MATS RUNESONS SLÄKT har bott på Råsgård i Opparyd i minst åtta generationer, men han är garanterat den förste som går runt på ägorna och dammsuger fibblor.

Först i vägrenen med den batteridrivna, sedan rullar han ut en förlängningssladd och tar den gamla Volta-dammsugaren i fröodlingen.

Fibblornas fröställningar ser ut som maskrosbollar i miniatyr, med fröer ämnade att lirkas loss av vinden och luftlandsättas i den omgivande terrängen. Men just dessa samlas i stället i dammsugarpåsar – gråfibbla för sig, rotfibbla för sig – och förpassas till ladugården där de torkas, lagras och sedermera förpackas i olika blandningar med andra ängsväxter.

– Att plocka hundra gram gråfibblefrön för hand är ett jättejobb, det gör man inte på en dag. Men på det här viset är det snabbt gjort, säger Mats.

En bit bort klipper Inger ner fröställningar av tjärblomster. Hon skakar fram några svarta små frön och visar, de ser ut som en knottsvärm i hennes handflata. Runt omkring henne blommar den svenska sommaren: färgkulla och liten blåklocka, gullris och fackelblomster, fältvädd och brunört. Det är underskönt och väldresserat; varje art för sig. Till och med ljudet är liksom sorterat odlingsruta för odlingsruta: blomflugor sjunger runt gullriset, jordhumlor hummar altstämman med huvudena långt inne i varsin blåklocka.

Det är en vanlig, solig vardag i juli hos ängsmakarna Runeson. Sedan 2005 ­driver de det egna företaget Pratensis, som säljer fröblandningar till alla dem – fler för varje år – som vill anlägga en egen äng.

FÖR HUNDRA ÅR SEDAN slog man sina ängar för kornas skull. Nu gör man det för sin egen. Den typiske Pratensis-kunden är en privatperson som önskat sig ett vilt, folkviseblommande hörn i trädgården. Ofta finns det ett mått av nostalgi bakom köplusten, berättar Inger Runeson.

– De här växterna väcker minnen av landsbygd, minnen av barndom. Särskilt kvinnor verkar vara mottagliga för det.

På senare år har en ny sorts kunder tillkommit, odlare som inte enbart vill ha ängsblommor för sin egen trevnads skull utan även för andras. Fjärilarnas och blomflugornas, till exempel. Humlornas och de andra vilda binas. Därför har Inger – vid sidan av klassiker som Normaläng och Torräng kalkfattig – satt samman både en humle- och en fjärilsblandning. En påse om 30–35 gram ger tio kvadratmeter klint och vädd, blåeld och humleblomster, kungsljus och käringtand och andra arter utvalda för sin attraktionskraft på insekter.

Den allra senaste gruppen av kunder som börjat höra av sig är myndigheter och vägbyggnadsentreprenörer. De är ute efter samma sak fast i större skala: att odla biologisk mångfald genom att så och plantera ängsblommor, men inte hemma i trädgården utan på kommunala skräpmarker och längs vägkanter.

Då handlar det om lite större påsar. Senast gick det iväg åtta kilo, varav fem kilo rent väddklintsfrö, till biosfärkontoret på Kristianstads kommun. Allt till fromma för ett rödlistat bi, som vi snart ska återkomma till. Men först måste vi sätta in den beställningen i ett sammanhang. Den riskerar annars att framstå som en kuriositet. I själva verket är den en del av en berättelse om stora förändringar, både i landskapet och i naturvården.

DET FANNS EN GÅNG ETT blomstrande kulturlandskap att sjunga och dikta om. Taube gjorde det i Sjösala vals och alla kände igen sig. Gullviva, mandelblom och kattfot var ingen poetisk abstraktion, de tillhörde vardagsnaturen och blommade överallt i slåtterängar och betesmarker.

Men det traditionella odlingslandskapet är mer seglivat i dikt än i verklighet. En och annan artrik gräsmark – en slåtter­äng här, en naturbetesmark där – dröjer sig kvar tack vare miljöstöd och tappra ängsräddare i naturskyddsföreningar och hembygdsföreningar, men i stora drag är de borta. De behövs inte längre, i alla fall inte av strikta produktionsskäl. Den rika blomningen i jordbrukslandskapets alla vinklar och vrår har därför försvunnit, något som de som söker sin föda i blommorna har fått erfara. Enligt en svensk studie var det för femtio år sedan fem gånger tätare än i dag mellan humlorna i jordbrukslandskapet. Och när den legendariske entomologen Rickard Andersson Baranowski jämförde dagens fjärilsfauna i den intensivt odlade Ringsjöbygden i Skåne med en studie från 1870-talet, upptäckte han att mer än hälften av arterna har försvunnit.

MEN LIVETS MÅNGFALD hittar nya vägar. Parallellt med att jordbrukslandskapet slutade blomma slog ett annat ut. Det handlar om alla starkt människopåverkade bitar som samlas under begreppet infrastrukturbiotoper: vägrenarna, banvallarna, de övergivna grustäkterna, tipparna, kraftlednings­gatorna. De har i modern tid brett ut sig över allt större arealer, och de är blomrikare än man kan tro, betydligt blomrikare än en intensivt brukad jordbruksbygd. De väcker förstås sällan nostalgisk längtan; inga trubadurer diktar folkkära visor om dem. Inte ens naturvårdarna brydde sig till en början. Men det struntar insekterna i – stortapetserarbiets hona skiljer inte på naturbetesmark och riksvägsrondell; på fin-natur och ful-natur. Bara favoritväxten väddklint finns är hon nöjd, och kan ägna sig åt att samla pollen till sina efterkommande.

