Området kring provinshuvudstaden Banda Aceh i Indonesien ser fortfarande ut som en skövlad krigszon. Längs kusterna där det tidigare fanns myllrande samhällen breder förödelsen ut sig kilometer efter kilometer. I gyttjan syns rester av betong och korrugerad plåt, krossat tegel och förvridna armeringsjärn.

Mitt i detta tröstlösa landskap ligger ett av Acehs många tältläger. De som nu är hemlösa bodde tidigare några kilometer bort i Lambada, en by med 2000 invånare. Nu är den jämnad med marken.

– Bara femhundra av oss överlevde, konstaterar Taufik Hamit.

Vi sitter på några plastpallar framför den provisoriska ”affären” med grönsaker, cigaretter och godis. Runtom oss pågår vardagen i lägret. Hammarslagen ekar envist, indonesisk pop hörs från en transistor, kvinnorna släpar vatten i dunkar från den gemensamma tanken.

Bakom oss syns strandlinjen med några ensamma, resliga palmer som siluetter mot himlen. Vattenytan är stilla. Ändå är det omöjligt att titta ut över havet utan att föreställa sig en framrusande vägg av vatten.

Taufik var nere vid stranden dagen då tsunamin kom. Han började springa, men vågen hann ikapp och slungade iväg honom. I virvlarna törnade han emot delar av hus, skar upp sin kropp mot plåt, fick munnen full av lera och vatten. Vågens kraft förde honom fem kilometer bort från byn, men slutligen lyckades han klamra sig fast vid en palm. Efter att ha väntat över natten på en kulle lyckades han ta sig tillbaka.

– Det var som om jorden gått under, säger han lågt och fimpar cigaretten hårt mot marken.

Taufik förlorade både föräldrar och syskon, nu är han ensam kvar. Han och de andra överlevande från Lambada har bland annat fått hjälp av SNFs indonesiska samarbetspartner Wahli. Trots att miljöorganisationen aldrig arbetat med katastrofhjälp förut kom den snabbt igång med välorganiserat bistånd och i tre månader har den delat ut tält och matransoner. Den har också sett till att det finns rent vatten, latriner och sjukvård i lägren. Sammanlagt har 23000 personer kring Banda Aceh och längs västkusten fått hjälp.

Som de flesta andra i Lambada arbetade Taufik som fiskare innan hans båt slogs sönder av flodvågen. Nu känner han sig rastlös och erkänner att det är förnedrande att inte kunna försörja sig själv. Men han försöker se framåt och hoppas att han och de andra i byn kan få stöd till nya båtar och nät.

– Vi är tacksamma för all den hjälp vi fått av alla internationella organisationer, men nu behöver vi komma vidare med våra liv, menar Taufik.

Efter påsk lämnade Wahli den första fasen av katastrofhjälpen och har nu gått över till ett mer långsiktigt återuppbyggnadsarbete.

– Det viktigaste är att människorna själva får vara med och planera hur de ska bygga upp sina samhällen, konstaterar Yaya Hidayati när vi träffas på Wahlis huvudkontor i Jakarta.

Enligt henne är många kritiska till att återuppbyggnaden av permanenta hus dröjer, myndigheterna satsar först på att bygga tillfälliga baracker åt de hemlösa. Arbetet underlättas knappast av att Aceh är ett område tyngt av konflikter. Provinsen har varit helt stängd sedan 2003 och först fyra dagar efter tsunamin kom de internationella organisationerna in i området. Vapenvilan mellan separatiströrelsen Gam och regeringstrupperna håller än men myndigheterna anklagas nu för att förflytta människor för att kunna kontrollera dem. Nya hus får inte byggas närmare än två-tre kilometer från havet.

– För alla som livnär sig som fiskare är det givetvis ett problem, menar Yaya. De människor som förflyttas har fortfarande inte fått veta om de kommer att få någon kompensation.

Tanken är nu att Wahli ska underlätta för byinvånarna att diskutera återuppbyggnaden med de lokala myndigheterna och armén. Befolkningen i Acehprovinsen har länge varit klämd mellan gerillan och militären.

– Det finns en stark rädsla i samhället och människor har inte haft möjlighet att göra sina röster hörda. Vi hjälper till med möten där byinvånarna kan diskutera hur de vill bygga sina nya hus och hur de ska försörja sig i framtiden. Vi vill få igång en dialog mellan invånarna och myndigheterna.

Regeringen planerar nu att plantera ett grönt bälte av mangrove och palmer längs kusterna. Många menar att områden där mangroveskogen inte hade skövlats blev mindre drabbade i katastrofen. Enligt Yaya är initiativet bra, men inte tillräckligt. Wahli försöker i stället påverka regeringen att inrätta säkrare varningssystem. Det behövs också lokala center som ger information vid alarm om katastrofer.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.