Världens mest bevakade naturreservat

Ibland säger Google Maps allt. På vägen mellan Sydkoreas huvudstad Seoul och gränsstaden Panmunjom försvinner plötsligt landsvägen vi befinner oss på från skärmen. Allt blir bara grönt, helt utan detaljer. Detta trots att vi utanför turistbussfönstret korsar flera mindre vägar och landsvägen fortsätter framför oss så långt ögat når.

– Nu närmar vi oss den demilitariserade zonen, säger guiden S.P. Hong i det knastriga högtalarsystemet och skämtar om ironin med att den heter som den heter när gränsen mellan Nord- och Sydkorea snarare är världens mest bevakade med taggtråd, två miljoner landminor och över hundratusen soldater från två av världens största arméer.

Från och med nu, fortsätter guiden, får vi bara ta bilder när han och de amerikanska soldater som snart ska hoppa ombord och eskortera oss säger till. Vi måste också hålla oss lugna, samlade i grupp och inte utföra något som skulle kunna ses som provokation från den nordkoreanska sidan gränsen fyra kilometer bort. Detta säger han samtidigt som bussen smyger fram i ett grönskande Edens Lustgård-liknande naturreservat där jättehavsörnar med vingspann runt två meter svävar i skyn över risbönder i koniska hattar som tar hand om sina frodiga fält.

Djurens och växternas paradis

Det är, med andra ord, symboliskt att allt här blir grönt i Google Maps. Den 248 kilometer långa och fyra kilometer breda buffertzonen är nämligen ett djurens och växternas paradis på den Koreanska halvön.

I historieböckerna står det att Koreakriget varade mellan 1950-1953. Men de två parterna – Nord- och Sydkorea – godkände aldrig varandra som suveräna stater. Vid förhandlingarna i Panmunjom 1953 gick man bara med på vapenvila och att Koreahalvön skulle delas vid 38:e breddgraden. Inte heller året därpå i Geneve, där Koreas enande stod på agendan, gjordes några framsteg. Nord- och Sydkorea är därmed fortfarande i praktiken i krig med varandra. Det är därför gränsen fortfarande är så bevakad som den är.

Eftersom buffertzonen är så ogästvänlig har det här sedan vapenvilan 1953 blivit till ett unikt vildmarkshägn där tusentals arter som annars är utrotningshotade på Koreahalvön får vara i fred. Däribland kragbjörnar, leoparder, lodjur och myskhjortar. Det ska även ha funnits sibirisk tiger här.

Det var nämligen just den sibiriska tigern, och nyheten om att de fanns inne i gränsområdet, som i mitten av 1980-talet fick Seung-ho Lee, en sydkorean som flytt till USA och som nu bor upstate New York, att se på den demilitariserade zonen med nya ögon.

– Att det förvandlats till ett orört område, ett ingenmansland, det visste jag, säger han. Men inte att det var så orört att till och med den sibiriska tigern levde där. När den fastnat på de amerikanska soldaternas övervakningsbilder från området insåg jag gränsområdets betydelse för Koreahalvön.

Projekt Fredsparken

Fram tills dess hade Seung-ho Lee som så många andra hoppats på ett fredsavtal och ett enat Korea. Men snart insåg han att ett enande också skulle betyda en nedmontering av gränsbevakningen, att området skulle kunna bli ett exploaterat turistmål likt Berlinmuren och därmed ett allvarligt hot mot vildmarksparadiset i buffertzonen. Han läste in sig på ämnet och 1997 startade han The DMZ Forum, en organisation som kampanjar för att den demilitariserade zonen även vid en eventuell fred ska förbli ett naturreservat. The DMZ Forum kallar sitt projekt Fredsparken.

I Sydkorea har man fått gehör. I Nordkorea är det svårare.

– De jag är i kontakt med i Nordkorea, ministeriet för land och miljö, har först börjat svara på mina förfrågningar nu. Det är som att freden – och därmed mitt projekt – inte finns på kartan. Men på senare tid har jag ändå fått deras representanter att bli intresserade av att försäkra den nordkoreanska sidan av det demilitariserade området till att bli en minnespark av kriget.

Vår resa till den demilitariserade zonen är så fri som turist- och journalistresor till området kan bli. I det så kallade Joint Security-området i Panmunjom, där det sedan 1953 i ett hus mitt på gränsen mellan länderna står ett bord redo för eventuella fredsavtal, står vi öga mot öga med nord- och sydkoreanska soldater. Vi får besöka en av de så kallade aggressionstunnlar som Nordkorea grävt och som upptäckts på den sydkoreanska sidan, och vi får blicka ut över buffertzonen vid en handfull olika utsiktsposter. Närmare än så kommer vi inte.

Utrotningshotade arter

Det är lätt att undra hur man kan hålla koll på hur djur- och växtlivet ser ut inne i det demilitariserade området när inga människor kan vistas där.

Den amerikanske generalen Sexton, som har hand om oss när vi kommer i den demilitariserade zonen, medger att det är svårt att hålla koll på naturreservatet.
– Forskare får bara ta del av minimal data, säger han med sydstatsdialekt bakom solglasögon när bussen stannar för att vi ska blicka ut över den nordkoreanska fejkstaden Kijiongdong där en 265 kilo tung nordkoreansk flagga vajar från 160 meter, vilket gör den till världens fjärde högsta flaggstång.

– Den mesta infon kommer från satelliter så det finns ingen uppdaterad överblick, fortsätter han. Så allt blir spekulativt, vilket är synd. Det handlar ju ändå om en hel rad utrotningshotade arter. Även om de troligtvis har det bättre här vid gränsen än någon annanstans så finns det kanske vissa arter med svårigheter där vi skulle kunna ge en hjälpande hand. Det har ju till exempel talats om att det ska finnas ett tiotal sibiriska tigrar här men ingen har sett någon på länge.

På väg tillbaka till bussen nämner general Sexton att det också finns en del fotografer som med militäreskort fått ta sig in i zonen. Den första fotograf som fick tillstånd att ta sig in var Jongwoo Park till sextioårsdagen av krigets utbrott 1950. Hans bilder från 2009 och framåt på nyfikna bergsgetter, flockar med grågamar och oändliga våtmarker turnerar fortfarande på fotomuseum över världen under namnet The Forbidden Forest.

– Alla områden där jag fotade var säkrade innan jag gick in, säger Jongwoo Park. Sedan finns det ju ingenting därinne som skvallrar om att det är ett gränsområde mellan två länder som är i krig med varandra. Ingenting utom det att det lite här och var där jag fotade varnades för att jag kunde se människoben från de som dödades mot slutet av kriget 1953. Ingen hann ju se över området innan gränszonen drogs. Så vid en eventuell fred så skulle jag vilja se att området gicks igenom för att de här offren ska få en begravning, för att sedan få fortleva som det naturreservat det är nu.