BAKOM SCENEN: När USA 1953 lanserade sitt civila atomkraftsprogram tändes en idélampa hos makthavare i västvärldens länder – det går att tämja atomklyvningen för att utvinna energi. De första atomreaktorerna var militära och användes för att anrika uran till atombomber. Många länder, däribland Sverige, ville nu också skaffa sig egna atomvapen och atomkraftverk.

Inom Naturskyddsföreningen hälsades det nya energislaget med glädje. Man trodde att atomkraften skulle kunna rädda de sista älvarna från utbyggnad. Föreningen ifrågasatte inte heller energiprognoserna, som i slutet av femtiotalet förutspådde en fördubbling av elförbrukningen vart tionde år. (I själva verket har elbehovet i stort sett legat still sedan 70-talet).

På sextiotalet insåg föreningen också att utsläppen från nya försurande kol- och oljeeldade kraftverk var ett allvarligt hot mot naturen.

Energiproblemen var temat för Naturskyddsföreningens höstkonferens 1974. Det året genomförde föreningen en omfattande stu-diekampanj kring energifrågan. Under hela sjuttiotalet var sedan energidebatten het. Debattörerna kastades mellan olika farhågor med kolkraft, utbyggda älvar och nya atomkraftverk.

Inför folkomröstningen 1980 hade Naturskyddsföreningen till slut tagit ställning mot kärnkraft, men valde ändå att ställa sig vid sidan av nej-kampanjen. Föreningen drev en egen linje som betonade bättre energihushållning och minskad oljeanvändning, samt att spara de orörda älvarna och satsa på sol och vind. Många lokalkretsar ställde dock upp för linje 3, nej till kärnkraft. Inom föreningen fanns både kärnkraftskramare och uttalade anti-kärnkraftsaktivister sida vid sida under hela 80-talet. Med tiden lämnade dock de flesta kärnkraftspositiva föreningen och kärnkraftsavveckling blev en självklar del av föreningens energipolitik.

Anders Friström