Utsläpp av tama änder kan skada vilda bestånd

På försommaren körs stora lass av två–tre veckor gamla gräsandsungar ut och släpps i sjöar, främst i södra Sverige. De kommer från avelshägn där de ruvats i äggkläckningsmaskiner. Under hela 1900-talet har jägare satt ut gräsänder, men sedan 1970-talet är uppfödningen mer storskalig.

Påfyllningen av änder har fått kritik från miljö- och djurskyddsorganisationer för att vara inhuman eftersom fåglarna är ovana att leva vilt och många dör tidigt trots att de ofta stödmatas. Andra farhågor är att gräsandstammen förändras genetiskt och stör sjöarnas ekologi.

En fjärdedel skjuts

Sedan 2010 har forskare på Högskolan Kristianstad undersökt de utsatta andungarna med hjälp av ringmärkning och gps-loggar. Endast omkring en fjärdedel skjuts i höstens jakt, berättar Johan Elmberg, professor i zooekologi. Vad händer då med resten?

− De uppfödda gräsänderna är lite mindre skygga än de vilda och många blir byten för olika rovdjur.

2 procent överlevde till nästa säsong. Lågt jämfört med vilda gräsänder som märktes vid samma ålder. Av dem överlevde drygt 20 procent.

Kanske klarar sig uppfödda änder sämre eftersom de inte är lika välanpassade genetiskt för ett liv i vilt tillstånd. Johan Elmberg och hans kollegor har sett att de i snitt har kortare och bredare näbbar än de vilda gräsänderna.

”Tama gener” sprids

​​Den lilla andelen farmade gräsänder som överlever blir en del av den vilda stammen och ger på hösten ett tillskott på drygt 1 procent till Sveriges omkring 400 000 vilda gräsänder. När uppfödda änder parar sig med vildfödda sprids de ”tama generna”.

Forskarna har också sett att lamellerna, små räfflor inuti i näbben, satt tätare innan utsättningar av gräsänder blev storskaliga i Europa. Ju tätare lamellerna sitter, desto effektivare silas naturlig föda fram ur vattnet, förklarar Elmberg.

– Det här skulle kunna påverka de vilda gräsändernas anpassningsförmåga i ett föränderligt klimat. Framtiden får utvisa.