Vindkraften i stormens öga

Det är en regnig kväll i slutet av januari och Folkets hus i Målilla är knökfullt. Det är andra gången för företaget Dackevind – i somras höll det öppet hus om sina planer på att bygga en vindfarm i bygden, men efter klagomål har företaget nu ordnat en presentation med frågestund. Ägaren tar i hand vid entrén. Det bjuds på kaffe och vetelängder. Mikrofonvolymen höjs en och två gånger. Jonathan Hjorth, konsulten som företaget anlitat för att hålla i tillståndsprocessen, inleder.

– En obekväm sanning, säger han och gör sedan en lång paus.

– Det var namnet på Al Gores bok, vilken kickade igång mitt intresse för klimatet.

Hjorth visar grafik. Koldioxidhalten i atmosfären, temperaturökningen, andelen fossila bränslen.

– Det här kommer från Dagens Nyheter, säger han. Vind är inte hela lösningen. Men jag hoppas verkligen att det här kommer att bli året då koldioxidnivån slutar stiga.

– Allt det här vet vi redan. Sluta tala till oss som om vi var skolbarn och kom till saken, ropar en av åskådarna, Hjalmar Österberg.

Sverige bygger ut vindkraften i rasande takt. Från 2013 till 2019 fördubblades produktionen av vindenergi. Till 2022 beräknas den dubblas igen. Per capita expanderar vi mer än något annat land, undantaget Norge, och planen är att det ska fortsätta till 2040, då hela landets energiförsörjning ska vara förnyelsebar. Men utvecklingen möter också kritik. Allt fler lokalbor oroar sig för konsekvenserna av vindkraftverken och deras protester stoppar många projekt. Branschföreträdare räknar med att bara en fjärdedel av alla ansökningar får tillstånd och en tredjedel av godkända planer blir verklighet. Processerna tar år och kostar på för samtliga inblandade. De flesta är överens om att systemet måste ändras. Men hur?

Egil visar ingen tvekan. Den knappt tvååriga älgen skrider genast fram, stannar precis intill stängslet och lyfter sin mule ett par centimeter från mitt ansikte.

– Han är kaxig, säger Maria Österberg som driver Målilla älgpark med sin man Hjalmar. De äldre tjurarna har fällt kronorna, så nu tycker Egil att han kan styra.

Paret, som kommer från Stockholm, förverkligade sin dröm då de flyttade hit för fem år sedan. För priset av en trea på Södermalm har de fått en herrgårdsliknande bostad, en flygelbyggnad, en gårdsbutik, åtta stugor, ett antal lador och uthus – allt intill en Natura 2000-­klassad bäck som slingrar sig genom en åkertunga i Smålandsskogen. Samtidigt har de blivit föreståndare för Hultsfred kommuns största turistattraktion, sedan musikfestivalen lade ned 2012.

– Våra vänner tyckte det var värsta 40-årskrisen. Men det är skithäftigt, vi vill stanna för alltid. Det är därför det är en sådan förbannelse med vindfarmen, säger Hjalmar Österberg, vars vardagsjobb är gymnasielärare i svenska och historia.

Dubbelt så höga

Han är uppväxt med grön politik. Föräldrarna var grönavågare, pappan koldioxidexpert på Naturvårdsverket. Vindkraft är inget han motsätter sig. Men likt andra bybor kom han tidigt på kant med Dackevind. Förra vintern stötte några av dem på en ung konsult som tog kort i bygden. Hon berättade att det var för att visualisera framtida vindkraftverk, men kunde inte säga mer om planerna. Det startade samtal i byn. Några började läsa på om vindkraft. Mjölkbonden Staffan Olsson slogs av hur ensidig debatten var.

– Det som gör mig misstänksam är när allt är ”ja, halleluja,” säger han. För det finns baksidor, men de lyfts inte upp. Vi som ska bo med det här i 25 år tycker att man borde stanna upp och analysera. För forskningen är knapphändig kring de här nya verken.

Skillnaden är framför allt storleken. Dagens vindkraftverk är dubbelt så höga som för tio år sedan. Det har lett till att vindkraften ångar vidare efter några knaggliga år. Plötsligt är det aktuellt med vindkraft på ställen där det tidigare blåste för lite – som i östra Småland. I närheten av Dackevinds tolv tänkta snurror planerar ett annat företag femton till. I Vetlanda ligger Sydsveriges största vindfarm Lemnhult, med en effekt på 96 MW. I slutet av nästa år kommer den att överträffas av Åby-Alebo i Mönsterås, på 155 MW, vilken i sin tur trumfas av Tvinnesheda i Uppvidinge år 2023, med en effekt på 210 MW. Samtliga är över 200 meter från mark till rakt uppåtstående bladspets, högre än landets högsta skyskrapa Turning Torso. Kraftverken som planeras utanför Målilla är 250 och 270 meter. Det är högre än något vindkraftverk i bruk någonstans i världen. Och inget som det har forskats på eller som Naturvårdsverket förhållit sig till i sina riktlinjer.

