NÄR CARL VON LINNÉ kring mitten av 1700-talet satt i Uppsala och döpte varenda växt- och djur­art han fick syn på, var han övertygad om att de alltid skulle se ut som Skaparen en gång för alla lagt fast. ”Gud skapade, Linné ordnade”, är ett av hans mest karakteristiska uttalanden.

Hundra år senare, närmare bestämt 1859, kom det i England ut en bok som vände ut och in på denna inställning. Det var den då 50-årige Charles Darwin, som äntligen kom till skott och publicerade Om arternas uppkomst. I den presenterade han teorin om naturligt urval – ojämlik fortplantningsframgång för genetiskt olika individer – den process som givit upphov till jordens ofantliga mångfald och varje organisms arsenal av fantastiska anpassningar. Arter härrör från varandra, allt levande kan inordnas i en gigantisk släkttavla och inga övernaturliga ingripanden krävs för att förklara livets utformning. Den moderna biologin hade sett dagens ljus.

VÅR EGEN ART HAR GENOM darwinskt urval utvecklat en unik förmåga att modifiera eller bygga om världens samtliga ekosystem till sin egen vinning. Visst har ekosystemen alltid varit stadda i förändring, men människan har trissat upp tempot hundra – om inte tusenfalt. Före vår arts maktövertagande hade växt- och djurarter vissa chanser att i alla fall en tid parera förändringar genom att förskjuta sina utbredningsområden eller utveckla nya anpassningar. Men nu blåser förändringens vind med stormstyrka. Då hinner arterna inte anpassa sig till de nya betingelserna utan dör ut. Tempot i uppkomsten av nya arter har däremot inte ökat. Då krymper ofrånkomligen kapitalet – biodiversiteten.

Men inte lika mycket och lika snabbt överallt. Än så länge finns det vidsträckta regioner där florans och faunans art­rikedom är stabil eller rentav ökar. Det handlar om de trakter där mänsklig påverkan hittills varit relativt måttlig och lett till landskap med större, inte mindre, mångformighet.

Norden är en sådan region. Naturligtvis har även i vår del av världen åtskilliga arter avtagit i antal eller försvunnit, men dessa förluster har mer än kompenserats av andra arters expansion. En genomgång av förändringarna i Skånes häckfågelfauna visar exempelvis att 36 arter tillkommit och sju försvunnit under det senaste århundradet.

Glädjande! Men hur länge kommer glädjen att vara? Det finns många tecken som tyder på en mörknande framtid för artmångfalden såväl regionalt som globalt. Mänskligheten kommer att exploatera ­Jordens ekosystem alltmer intensivt, vilket obönhörligen kommer att drabba mångfalden. Den pågående klimatförändringen kommer att orsaka enorma folkvandringar till hittills jämförelsevis stabila region­er. Att kunna stoppa artmångfaldens minskning torde inte många se som en realistisk möjlighet. I stället gäller det att minska förlusterna och att reparera skadorna.

”Alla order om att motståndet skall uppges är falska och skall inte åtlydas”, stod det (ungefär) i den soldatinstruktion som sattes i händerna på oss som för länge, länge sedan gjorde vår värnplikt. Samma inställning måste gälla för den nationella och internationella kampen mot decimeringen av den biologiska mångfalden. Då krävs emellertid – bland mycket annat – en mer darwinsk än linnéansk inställning: dynamik är ordet. Det duger inte att se omvärlden som ett museum utan som ett megalaboratorium, där nya möjlig­heter testas och det myllrar av oväntade resultat som alstrar nya insikter, nya frågor och nya svar. ”Du sköna nya värld” – kanske. Men utan tvivel en värld som är mycket annorlunda. Till den får mänskligheten anpassa sig.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.