LASSE AHLSTRÖM FYLLER bipusten med resterna av en gammal äggkartong, när elden tar fart fyller han på med kottar och barr direkt från marken. Bipusten sprider sin rök i kupan, de brinnande kottarna sprider en doft av sommar, trots att det är en bit in i september.

– Mera ekologiskt än så här blir det väl inte? säger Lasse och ler innanför sin bislöja.

Vi står i en talldunge inte långt i från Överjärva gård. Här har Lasse ett tiotal kupor. Det skulle vara en idyllisk plats om det inte vore för bullret från den framväxande Järvastaden och från Arlanda express som dundrar förbi. Lasse tömmer årets sista kupor på honung. Med sina tränade ögon finner han drottningen bland 10 000-tals identiska bin och färgmärker henne. Sedan sätter han in plastremsor med Apistan i kuporna. Det är ett av skälen till att han inte kan kalla sig ekologisk biodlare, då får inga sådana pesticider användas mot bisamhällenas fiende nummer ett: varroakvalstret.

Det har varit en svår vinter för våra biodlare. Enligt Sveriges Biodlares Riksförbund (sbr) så dog 25 procent av alla bin under vintern 2009-2010. Jordbruksverkets statistik visar också att bidöd är ett växande problem i Sverige. Men problemen här är relativt små jämfört med andra länder. I USA, Asien och många europeiska länder pågår en massdöd av honungsbin vars like aldrig skådats. Man talar om en epidemi som fått ett eget namn: Colony Collapse Disorder (CCD) eller plötslig bidöd.

Ett bisamhälle som drabbas av CCD uppvisar märkliga symptom. Bikupan är ofta full av yngel men saknar vuxna bin. Inget pekar på att bina dog av födobrist, men över­levande bin är ovilliga att äta. Det verkar även som om skade­djur och andra bisamhällen undviker kuporna, normalt blir övergivna samhällen snabbt plundrade eftersom honung, vax och yngel är en attraktiv födoresurs för många djur. Bina försvinner alltså spårlöst och ingen vet var de tar vägen.

– CCD är ett syndrom och inte namnet på en sjukdom, det är svårt att peka ut enskilda bakomliggande faktorer, säger professor Ingemar Fries på Statens Lantbruksuniversitet.

Bisamhällen som drabbats av CCD är ofta angripna av Varroakvalster. Det är en parasit som lever av binas blodvätska. Angreppen ger försvagade och missbildade bin, kvalstret bär dessutom på virussjukdomar som överförs till bina. Många av de virus man förknippar med varroakvalstret ger de symptom som kännetecknar CCD. Bina tappar orienteringsförmågan och hittar inte tillbaka till kupan. De kan också bli paralyserade. Man får alltså bisamhällen utan arbetare, vilket leder till kollaps.

Det vanligaste bekämpningsmedlet mot varroa kallas Apistan. Den här typen av preparat har varit framgångsrika. Men problemet är att kvalstren relativt snabbt utvecklar resistens. Den är ett stort problem i USA. I Europa är det bara Sverige samt Norge som undgått att drabbats av resistenta kvalster. Branschen har svarat med att ta fram allt starkare preparat. Apistan är i dag över 300 gånger giftigare än för 20 år sedan och börjar nu nå värden som är skadliga även för bina. Men det finns också ekologiska bekämpningsmetoder. Många biodlare använder organiska syror som oxalsyra och myrsyra för att motverka kvalsterangreppen. Men det är mera arbetskrävande för biodlare med många kupor, och ibland verkningslöst.

LASSE AHLSTRÖM FICK varroaangrepp i sina kupor 2001. Han behandlade med oxalsyra men förlorade ungefär 80 procent av sina bin. Då började han använda Apistan och har hållit kvalstren i schack sedan dess.

– Det är klart man vill använda ekologiska bekämpningsmedel, men vad gör man när bina dör? säger han.

Honung är bara en biprodukt av den samhällsnytta bin gör. Sveriges 130 000 kupor genererar intäkter på över 100 miljoner kronor årligen, men det är inte i närheten av värdet på binas tjänster som pollinatörer. Globalt sett värderas bins och humlor insats enbart inom jordbruket till minst 200 miljarder dollar per år, enligt en ny brittisk studie.

För fruktodlare är bin helt avgörande för att det ska bli en bra skörd. Om inga fröämnen i blommorna blir befruktade bildas inte heller någon frukt, och ju fler fröämnen per blomma som befruktas, desto större, saftigare och mer regelbundna till formen blir frukterna. Om vi tar äpplen som exempel visar beräkningar att honungsbina står för 60-80 procent av skördens värde.

Bin ökar även avkastningen från våra åkrar. Oljeväxter som raps och rybs innehåller större mängder olja om de är välpollinerade. Klöver, som är ett viktigt djurfoder producerar mer frön om de blir pollinerade av bin.

