmande vatten.

Arbetet hämtar inspiration från återställandet av de klassiska fågellokalerna Oset och Kvismaren på 1980- och 1990-talen.

– Det finns ingenting i naturvården som svarar så snabbt som att jobba med att öppna upp vattendrag, som varit stängda för vandring. Det har blivit mera forsar och mera liv, redan året efter vandrar fiskarna upp, säger Daniel Bergdahl, vattenvårdshandläggare på länsstyrelsen i Örebro.

Länsstyrelsen har jobbat i mindre vattendrag, till exempel Fräsebäcken, Imälven och Dammsjöån i Guldsmedshyttan. Många av åtgärderna handlar om att återskapa biotoper och fria vandringsvägar, för att få öringen att vandra igen, så att den i sin tur kan bära med sig larver från den rödlistade flodpärlmusslan på sina gälar.

Det är en liten pusselbit för att återställa vattnets roll i landskapet. Arbetet finansieras bland annat med bidrag från Naturskyddsföreningens fond Bra Miljöval El, ett stöd som betalas ut till markägare som vidtar åtgärder på egen mark.

Syftet är att elkundernas pengar ska gå till att ordna restaureringsåtgärder vid dammar och bäckar. Det har inte varit någon spikrak väg framåt.

Lade skulden på dammutrivningar

Den mycket varma sommaren 2018 slog hårt mot vattenmiljöerna och många vatten minskade snabbt i omfång. I augusti var det torrt eller nästan torrt i flera bäckar.

Medierna rapporterade om fiskar som låg och kippade efter andan i de torrlagda fårorna och fynd av uttorkade skal av flodpärlmussla. Några var snabba med att lägga skulden på de pågående dammutrivningarna.

– Det var ett konstigt år med högt vårflöde och påföljande värmebölja. Torkan slog hårt mot alla vatten i länet, det var inget bra år för fiskar och musslor någonstans. Musslorna är känsliga och en del strök med, men det gällde både i reglerade och oreglerade vatten, så det var ingen skillnad i det fallet, säger Daniel Bergdahl.

Vattenflödena avstannade. Några bäckar var helt torra men det fanns många gånger höljen kvar där fisken överlevde eller så kunde fisk kila ut i sjöarna.

Skillnaden är att när naturen reglerar flödet så går saker och ting mycket långsamt, men när människan stänger eller öppna en dammlucka för att maximera elproduktion så går det snabbt, enligt Daniel Bergdahl.

– En torrläggning på naturlig väg pågår ett tag, fisken har fått varningssignaler en månad eller i alla fall veckor i förväg om att nu börjar det bli kris, och även musslorna har fått det så att de kan gräva ned sig. Men om man stänger en dammlucka så kan hela vattendraget vara torrt på en halvtimme, och då hinner inte djuren med.

Tveksamt skylla på restaurering

Daniel Bergdahl anser därför att fisk- och musseldöden 2018 inte var resultat av några kontraproduktiva miljöåtgärder. De påbörjade restaureringarna hade mycket litet med detta att göra.

Nu fem år senare har naturen börjat återhämta sig. Man är på rätt spår igen. Det visar provfiske i flera av de drabbade vattendragen.

– Den stora massan av musslor har klarat sig i våra vatten, och det gäller fiskarna också. Längs Imälven med sina stora bestånd av flodpärlmusslor, som drabbades hårt, har man inte sett någon negativ påverkan av restaureringsåtgärderna överhuvudtaget, varken på musslor eller fisk, säger Daniel Bergdahl.

Den kritik som framfördes under den extrema torkan var i mångt och mycket en nidbild av det pågående miljöarbetet. Det var tvärtom så att de värsta effekterna av torkan kunde ses i reglerade vattendrag med nolltappning, där varken musslor eller fiskar klarade sig. Det var i dessa vatten det blev sterilt med enstaka individer fångade i små blöta fickor.

Det finns årtionden av forskning och praktisk erfarenhet från dammutrivningar och dess lokala effekter. Vanligen sker en återgång till normala hydrologiska förhållanden succesivt.

Fisk och rörliga bottendjur brukar återkolonisera snabbt, medan större fastsittande mollusker och vegetation kan störas och behöver mera tid för återhämtning.

– Problemet med hela vårt landskap är att vi tagit bort motståndskraften, vi har ingen motståndskraft kvar mot klimatförändringar, för vi har inget vatten kvar i landskapet  och vattnet är ju är den stora temperaturregleraren, till exempel småtjärnar och våtmarker, med sådana blir inte temperaturen så extrema på sommaren, säger Erik Degerman, fiskeribiolog och tidigare verksam på SLU.

Läs också: Moderna miljövillkor för vattenkraft sätts på paus

Bättre lokalklimat

I Örebro län har man i vissa fall kombinerat utrivning av dammar med återmeandring, det vill säga slingrat flodfårorna. Och om man meandrar vatten så håller det sig kvar längre i landskapet, säger Erik Degerman. Då får man ett annat och mycket bättre lokalklimat. En damm som stoppar upp vattnet kan däremot vara förödande.

– Om du har en damm så dunstar vattnet bort i och med att den bildar en stor öppen vattenyta. Hade det varit ett flytande vattendrag hade det varit skugga längs stränderna. Och när vattennivån sjunker för att dammarna skapar en så stor värmefångande yta så kan fiskar inte flytta sig för att de stoppas av dammen, det finns ingen rörlighet kvar, säger Erik Degerman.

Dammar torkar på så sätt ut landskapet. I början av en varm period, som den 2018, samlar dammarna på sig värme från solen, vattnet nedströms dammen blir mycket varmare än i normala fall, upp till fem grader varmare, och många arter som öring och flodpärlmussla tål inte mer än 24 grader en dag och musslan dör vid 25.

– Dammarna är förödande de här varma somrarna. I ett varmare klimat så blir det viktigare för fiskar och andra djur att hitta kallvattenbiotoper, att ta sig dit och tillbaka, och det går inte med en damm, som lagrar och håller tillbaka vattnet för andra ändamål, säger Erik Degerman.