Naturskyddsföreningen grundades 1909 i samband med att Sverige fick sin första naturskyddslag. Samma år tog riksdagen beslut om att inrätta nio nationalparker i olika delar av landet. En av dem var Stora Sjöfallet. Europas mäktigaste vattenfall, längst upp i Stora Luleälvens dalgång.

Vattenfall ville 1919 bygga en stor regleringsdamm vid Sourva mitt i nationalparken som helt skulle tysta detta mäktiga vattenfall. En enig riksdag röstade för utbyggnaden. Vetenskapsakademins naturskyddskommitté, där flera av de tyngsta namnen inom Naturskyddsföreningen ingick, sade också ja till det hela.

Thor Högdahl, föreningens årsskriftsredaktör och anställde sekreterare, riktade frän kritik mot akademins agerande och kallade riksdagsbeslutet för ”ett blodigt hån mot allt vad naturskydd och naturskyddslagar heter”.

Föreningens grundare hade haft tanken att nationalparkerna bara skulle inrättas på ekonomiskt värdelösa marker. De ville inte stå i vägen för utvecklingen och utan den inskränkningen hade de inte kunnat få till så många nationalparker. När Sjöfallet plötsligt fick ekonomisk betydelse måste det därför offras.

Såren i naturen är fortfarande öppna vid Sjöfallet, men såren inom Naturskyddsföreningen läkte så småningom. En lång kamp vidtog för att rädda de återstående älvarna från vattenkraftsutbyggnad. I mitten av femtiotalet listade föreningen skyddsvärda älvsträckor och ställde krav på en modernare vattenlag.

”Freden i Sarek” slöts så 1961. Det var ett kompromissavtal mellan vattenkraftsintressena och Naturskyddsföreningen, där ett antal värdefulla älvsträckor räddades från exploatering. Men det skulle dröja till 1987 innan våra sista fyra outbyggda älvar: Vindel-, Kalix-, Pite- och Torneälven slutligen kunde skyddas som nationalälvar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.