– Det är klart att det alltid blir lite eftersläpning av våra riktlinjer eftersom verken blir högre i så snabb takt. Vi är däremot medvetna om att det finns en problematik här, och vår grundinställning är att då osäkerhet råder ta goda marginaler med hänvisning till försiktighetsprincipen, säger Henri Engström, biolog och hand­läggare på myndigheten.

Staffan Olsson undrar hur hans odlingar kommer att påverkas. En Harvardstudie på äldre verk visar hur verken vispar ner luft från högre luftlager, vilket leder till varmare och torrare klimat på marken. En föreståndare för ett kollo i trakten oroar sig för hur snurrandet, de röda blinkande lamporna samt det vita högintensiva ljus, som samtliga torn över 150 meter måste utrustas med, kommer att påverka deltagare med autism. Hjalmar Österberg oroar sig för buller. En studie från Sveriges lantbruksuniversitet visar att renar håller sig på fem kilometers avstånd från vindkraftverk. Hans hägn ligger två kilometer från närmsta planerade verk.

– Älgar är helt beroende av sin hörsel, säger han. De kommer att bli stressade. Dessutom är tystnaden något som lockar turister. Tyskar kommer till mig och viskar, så speciellt är det för dem. Nu är det en resurs som går förlorad.

Själv höjer Hjalmar Österberg gärna sin röst. Han har startat en förening mot vindkraftsprojektet med omkring 150 medlemmar. På två veckor samlade de in 449 namnunderskrifter.

Vi mot ”Big Wind”

– Även om vi kunde tänka oss att flytta skulle ingen vilja köpa våra hus efter vindkraftverken installerats. Så vi stannar kvar och kämpar. Det är vi mot ”Big Wind”.

Ola Forsell, en av ägarna till Dackevind, viftar bort kritiken. Enligt honom är skogen utanför Målilla idealisk. Dels eftersom kommunen pekat ut den som lämplig för vindkraft och dels eftersom den är dubbelt så långt från bostäder som Naturvårds­verket kräver.

– Alla deras argument bygger på är att våra verk är större. Det är lätt att påstå att tekniken är ny och oprövad. Men de har ingen saklig bevisning, och innan det här projektet är i drift har det redan byggts liknande verk på andra ställen i Norden och med kortare avstånd till boende.

Han räknar med att projektet blir av.

– Om man inte får tillstånd på det här stället, med de hänsynstaganden som vi tagit, då är ju hela spelplanen rättsosäker. Då kommer finansiärerna att backa. Och då är jag pessimistisk om klimatfrågan, det kanske är lika bra att lägga ned.

Mitt i korselden mellan lokalbor och miljardsatsningar hamnar kommunpolitikerna. Åke Carlsson, före detta kommunal­råd i Uppvidinge, placerade sig där med vilje. Hans mål var att bygga ut vindkraft motsvarande en kärnkraftsreaktor.

– Ett tag fanns det tankar på 800 till 1 000 maskiner, men ganska raskt tog vi beslut om 160 stycken på 185 till 190 meter. Det motsvarar Oskarshamn 1.

Stoltheten är påtaglig, även om inga snurror uppförts än på grund av en segdragen process för nätanslutning. Men han är sliten. Motståndare har gjort allt för att stoppa satsningen. Inklusive hotbrev.

– Det har tagit jättemycket energi. Det är för mycket ansvar för kommunerna att driva igenom nationell politik som lokala väljare inte tycker om. Många saknar den ideologiska övertygelse det krävs för att orka med.

Kommunernas makt beror på att de sedan 2009 har veto i frågan. För vindkraftsmotståndare är det ett viktigt verktyg. Förespråkare anser att det utgör en risk. Nya, stora vindkraftverk skulle möjliggöra för Sverige att nå vind­energimålen med endast 4 000 turbiner, jämfört med de 5 200 som är i drift i dag, men då krävs att de placeras i goda vindlägen.

– Kommuner säger nej till många projekt i bra områden. Det betyder att vi kanske kommer att behöva 5 000 kraftverk i stället, och att elpriset blir 25 procent högre, säger Tomas Hallberg, projektledare på branschorganisationen Svensk vindenergi.

Svensk vindenergi har slutat jobba för att vetot ska slopas, organisationen anser att det är en strid den inte kan vinna. Tillsammans med ett antal vindkraftsproducenter propagerar man istället för att vindkraftens klimatnytta ska vägas in i prövningar av nya projekt. Ola Forsell på Dackevind tycker att nationella politiker visar för lite stake i kampen för att nå klimatmålen.

– Politiker måste klara av att peka med hela handen och kolla på att inskränka möjligheterna för allmänheten att för­hala och förhindra i flera instanser.

Tomas Kåberger, professor i förnybar energi vid Chalmers tekniska ­högskola och före detta generaldirektör för Energimyndigheten, säger att mycket motstånd beror på ”effektiv ryktesspridning” innan projekten slutförts.

– Besök människor som bor intill snurror, så får du se om de känner samma oro.

