Vitaminbrist hos flera havsdjur

Forskarna har tagit prover från blåmusslor, laxar, ejdrar och ålar på olika platser i Sverige, England, Island och Canada. Resultaten visar att tiaminbrist i djurvärlden är ett mycket större och mer utbrett problem än vad som tidigare antagits. Studien har publicerats i science reports på nature.com

Tiaminbrist

Brist på vitamin B1 (tiamin) ger allvarliga effekter hos de drabbade djuren, även om det inte är direkt dödande.  Hos fåglar kan symptomen exempelvis vara minskad tillväxt, försvagat immunförsvar, hjärnskador och beteenderubbningar, försämrad sim- och flygförmåga, misslyckad fortplantning och svält. På sikt kan, enligt studien, hela populationer minska eller försvinna.

– Symptomen förekommer ofta under en tid, kanske något eller några år i ett område, varefter de tillfälligt försvinner och sedan återkommer, säger Lennart Balk, professor i biokemi vid Stockholms universitet.

Redan för tio år sedan gjordes kopplingar mellan en omfattande sjöfågeldöd längs Östersjöns kuster och tiaminbrist av Lennart Balk och hans forskargrupp. Men de kunde inte förklara orsaken till bristen, saknades tiamin i födan eller hade fåglarna förlorat förmågan att tillgodogöra sig ämnet? Var det något miljögift som påverkade, eller var det ett förändrat klimat?

Nya svar

Den nya forskningsstudien ger i alla fall svar på några av frågorna. Klart är att tiaminbristen finns redan hos blåmusslorna, som är ejdrarnas, och många andra sjöfåglars, stapelföda. Halterna är exempelvis klart lägre i Östersjömusslor jämfört med i musslor från Island.

Musslorna får i sin tur i sig tiamin från sin föda: mikroalger, svampar och bakterier som de filtrerar fram ur havsvattnet. Om det finns för lite tiamin i algerna blir halterna låga i musslorna, vilket i sin tur påverkar ejdrarna negativt. Vad som orsakar de lägre nivåerna i algerna är ännu okänt.

En teori om att musslorna blivit mindre på senare år på grund av klimatförändringar, och därmed mindre matnyttiga för sjöfåglarna, kunde vederläggas av den nya studien. En jämförelse med äldre data visar istället på en relativt oförändrad kroppsvikt totalt sett hos musslorna under de senaste 40 åren.

Forskargruppen jämförde också tiaminhalterna hos ejderhonor från Östersjön och från Island och fann att tiaminbristen var större hos fåglarna från Östersjön. De jämförde även ejdrarna med uppfödda tamkycklingar som fick specialfoder med mycket eller lite tiamin. Halterna hos östersjöejdrarna motsvarade halterna hos tamkycklingar som fick foder med mindre än en tiondel av normal tiaminhalt.

Studien redovisar även tecken på tiaminbrist hos lax och laxöring i Östersjön, liksom hos både europeiska och amerikanska ålar. Det handlar således om en vitt spridd påverkan på det marina livet på Norra halvklotet.

LÄS MER om tiaminbrist och laxdöden

– Vi kan i dag inte utesluta att den observerade tiaminbristen är så allvarlig att den bidrar signifikant till det pågående globala utdöendet av många djurarter, säger Lennart Balk.

Ekologer kritiska

Martin Green, fågelforskare och professor i biologi vid Lunds universitet, är kritisk till de nya rönen som professor Lennart Balk vid Stockholms universitet för fram.

– Vi tänker inte alltid på samma sätt, säger Martin Green. Jag reagerade på en tidigare artikel från 2009 om tiaminets påverkan på fåglar där Lennart Balks grupp påstod saker som man inte kunde visa i sina data. Den nya studien är ett stort steg framåt, men de har fortfarande inte kunnat reda ut grundorsakerna till tiaminbristen.

Martin Green påpekar också att det är prover från ganska få individer som analyserats på ganska få platser. Där kan man konstatera en brist, men det är svårt att veta vad som är normala tiaminhalter i populationerna i stort. Han vänder sig också emot att det även i denna studie är svårt att koppla slutsatserna till mätvärdena.

– I artikeln framställs en hel radda med ganska häpnadsväckande påståenden, tiaminbrist sägs förklara allt, men ingen hänsyn tas till den mångfald av andra ekologiska faktorer som kan påverka exempelvis ejderns tillbakagång.

Enligt Martin Green är tiaminbrist en intressant hypotes och möjligen något som är inblandat på ett eller annat sätt i ejderns anmärkningsvärda tillbakagång i Östersjön under tvåtusentalet. Men man kan inte bortse från många andra storskaliga förändringar i den marina miljön som påverkar ejdern och andra sjöfåglar. Övergödning, miljögiftsbelastning, förändringar i planktonsamhällets sammansättning, ökad predation från rovdjur med mera.

– Havsmiljöns dåliga status i Östersjön är orsaken till ejderns tillbakagång, men det går inte att peka ut en enskild sak som ligger bakom allt, eller att bena ut i detalj vad som är orsaken, anser Martin Green.

Ejderns tillbakagång

Antalet ejdrar i Östersjöområdet har varierat över tid. Det har varit ont om ejdrar tidigare. Under artonhundratalet skattades ejdern hårt, man sköt fåglarna och åt dem, rövade ägg och tog dun. Under den senare delen av nittonhundratalet ökade övergödningen kraftigt, vilket gav mer planktonalger och mer musslor för ejdrarna att äta, samtidigt som rovfåglarna minskade. Det gäller framförallt havsörnen som då minskade kraftigt under trycket av ökande miljögiftsbelastning.

Antalet ejdrar nådde en historisk topp vid millennieskiftet, sedan vände det nedåt. Martin Green resonerar om att övergödningens ”positiva” påverkan på ejdrarnas födotillgång kan ha vänts till dess motsats, med färre musslor och färre av de små kräftdjur som är viktiga för ejderungarnas överlevnad. Därtill har människan förändrat hela fisksamhället i innanhavet, vilket påverkar hela ekosystemet.

– Det finns inte en magisk förklaring, många bitar har samverkat både i ejderns uppgång och dess fall, anser Martin Green. Det är heller inte alls otroligt att det är olika faktorer som spelar in i olika delar av Östersjön. Exempelvis finns i skärgårdarna nu ett underskott av honor, sannolikt för att de på senare år allt fler havsörnarna har lätt att plocka honor som ligger på bon i ytterskärgårdarnas öppna landskap.

Nu är Östersjöns ejderpopulation nere på samma nivå som för 40-50 år sedan, men ejdern är fortfarande Östersjöns vanligaste simfågel, det totala antalet är inte oroväckande lågt, enligt Martin Green. Det finns i dag cirka 100 000 par.

– Jag är i grunden inte särskilt oroad för ejdern, men väl för havsmiljön i stort. Vi måste fortsätta att jobba för att minska övergödning, miljögiftsbelastning och överfiske. Det kommer att leda till en bättre havsmiljö, men inte nödvändigtvis till lika många ejdrar som på slutet av nittonhundratalet.