Själv såg jag en stor vacker hona flyga från klintblomma till klintblomma på golfbanan i Åhus för ett par år sedan, strax intill infartsvägen mot tätorten (se Sveriges Natur nr 4/2011). En typisk miljö för arten, numera. Men naturvårdarna på biosfär­kontoret i Kristianstads kommun insåg att ännu mer måste göras för att säkra den hotade artens överlevnad i trakten.

Det var då de ringde till Pratensis.

Beställningen var så stor att Inger Runeson fick dela upp den på två säsonger. Sommaren 2011 sprutsåddes med hjälp av Trafikverkets maskiner väddklint på flera vägkanter i Åhustrakten, efter att den befintliga växtligheten skrapats bort. Hösten 2012 var det dags igen. Då spreds nyss nämnda åtta kilo ängsfröer över femtusen kvadratmeter vägkanter och grönytor runt Åhus.

Samma sak har gjorts av Trafikverket längs Skirövägen i nordöstra Småland och längs en banvall i Diö i sydväst.

En annan större kund som begagnat sig av Pratensis är Växjö kommun som 2010 förvandlade en gammal grusplan, kvarlämnad efter regementet I11, till biparadis. Ja, så lyder det officiella namnet. Kullar och dammar grävdes och två hektar såddes och planterades med ängsväxter. Första sommaren skakades det lite missnöjt på huvudet; det såg inte så mycket ut för världen. Sommaren 2012 blommade det desto mera, och en inventering visade att området gjorde skäl för sitt namn. Sjuttio olika vilda biarter påträffades.

I OPPARYD ÄR DAGENS skörd bärgad, och det bär av till ladugården där sommarens blomning samlas på hög. I den hemmabyggda torkanläggningen ligger för tillfället flera olika gräsarter, det doftar som gamla tiders höskullar. Kumarin, skulle kemisten säga. Vårbrodd, säger botanisten. Barndom, säger hjärtat.

I lagret ligger de bruna pappsäckarna på rad, märkta med handskriven tuschtext.

Trift, Halland 19/6.

Styvmorsviol, Vislanda 28/6.

Det är resultatet av insamlingar i den vilda naturen, somliga arter är det helt enkelt mest praktiskt att låta naturen odla själv.

Förutom den vilda naturen, denna överleverantör av fröer, har Pratensis kontrakterat underleverantörer över hela landet, odlare som bidrar med frön från just den egna trakten och breddgraden: Västerbotten, Uppland, Östergötland, Värmland, Skåne och så vidare. Dessutom har ett par lantbrukare i hembyn anlitats för att odla på sina marker, så stor har efter­frågan varit.

Makarna Runeson använder inte bara fröerna till sina fröblandningar, utan också till odling av krukade plantor. I ett hörn av trädgården står sådana pluggplantor i täta rader. Det är exklusiviteter som klockgentiana och mosippa som odlas på uppdrag av länsstyrelsen för att förstärka det vilda beståndet av dessa hotade arter. Men det är också klassiker som stor blåklocka, jungfrulin och brudbröd. Eller gullviva, mandelblom, kattfot och ängsviol; det är bara att plantera sin egen Taube-refräng.

Det blir förstås dyrare att köpa blomsterprakt på det här viset, planta för planta, men ibland vill kunden ha snabbare och säkrare resultat än vad fröer kan ge. Eller så handlar det om växtarter som helt enkelt är för knepiga för en lekman att fröså. Till det centrala yrkeskunnandet för en ängsodlare som Inger Runeson hör just att förstå de olika arternas krav. Varje frö har sin kod som det gäller att dechiffrera. Vissa (som backsippa och kabbeleka) måste sås i princip omedelbart efter mognaden. Andra (som gullviva och höskallra) behöver en frostknäpp för att gro.

– Linnean var också svår. Jag tog frön, det gick inte; jag tog sticklingar, det gick inte heller.

Det var inför Linnéjubileet 2007. Men Inger var ute i god tid, och till slut knäckte hon koden. När Göteborgs botaniska trädgård misslyckades med att dra fram linneaplantor till den berömde trädgårdsarkitekten Ulf Nordfjells bidrag till Chelsea flower show det året – A tribute to Linneaus – gick frågan till Inger Runeson i stället. Plantorna flögs över i sista stund och stod där och rodnade vackert när Drottning Elisabeth invigde mässan.

Det blev guldmedalj till A tribute to Linneaus.

BLÅSIPPA ÄR EN ANNAN publikfavorit bland pluggplantorna. Inför trädgårdsmässan i Stockholm häromåret hade det läckt ut på Facebook att Pratensis skulle ha blåsippor till försäljning. En timme efter mässans öppnande nästa morgon var de slut.

– Folk sprang till montern.

Inger kan förstå dem, det finns inget hon längtar efter så intensivt om våren som att den första blåsippan ska öppna sina blå ögon.

­– De är odlade från fröer, det tar några år och alla klarar sig inte. Därför blir man glad när det verkligen blir blommor på dem.

Högsommarens doft av gulmåra är också extra längtansvärd, berättar hon. Och midsommaraftonens högtidsstund: kransbindningen. Då har Inger Runeson det ovanligt väl förspänt. Sju sorters blommor är ingenting, i Pratensis sortiment finns mer än hundra arter.

Fotnot: Pratensis betyder ›växa på äng‹. Det återkommer i en rad latinsk växtnamn, till exempel Poa pratensis (ängsgröe).

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.