Sagt och gjort, jag sätter mig i bilen och kör mot Lemnhult, en vindfarm två mil söder om Vetlanda som drivs av Stena Renewable. Det gäller att ha koll runt de små vägarna, för trots att kraftverken är massiva – störst i Skandinavien då de installerades – syns de ingenstans. Bara skog, skog. Och så plötsligt rör det sig över grantopparna. Gråaktiga, 112 meter långa propellrar som sävligt roterar runt sina nav 130 meter över marken. Där ett vattendrag öppnar landskapet ser jag tre verk i formation. De är enorma. Längre upp, framme vid ett av verkens fundament, kan jag räkna över 20 kraftverk. Idogt skördande kraft, rakt ur luften.

Som ett jetflygplan

När jag kliver ur bilen blir susandet påtagligt. Likt ett jetflygplan som taxar några hundra meter bort, markerat av ett rytmiskt svischande. Ett jakttorn står intill och jag undrar om någon använder det nu för tiden. Färsk spillning visar att det finns älg. På väg ut ur området ser jag ett hus, så jag går för att se om någon bor där. Det ryker från en lövhög. En knapp kilometer där bakom, delvis dolt av höga granar, står tre kraftverk och snurrar. Ljudet är detsamma som uppe på höjden, om än mindre intensivt. En man möter mig på infarten. Han förklarar att han inte vill ställa upp med namn eller bild, men går med på en liten pratstund.

– Det var några samrådsmöten och så men det hela gick väldigt snabbt. Vi överklagade till högsta instans utan resultat. Då jag frågade Stena om de ville köpa mitt hus sade de nej. Nu har vi accepterat läget. Men det är skit. När solen står fel skickas skuggor in i huset så allt blinkar. Du skulle höra hur det låter med vinden åt andra hållet. Idyllen är förstörd.

Ett sätt för företag att stävja folk­opinionen har varit pengar. I Ockelbo, landets mest vindkraftsproducerande kommun, delas årliga bidrag ut till berörda byföreningar. Kommunchef Lasse Sjödin säger att de är nöjda, men att det fanns begränsad möjlighet att förhandla villkoren. Inga andra fördelar tillfaller kommunen. Jobbtillfällena är ytterst få. De enda som tjänar på affären är de markägare som upplåter sin mark åt verken – i det här fallet skogsbolag som är registrerade utanför kommunen och inte ens skattar där. De får en procentsats av verkens förtjänst, omkring 200 000 kronor per år och verk. Lars-Göran Elm, pensionerad före detta teknisk chef på Uppvidinge kommun, säger att systemet leder till avundsjuka.

– Det är lättare att sitta vid köksbordet och se ett vindkraftverk och veta att varje gång det snurrar trillar det ner en krona i min spargris i stället för i grannens.

Elm är själv involverad i ett projekt för att uppföra sex vindkraftverk där de även delar intäkter med grannarna enligt den så kallade LRF-modellen.

– Vindupptagningen sträcker sig ju in på deras mark, så det tyckte vi var schysst.

Ett vanligare och mer övergripande förslag är att införa kommunal fastighetsskatt. På det viset skulle alla lokalinvånare gagnas, i stället för att kraftverksägarna betalar sin skatt till staten. I Norge och Finland har liknande skatt lett till mer välvilja från kommuner att acceptera projekten. Men det skulle kunna vara svårt att genomföra i Sverige eftersom det bryter mot det kommunala utjämningssystemet, vilket inrättats för att fördela skatteintäkter mer jämnt över landet. Och i Norge har entusiasmen för vindkraft på land svalnat. Förra året avbröt statsminister Erna Solberg planer på ytterligare utbyggnad efter att 49 av 56 kommuner sagt klart nej. Tillsammans med flera andra länder satsar Norge nu i stället på vindkraft till havs. Det hade kunnat vara ett alternativ även i Sverige, om inte försvaret sagt nej. Verk till havs är något även Henrik Wachtmeister hade kunnat gå med på. Han är vice ordförande för Svenskt landskapsskydd, den förening som går i täten för vindkraftsmotståndet.

– De här stora, industriella etableringarna hör inte hemma i landskapet, säger han. De förstör för människor, djur, allemansrätt och otroliga härlighets­värden. Det är ytterligare ett cyniskt sätt att utarma landsbygden och lägga en oproportionerligt stor del av bördan för klimatomställningen på dem som bor där.

Något som signalerar hopp

Hur man upplever något ligger förstås i betraktarens öga. Professor Kåberger vid Chalmers jämför med då Sverige var täckt av väderkvarnar på 1800-talet. Hallberg på Svensk vindenergi tänker att dagens ungdomar kanske kommer att börja se på vindkraftverk som folk tidigare sett på kyrkor.

– De kan komma att se vindkraftverk som något som signalerar hopp för framtiden, säger han.

Hjalmar Österberg erkänner att även han brukade fascineras av vindkraftverk.

– Jag kommer ihåg då jag kört bil genom Danmark och Tyskland och sett de här stora fälten av snurror och tänkt ”fan vad coolt”. Jag tyckte de var snygga också.

Östra Småland är något annat. Sånär som på Dals-Ed är det det minst tätbefolkade området i Götaland. Lavdraperade träd kantar vägarna. När solen gått ned blir det becksvart. I många kilometer. Tills en formation av röda ljus blinkar till ovanför grantopparna.