Upplagt för kniviga samtal om nytt klimatmål i EU

– Jag är världens gladaste klimatförhandlare i dag! deklarerade Jytte Guteland efter det att EU-parlamentet i praktiken givit henne grönt ljus för att förhandla för flera skärpningar av den klimatlag som unionen vill införa.

Ett oberoende klimatpolitiskt råd, ett nettonollmål till 2050 som också ska gälla nationellt och ett uppdrag om ett 2040-mål till EU-kommissionen i all ära. Men den kniviga frågan rör framför allt om, och i så fall, vilken höjning av klimatmålet som EU ska anta till år 2030.

Klimatmålet är nämligen det som styr ramarna för all annan lagstiftning som ska till de kommande åren i unionen för att höja utsläppsminskningstakten, och det är därför centralt för vilken ambitionsnivå unionens lagstiftare lägger sig på.
– Europaparlamentet tar en stark ställning för att föra Europas klimatinsatser mer i linje med vetenskapen och våra medborgare som vill att Europa ska nå klimatneutralitetsmålet och respektera Parisavtalet, kommenterade Jytte Guteland vidare efter det att resultatet blev klart på onsdagsmorgonen.

Mer – men är det tillräckligt?

Just ordet ”mer” är centralt i sammanhanget. Ur ett strikt koldioxidbudgetperspektiv, framräknat av FN:s miljöprogram, bör EU:s mål egentligen ligga på minst 65 procent. Och från delar av miljörörelsen trycker man samtidigt på att målet bör vara högre, för att ta in det historiska ansvaret för utsläppen i kalkylen. Guteland drev själv på för att parlamentet skulle förorda en 65-procentsmål, men stötte redan på patrull i sin egna partigrupp och fick därmed sikta in sig på 60-procent.

Bollen hos statscheferna

Nu vänds blickarna till de andra lagstiftarna i unionen. Och det är här som frågan egentligen avgörs.  Rent juridiskt går det att en kvalificerad majoritet bland medlemsländerna i ministerrådet går in i förhandlingar med parlamentet om ett höjt klimatmål. De nivåer som diskuteras där är ett 55-procentsmål som inkluderar kolsänkorna, vilket i praktiken innebär ett 51-53 procentigt absolut mål.

Men i praktiken har samtidigt alla tidigare klimatmål antagits i enighet mellan statsministrarna och presidenterna i det Europeiska rådet. Här är det enighet som styr, och tanken med att flytta upp frågan till den beslutsnivån är dels att ”få med alla på tåget” men kanske framför allt att inte köra över de länder som kan drabbas mest, främst ekonomiskt och sociopolitiskt, av höjda ambitionsnivåer.

Tillräckligt förberett?

Här har det också pågått ett fotarbete i flera år för att bereda marken för höjda ambitioner. Bland annat gav statscheferna förra sommaren EU-kommissionen i uppdrag att göra en konsekvensanalys av vad ett höjt klimatmål innebär.

Denna levererades tidigare i september och pekade bland annat på att energifattigdomen kan öka i unionen till följd av de höjda energipriser som beräknas bli en konsekvens av ett höjt mål.

Det har redan pekats ut som en svaghet i analysen hos kritiker. Men det saknades också specifika analyser för hur just de mer fossilberoende regionerna i unionen påverkas. Det har också kritiserats av motståndarna.

– De pekar väldigt mycket på att detta saknas, det är en återkommande kritik, säger en förhandlare till Sveriges Natur.

Tungt vägval

Vägvalet mellan hur mycket de mer skeptiska och oroade länderna ska eller kan köras öve” vilar nu tungt på framför allt det tyska ordförandeskapet i ministerrådet. Angela Merkel har uttalat att hon vill se ett mål antaget innan de lämnar över klubban i höst, bland annat då det då innebär att EU kan hålla Parisavtalets deadline i år. Men till vilket pris vill hon nå det målet?

Under de kommande veckorna vet vi mer. EU:s statschefer samlas för att diskutera frågan den 15-16:e oktober, och veckan därpå har miljöministrarna målet att enas kring en position till klimatlagen.