Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.

» DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.

Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnare­skogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.

En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.

– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.

När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.

– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.

I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.

– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.

När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.

– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.

Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.

– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.

Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.

Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.

– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?

Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.

– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.

DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.

– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.

Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.

Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fält­biologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.

Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.

Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.

– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.

Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.

Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.

– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!

Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.

Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.

– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.

Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.

– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring … 

Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik. 

Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.

Artikeln är hämtad ur vår medlemstidning Sveriges Natur. Bli medlem så ingår en prenumeration på tidningen.Är du under 25 år omfattar ett ungdomsmedlemskap i både Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna för 195 kr per år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.