Den är invuxen i självuppfattningen, liksom i litteraturen, teatern, musiken och i idéerna om liv och politik.

Och i tankarna på vilka vi är.

Landskapet tillhör alla, dig och mig och våra barn och barnbarn. Därför är det rent underligt att vi så lättvindigt vältrar över ansvaret på lantbrukspolitiker och EU-tjänstemän. Nu står en ny jordbrukspolitik för dörren. Och just nu förändras det här landskapet snabbare än vad någon egentligen hinner uppfatta. Varsågod, här kommer lite hårda siffror:

Sedan Sverige gick med i EU har vart fjärde jordbruksföretag lagts ner. I vissa delar av landet har varannan bonde omskolat sig eller anmält sig arbetslös sedan 1995. För dom som är kvar gäller iskalla villkor, ännu högre rationalisering och ständig strävan efter gårdar som är större och större och större. En helt vanlig dag som denna beslutar sig i genomsnitt tre svenska bönder för att lägga ner verksamheten.

I Hälsingland, där jag bor, hölls 80 000 hektar öppna på 1950-talet. I dag odlas drygt hälften av den ytan. Är det någon som vågar gissa hur det kommer att se ut när EU har utvidgats? När den samlade åkermarken i unionen har ökat med hela 45 procent, men befolkningen bara med 29 procent? Vilket hörn av Europa tror ni kommer att växa igen snabbast?

För dom som fortfarande kallar sig bönder, håller yrket på att få helt nya innebörder. Dels är rationaliseringskraven hårdare än någonsin. Dels kommer ersättningarna från oss skattebetalarna inte längre att betraktas som en betalning för livsmedel, utan för en helt annan sorts värdeproduktion – som folkhälsa, miljö, växtskydd, markskötsel, och kultur i vid mening. Det här öppnar för en helt ny samhällsblick på landskapet och dess brukare. Det är en historisk förändring, som kräver nya diskussioner – om landskapets plats i våra liv, i ekonomin, i framtiden. Om ansvar, ekonomi, demokrati.

I dag är seklers lantbruk den tysta utgångspunkten för en stor del av samhällsekonomin på landet Det är turistindustrins grundförutsättning. Det är också många gånger omgivningarna som ytterst avgör människors val att stanna i avflyttningsbygd.

Frågan är hur EUs utvidgning, nya stödformer och ett pågående generationsskifte kommer att förändra odling, indelning och landskapsuttryck de närmaste decennierna. Och hur blir det därefter?

Jag längtar efter svåra frågor, nya allianser, efter branta tankar och vågade samarbeten. När ska, till exempel konstnärer och bönder äntligen ta varandra i handen? När ska landsortens kommunpolitiker förstå att så kallad agrodesign, eller åtminstone en offentlig medvetenhet om landskapets betydelse, är en fråga som kan vara avgörande för överlevnaden?

Jag längtar efter en bred samhällsdialog kring landskapets produktionsmässiga, symboliska, existentiella betydelser – igår, i dag och i morgon.

Författaren Per Helge tänkte sig en gång att alla de bönder som brukat samma täkt skulle samlas för att berätta för varandra. Inte ens den största gården skulle då räcka till. De skulle vara tvungna att samlas på gårdsplanen, och skulle antagligen först stirra förundrat på varandras egendomliga klädedräkter. Också talet skulle vara obegripligt för de flesta, för så har tiden förändrat språket, skriver Per Helge.

– Men om de ställde upp sig i rad, efter ålder, då kunde talet löpa … och minnet skulle vandra genom den långa raden av mänskliga kärl.

På ett vis är det en och samma berättelse, menar han: landskapets egen.
Människorna skiftar.

Jorden är densamma.

I morse var det stark frost. Solen var klar och fina kristaller blev till dis och dimma. Långsamt rörde det sig över dalgången. Då tänkte jag på Per Helges prosadikt och hans drömmar om att få röra vid den gamla tiden. Också jag tänker så ibland.

Men allra mest vill jag få kontakt med den nya.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.