SOMMAREN 2011 GICK i USA till historien som en av de hetaste. På relativt nordliga breddgrader låg temperaturen långt över 40 grader utan att ge med sig. Värmen var så ihållande att tv-meteorologerna upphörde med ordet värmebölja för att i stället tala om en värmekupol (»heat dome«). Över 200 värmerekord slogs vilket fick fart på debatten om klimatförändringar.

I San Fransisco har den nyinflyttade psykoterapeuten Erin Grahm kört in sin Toyota Prius på bensinstationen. Hon växte upp i Los Angeles där bilen är ett måste för att ta sig fram i den glesa staden. Där höjde ingen på ögonbrynen när hennes familj köpte en ny jeep trots att det redan stod tre bilar i garaget.

Här i San Fransisco är det annorlunda. Men Erin tycker ändå inte att staden lever upp till sin miljömedvetna image. Visst finns det fler bilpooler än i Los Angeles, men de flesta San Fransisco-bor – även de som bor centralt – äger och kör bil. Det finns inte heller någon tunnelbana och de flesta livsstilsförändringarna är ytliga, menar hon.

– Vi amerikaner värderar tyvärr vår egen bekvämlighet högre än miljön. Men jag är inte bättre själv. Jag tar bilen även när jag skulle kunna cykla.

Den lilla orten McFarland ligger mitt i Kalifornien, men befinner sig ändå långt från de sandstränder och storstadsglamour som Kalifornien gjort sig känt för.

Matiev Zaniovich bär mörka pilotbrillor som skydd mot den starka solen när han tankar bilen. Skylten ovanför visar det aktuella bensinpriset: 3 dollar och 99 cent per gallon (3,7 liter). I runda tal 6,70 kronor litern, drygt halva priset jämfört med en svensk bensinstation.

Matiev Zaniovich blir dock snabbt allvarlig när bensin­priset kommer på tal.

– Jag tycker om att köra bil och har 40 minuters resa till jobbet. Om priserna höjs ännu mer måste jag kanske flytta närmare jobbet. Blir det värre borde folk sätta press på politikerna.

Matiev arbetar åt ett företag som odlar vindruvor. Även

i arbetet har han sett negativa följder av de stigande priserna eftersom jordbruksmaskinerna och transporterna kräver mycket bensin. Bensinpriserna förs vidare till konsumenterna när företaget höjer priserna. Dyrare bensin skulle kunna äventyra hela verksamheten, berättar han.

Att amerikanerna skulle kunna ändra sina bilvanor i grunden tror han inte är möjligt. De sitter djupt rotade och politikens möjlighet att påverka ger han inte mycket för.

– Jag är skeptisk till politiker av alla schatteringar, förklarar han innan han stänger dörren till sin rymliga amerikanare.

CAYUCOS ÄR EN LITEN naturskön turistort vid Stilla havet. Det är därför 56-åriga Curtis Mooney trivs i området. Han har levt i Kalifornien hela livet, men numera håller han sig borta från storstäderna.

När Curtis började köra bil som 16-åring, i början av 70-talet, kostade bensinen 16 cent per gallon.

– Rent ekonomiskt kommer det inte att vara lika lätt som förr. Jag ska snart få ett barnbarn och jag är lite orolig för vad han kommer att behöva utstå.

– Folk skulle kunna sätta press på företagen genom att vara mer ekonomiska och inte köpa lika mycket bensin, men folk använder bara mer. Alla har en del i det här. På sätt och vis bidrar de högre priserna till större effektivitet på vägarna med mindre och effektivare bilar som nu efterfrågas. Men förnuftigt sett borde de ha varit i ropet för länge sedan.

Curtis är dock ingen dysterkvist. Han ler och skrattar med hela ansiktet även när han säger:

– Man skulle kanske kunna kalla mig cynisk och säga att jag inte gör någonting för klimatet. Men som jag ser det skulle naturen må bättre utan oss människor. Vi kan genomföra små förändringar men det kommer bara förlänga lidandet. Vi kommer inte ändra oss i grunden förrän det sker en stor katastrof. Ett ryskt ordspråk sammanfattar min inställning: Oroa dig inte – det kommer bara att bli sämre.

PÅ EN MACK I EN ANNAN DEL av Kalifornien har socionomen Elsa Hernandes en mer optimistisk uppfattning.

För dagen är hon på utflykt med maken till byn Kingsburg utmed Higway 99. I hemstaden Fresno brukar hon cykla och är en av få som inte tar bilen till postkontoret. Hon tankar enbart på de billigaste mackarna och för några månader sedan när bensinen var något dyrare skulle hon förmodligen undvikit dagens utflykt. Hon tror att internet med Wikileaks i spetsen kan bidra till kunskap om oljeindustrins rävspel för att höja bensinpriserna. På sikt kan bättre kollektivtrafik och fler snabbtåg minska bilberoendet.

– Vi börjar bli dödströtta på att vara beroende av olje­industrin som dikterar hur mycket vi måste betala för bensinen. Fler snabbtåg kan skapa en dominoeffekt som minskar den individuella bilkörningen. Det finns mycket hopp – för vi är trötta på det här. Jag är trött att betala så mycket för bensin. Jag har fått nog.

Elsa kastar ett ursäktande öga på den silverfärgade stads­jeepen som står bakom henne. Egentligen skulle hon föredra att åka moped eller elbil, om hon kunde känna sig säker

i dem, förklarar hon.

– Vi måste ge upp bensin, individuell bilkörning och stora bilar. Och jag är beredd att göra det, försäkrar hon.

Kina och USA i täten

Varje amerikan beräknas släppa ut 16,9 ton koldioxid per år och medelkinesen bara cirka 6,8 ton. Varje svensk bidrar som jämförelse med 5,6 ton, vilket är lägre än EU-snittet på 8,1 ton.

Totalt är Kina dock världens största utsläppare av koldioxid med 25 procent av världens utsläpp. USA kommer tvåa med 17 procent av de totala utsläppen på 33 miljarder ton koldioxid 2010.

Efter finanskrisen 2008 har utsläppen i världen nu börjat öka snabbt igen, ­globalt med 5,8 procent mellan 2009 och 2010. Kina ökade med hela tio procent och Indien med nio procent mellan dessa två år. Ökningen i USA var fyra procent och inom EU tre procent.

Jämfört med 2005 har Kina ökat sina utsläpp med 50 procent, medan USA har minskat sina med 5,8. Jämfört med 1990 (det vanligaste basåret i klimatsammanhang) har Kina ökat sina utsläpp med 364 procent och USA med 12 procent.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.