Fyra svartsnäppor speglar sig i det stilla vattnet i strandkanten. Högbenta arktiska eleganter i sotsvart, ett exotiskt fågelmöte för en sörlänning. Mellan oss och fåglarna är hundra meter sterilt land av slam och sten. Det är lågvatten och vi står vid ett jättelikt kraftverksmagasin, Stora Lulevatten.

Vackra fåglar, vilande i ett sargat landskap.

Skogen på andra sidan vattnet är hel. Det är den vi kommit för att se. En mjuk, böljande sluttning ned mot det som en gång var Luleälven, täckt av mörkgrön granpäls utan revor eller hål så långt man kan se.

– Den dag man ser kalhyggen där borta kommer jag nog inte att åka hit mer, säger Mats Karström stillsamt.

Det har gått 16 år sedan Mats Karström startade Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Jokkmokks kommun. I dag är gruppens namn, Steget Före, ett begrepp i Skogssverige och dess arbetsmetoder har spritt sig inte bara över Sverige, utan också till bland annat Baltikum och Kanada. I Jokkmokk har gruppens envisa kamp räddat tusentals hektar värdefulla gammelskogar från avverkning.

Det Steget Före-gruppen åstadkommit är enastående. Och ändå får Mats Karström en klump i bröstet när han tittar mot Jelka, där på andra sidan vattnet. För parallellt med framgångshistorien löper också en annan berättelse. Den handlar om frustration och besvikelser, om ständig oro över att ovärderlig natur ska gå till spillo.

Steget Föres historia börjar i Jelka. Mycket talar också för att historien ganska snart kommer att sluta där. Men om sista kapitlet kommer att skrivas in i framgångarnas eller besvikelsernas berättelse återstår att se.

Svartsnäpporna lyfter, klipper tysta ut över vattnet. Vi sätter oss i bilen för att köra in mot berättelsens kärna. Tre kvadratmil oförstörd skog, den enda möjlighet som återstår att bevara ett obrutet skogslandskap från kalfjället i väster ända ner till en av de stora älvdalarna i skogslandet. Och, förstås: åtråvärd virkesråvara och något tryggat jobb i en avlägsen massafabrik.

– Titta, trådbrosklav! hojtar Mats glatt. Den har vi inte hittat här tidigare.

Brasan brinner vid en bäck i utkanten av Jelka, och Mats har gått runt och spanat på de närmaste gammelgranarna medan kaffet kokat upp.

– Det här var ett bra fynd. Det betyder att gränsen för Jelkaområdet borde flyttas så att den här bäckravinen kommer med, ända ner till älven.

Med hett kaffe i kåsan berättar Mats mer om värdepyramiderna, kärnan i Steget Före-metodiken. Värdefulla naturskogar identifieras med hjälp av ett litet antal signalarter, ordnade i pyramider. Om man hittar arterna i basen av pyramiden vet man att man är i en skog som fått sköta sig själv länge utan störningar eller ingrepp, en naturskog. Stöter man på arterna i pyramidens topp är man i en riktig höjdarskog.

Trådbrosklaven finns i toppen på en av värdepyramiderna. Den är mycket känslig för uttorkning och finns därför bara där skogen stått tät och orörd mycket länge.

När Jelkaområdet hotades av avverkningar första gången slöt Porjusborna värdepyramiden till sitt hjärta och drog ut i skogen för att leta signalarter. En del tog paus i älgjakten och gick på lavjakt i stället. För Jelka och det angränsande Rimakåbbo är inte bara tillflyktsort för sällsynta urskogsarter. Det är hit folk drar för att jaga fågel på hösten, både från Porjus och Jokkmokk. Vintertid tar man skotern för att fiska i någon av de många tjärnarna.

Ortsbor som inte ville bli av med sin friluftsskog hjälpte Steget Före att hitta ringlav på mer än 20 000 träd i Jelka. Det vände upp-och-ner på all tidigare kunskap om arten, som ansågs mer eller mindre försvunnen i hela landet på grund av skogsbrukets framfart. Här uppe fanns den alltså kvar, eftersom alla gammelskogar ännu inte var nerhuggna. Men ingen hade letat efter den tidigare.

Med de nya fynden som vapen lyckades Steget Före få Domänverket att skydda stora delar av Jelkaområdet. Men de yttre och mest lättillgängliga delarna, sluttningarna ner mot Luleälven, lämnades utanför det nya domänreservatet.

