När EU:s ministerråd klubbade igenom naturrestaureringslagen den 17 juni jublade miljörörelsen, men kanske korkades champagnen upp för tidigt. Många frågor är fortfarande olösta, inte minst finansieringen.
Inför vårändringsbudgeten skrev regeringen att ”resurserna för skötsel av värdefull natur ska stärkas med 30 miljoner kronor under 2024”. Men under Tidöregeringens tid har naturvårdsanslaget i själva verket minskat med hela 900 miljoner kronor.
Höga bränslepriser och mer sol och vind har gjort att industrins utsläpp minskade med över 16 procent under 2023, vilket är en rekordstor minskning. Också i Sverige har utsläppen minskat men i en betydligt mindre omfattning. Fredrik Lundberg analyserar utvecklingen.
Medan sol- och vindkraft och energieffektivisering minskar klimatutsläppen med miljarder ton per år, har koldioxidlagring (CCS) inte levererat och står inför stora utmaningar. Satsningarna är för sena, för dyra, för små och inom allt för udda nischer.
Naturvårdspolitiken har under lång tid, oavsett regering, varit en rätt spretig historia. Det saknas en övergripande vision för vad man vill åstadkomma och insatserna utvärderas sällan. Hur ska naturen egentligen skötas och vem ska göra jobbet?
Städerna behöver ta på sig en nyckelroll i kampen om att minska världens utsläpp. En väg mot målet är ett radikalt nytänk kring energi och transporter.
Mark är en begränsad naturresurs som är av stor betydelse för framtiden, inte bara med avseende på produktion av råvaror för livsmedel utan också för energi. Förlorad biologisk mångfald i jorden är svår att återställa. Därför är det viktigt att följa upp förändringar genom miljöövervakning.
Nya nyckelspelare, gamla knäckfrågor och ett värdland som tystar miljöaktivister. Sveriges Natur tar tempen inför klimattoppmötet i Sharm el-Sheikh.
Experter och miljöorganisationer kommenterar nya miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari och nedläggningen av Miljödepartementet.