ATT VARROAKVALSTER ÄR EN viktig del av CCD är alla överens om, men det finns många andra faktorer som kan bidra till syndromet.

Neonikotinoider är en grupp pesticider som bland annat används för att skydda frön mot insektsangrepp under sådden. Studier har visat att bin som får i sig dessa bekämpningsmedel tappar orienteringsförmågan och får svårt att hitta hem till kupan. Bin äter inte utsäde, men det finns studier som visat att en del av bekämpningsmedlen släpper från fröna under själva sådden och sprider sig med vinden. Bina kan då passivt få i sig giftet när de flyger runt och söker föda. De kan också få i sig det när de dricker nektar direkt från blad på besprutade växter.

Bin behöver besöka fem miljoner växter för att producera ett kilo honung. En amerikansk studie kunde konstatera att pollen från olika växter i medeltal innehåll rester från fem olika bekämpningsmedel. I en tysk studie analyserades bi­kakor och man fann inte mindre än 55 olika restsubstanser från främst bekämpningsmedel. Binas ihärdiga arbete leder till att de samlar på sig ganska stora mängder gifter i sina samhällen. Forskarna oroar sig främst för synergieffekter, det vill säga, att olika preparat som var för sig är ofarliga kan bli skadliga när de samverkar.

Att kemikalier och pesticider som används i jordbruket spelar en viktig roll i CCD är ganska säkert. Hur stor är då risken att Sverige drabbas av CCD?

– Vi behöver antagligen inte vara rädda för att Sverige ska drabbas så länge vi inte börjar tillämpa ett system för biodling som det i USA, säger Ingemar Fries.

I USA är biodling en ren industri och biodlarna har ofta flera tusen samhällen. Dessa hyrs ut till bönder och bi­kuporna fraktas kors och tvärs över delstaterna efter ett system som bestäms utifrån olika grödor blomningstider. Ingemar Fries berättar att biodlare där också regelbundet behandlar bina med antibiotika, vilket kan påverka binas naturliga bakterieflora. I Sverige är biodling överlag småskalig. Lönsamheten är därefter.

– När varroan började sprida sig i Sverige var det många biodlare som tröttnade, berättar Lasse Ahlström.

Det är inte bara sjukdomar som hotar bina, de kan även drabbas av svält. I ett naturligt landskap blommar växter ­successivt under hela sommarperioden, vilket ger en jämn och varierad födotillgång. Men i det moderna jordbruks­landskapet erbjuds i stället korta perioder med mat i överflöd, men bara när grödorna på åkrarna blommar. Det gör att det finns luckor i födotillgången. Bina tvingas tömma sina förråd och till och med att äta upp sina egna yngel för att samhället ska kunna överleva. Även vädret kan vara avgörande. Om det blir längre perioder med kyla så får bina svårt att vara tillräckligt aktiva och samla in tillräckligt med föda.

Många forskare tror att biavel utgör en viktig del av syndromet CCD. Virus är något som drabbar i princip alla organismer. I naturliga djur- och växtpopulationer bromsas virUSAngreppen med hjälp av det naturliga urvalet. Individer som är motståndskraftiga mot virus får möjlighet att sprida sina gener vidare, och med tiden ökar virusresistensen i populationen. Men avel sätter ofta de här mekanismerna ur spel.

Bin har avlats för att vara fogliga, högproducerande och trogna sina samhällen och kupor. Man har inte avlat på sjukdomsresistens. Den genetiska variationen inom och mellan olika bisamhällen är mycket liten.

Orsakerna bakom CCD och massdöden hos honungsbin verkar vara flera och samverkande: bisamhällen kan vara allmänt försvagade med nedsatt immunförsvar på grund av pesticider och andra kemiska föroreningar. De drabbas då lättare av virusinfektioner från parasiter och det är troligt att de via avel förlorat mycket av sin naturliga motståndskraft mot virUSAngrepp.

FÖRLUSTERNA AV VILDA BIN gör situationen än allvarligare: av Sveriges närmare 300 arter bin är 100 rödlistade och 15 arter har redan försvunnit. Detta beror framförallt på förändringar i landskapet och ett allt intensivare jordbruk. Eftersom de vilda bina har minskat så dramatiskt i antal har de tama honungsbina fått huvudansvaret för pollineringen, både av odlade grödor och vilda växter. Honungsbina koncentrerar sig på massblommande arter, men de besöker även åtskilliga ovanliga och hotade växter. Det gör att de kan kompensera för en stor del av bortfallet av vilda pollinatörer, biodling blir alltså indirekt ett viktigt verktyg för att bevara den biologiska mångfalden.

– Staten borde värdesätta pollineringen och stötta den inhemska biodlingen. Importerad honung, även om den är ekologisk, har ju inte bidragit till pollinering i Sverige, säger Lasse Ahlström.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.