Storlommen, nåjdens och andebesvärjarnas fågel. Foto: Getty Images.
Uråldrig hövding
Är det verkligen rimligt att ägna sina dagar åt att skriva om fåglarnas skönhet när skogarna brinner och glaciärer smälter? Ja, jag tycker faktiskt det. Alla kan inte stå på barrikaderna.
I författaren och fågelskådaren Jonathan Franzens essäsamling Längre bort (Brombergs, 2012) citeras en ny medlem i ett ornitologiskt sällskap i Kina: ”Om fågelskådarna verkligen brydde sig om fåglarna skulle de lägga mindre energi på att ta vackra bilder och mer tid på att försvara naturen mot människan.”
Jag kände mig träffad. Inte för att jag far jorden runt och fotograferar fåglar, och inte jagar jag rariteter heller. Men detta eviga skrivande!
Ständigt går jag runt och antecknar än det ena, än det andra om vad jag ser och hör i skog och mark. Vore det inte bättre att försöka rädda naturen i stället för att skriva om den?
Jo, det vore det säkert. Och jag kan inte försvara min iakttagande position på annat sätt än att vi alla är olika.
Jag kommer aldrig att bli aktivist, aldrig blockera någon motorväg eller ens gå upp i en talarstol för att agitera. Jag är för blyg och konflikträdd – feg skulle nog andra säga – och får se det som min uppgift att stå vid sidan av och skriva om naturen i stället, försöka visa fram den artrikedom och skönhet som finns omkring oss.
Som storlommarna på den där Bergslagssjön långt inne i skogen där vägen tog slut. Det var en kväll i juni och alldeles stilla, ett lätt regn hade slutat falla och runt sjön stod träden tysta som en hedersvakt.
Jag hade fångat en av lommarna i kikaren där den låg och gled fram på barrskogsspegeln med ett v-format, minimalt svall efter sig. Det sammetsgrå huvudet och de vitrandade halssidorna, ryggen med sitt raffinerade svartvitrutiga mönster, det röda pärlögat lysande som en rubin, till synes ditklistrat utanpå ansiktet.
Månskäran balanserande på sin spets just ovanför skogen. Och så sträckte fågeln fram halsen och gav upp det berömda skriet, ödsligt och klagande så att ryggfjunen reste sig.
Kåååii, ko-kåååii, ko-kåååii, ko-kåååii –
Det steg upp som ur en väldig brunn, liksom ekande inuti sig självt och mot skogen omkring, medan sjöns andedräkt svepte in fågeln i flors- tunna slöjor. Jag vill minnas att ordet ”trolsk” kom för mig där jag stod vid min kikare, hur klichéartat det än må vara.
Strax bugade sig lommen inför härligheten, körde näbben i sjön och försvann ner efter dagens sista abborre, för att dyka upp igen 100 meter bort.
Det vilar en sorts värdighet över storlommen som inte är så lätt att förklara, som om den vore född med livslång erfarenhet. Klarvattensjöarnas uråldrige hövding, avbildad på berghällar och förlaga till Storsjöodjuret i Jämtland.
Nåjdens och andebesvärjarnas fågel som skyr de övergödda slättsjöarna och dras till näringsfattiga, djupa vatten där sikten är fri och akustiken god.
Och över Bergslagssjön ekade ropen till långt in på natten, som i en vildmarkssaga från en annan tid. I mitt inre kommer den förtrollade kvällen att leva för evigt, särskilt nu när jag har fått skriva om den.
