Ett av budorden säger: Älska din nästa så som dig själv. Det är en rätt skön levnadsregel. Men hur definierar man en nästa? Är det livskamraten? Är det grannen? Är det katten, bofinken, blombaggen eller kan det också vara trädgården, skogen, samhället, naturen? Betyder det något kärt i vårt närområde eller betyder det allt levande i det livsrum som sträcker sig långt bortom vår tomt­gräns?Är också natur, med allt som fladdrar, växer och väsnas, min nästa så bör jag alltså älska naturen så som mig själv. Bra och fint. Enkelt och kanske självklart. Men hur blir kärleken om man inte älskar sig själv? Hur blir mitt förhållande till naturen om jag vantrivs med mitt liv?

Livet kretsar allt mer kring flockbeteende i dokusåpor, plastikkirurgiska ingrepp, materialism och allmänt identitetssökande. I vår fragmentariska och kommersiellt färgade livsstil är det svårt att hitta hem i sig själv. Vår självbild och hur vi är i våra liv avgör hur vi uppfattar och värderar vår nästa.Så länge man är missnöjd med sin situation har man svårt att tolerera det liv som pågår utanför en fyrkantig vardag. Man irriterar sig på talgoxen som hackar kitt i fönsterkarmen. Ringduvan i trädgårdsgranen är en sanitär olägenhet. Pratglada råkor i björken och rådjuret under äppelträdet upplevs som skadedjur.Man går ut i närliggande skog. Inte för att man älskar skogen. Inte för doften av kåda och känslan av träd. Man går ut för att man har ett ärende, ett ändamål. Kanske går man ut för att bli smal – det är lättare att älska sig själv då – men skogen är inte den skog som bantningsexperten på tv rekommenderade. Skogen är en skräpig sådan med ruttnade stubbar och ­grenar i ansiktshöjd. Skogen är fel. Naturen ger ingen snabb viktminskning. Den skiter fullständigt i både tv och bantningsexperter.Vi kan inte zappa fram den där naturen som alltid väntar och aldrig förändras. Som underkastar sig och som ställer upp med mesta möjliga naturupplevelse. Rätt fågelsång vid rätt tillfälle. Rätt fågel i rätt träd och rätt mängd fågel. Allt fler artificiella miljöer gör oss ovana vid naturliga ljud och vilda djurs beteenden. Det är när vi flyttar från en sådan miljö till områden kring naturen som konflikter uppstår. Vi tänkte nya miljön som ”tyst” och ”idyllisk”. Vi tänkte någon bofink men får en koloni kråkfåglar med högljutt familjeliv. Naturen tränger sig in på vårt revir. Naturen rubbar vår planerade tillvaro. Den hotar våra materiella liv, vår putsade och kontrollerade vardag. Den kommer för nära. Den är störande. Naturen är en sanitär olägenhet. Fast den är bra på tv. Där är den luktfri och uppför sig som den ska. Och man kan alltid stänga av skiten.

Det finns inga gränser för naturen. Det finns ett livsrum och det livsrummet erbjuder olika förutsättningar. Monokultur i jordbrukslandskapet ger mindre föda men vid korvmojar och hamburger kedjor bjuds det överflöd. Livsrummet används flitigt vare sig det är en parkeringsplats utanför Ikea eller ett villakvarter i Eslöv. Vi kallar livsrummet och de varelser som vistas här för vår nästa. Det känns rätt. Naturen är alltid hemma. Det är vi som är borta. Vilse i en fragmentarisk tid med stänk av vantrivsel och intolerans. Älska naturen så som dig själv är fel. Med vår självbild är kan vi varken älska granne, bofink, samhälle eller natur. Med vår självbild får vi vara så gott vi kan.

Text: Tina-Marie Qwiberg

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.