Det var 1989. Sedan dess har många fler utbredningskartor för lavar och svampar fått ritas om efter Steget Föres fynd i det som Mats Karström brukar kalla ?Det glömda landet?. Men framtiden för yttre Jelka och Rimakåbbo har förblivit oviss.

Just nu är Mats Karström ändå glad att ha hittat ännu ett argument för att försvara områdets gränser. En liten grågul lavtuss på en grangren – trådbrosklaven.

Vi kör tillbaka mot Porjus längs den gamla vägen från byn Ålloluokta. Den går genom Jelkaområdet, nästan nere vid Stora Lulevatten.

– Här åker man över en mil genom gammelskog, säger Mats Karström.

Jag börjar fundera över vad det kan ha för värde att uppleva skog genom bilfönstret när Mats lägger till:

– När man kör mellan Jokkmokk och Östersund ser man någon kilometer gammelskog vid vägkanten, sammanlagt.

Så kan man förstås också beskriva vad de återstående gammelskogarna är värda. Så kan man beskriva vad som skett med vårt skogslandskap.

Från Jokkmokk till Östersund, längs riksväg 45 genom det svenska skogslandets innersta, är det drygt 60 mil.

Mats vill gärna visa Tussilago-lunden, en lövskogsravin vid en vägkant helt nära hans hemby Vuollerim. Området är inte större än en fotbollsplan.

Här växer alltså tussilago, en sällsynthet i övre Norrlands inland. Det är spångat och skyltat fram till växtplatsen. Tussilago-lunden är ett av de ?värnområden? som den statliga kraftjätten Vattenfall inrättat i samarbete med Steget Före-gruppen. Några små ängsfragment, en lokal för den märkliga bombmurklan, en liten fågelsjö. Långtifrån de största av Steget Före-områdena.

– Men Vattenfall har försökt göra något bra av det här, säger Mats.

Lite positiv vilja till skillnad från den sega minsta-möjliga-mentalitet Steget Före stångats mot på de flesta andra fronter. Det är därför vi står bland myggen i Tussilago-lunden. Värnområdena är ordentligt markerade och det finns informationstavlor för besökarna.

Mats Karström hoppas att det ska bli lika bra med Sveaskogs områden. I oktober förra året skrev Mats Karström under en överenskommelse där det nya statliga skogsbolaget lovade att långsiktigt skydda alla de värdefulla skogsområden Steget Före pekat ut på bolagets marker: sammanlagt 8000 hektar, fördelat på 39 områden. Den största enskilda framgången för Steget Före var ett faktum.

Nu återstår bara ett fåtal frågetecknen på kartan över de 105 Steget Före-skogarna. De flesta gäller Fastighetsverkets områden. Statens skogar, de som Mats Karström en gång trodde skulle bli lättast att säkra för framtiden. Det handlar om en handfull områden. Men ser man till ytan blir bilden en annan. För medan de flesta av Steget Föres områden omfattar några tiotal eller hundratal hektar så är yttre Jelka och Rimakåbbo som sagt tre kvadratmil stort, 30 000 hektar. Också de övriga omfattar rejäla sjok av fjällnära skog.

Vilket förstås kan förklara varför det dröjer med naturvårdslöftena.

Rimakåbbo är egentligen ett litet berg i det vidsträckta skogsområde som fått låna dess namn. Vi tar den tunga vägen dit. Skogsbilvägen. Den kommer söderifrån, tar sikte rakt mot områdets hjärta, rundar berget och slutar på ett kalhygge.

Vi kliver ur. Det är en stilla kväll. Solen står högt. Längst i väster syns topparna i Sarek, ännu i midsommarveckan helt vita av snö. Mellan dem och oss mil efter mil av böljande skogsland och myrar.

Hygget är inte stort, kanske ett par hektar.

Varför gör man så här, undrar jag. Varför börjar man inte från kanten och arbetar sig inåt? Varför drar man väg kilometervis genom gammal skog för att börja avverka nästan i mitten?

– Det här var inte skogsbruk, säger Mats Karström. Det var en krigsstrategi.

Attacken gjordes vårvintern 1991 av Domänverket. Det gick fort. Två vägar in mot områdets mitt från var sitt håll. Ytterligare en framstöt på vintervägar norrifrån. Några spridda småhyggen.

Domänverket kände till Rimakåbbos naturvärden. Mats Karström menar att man ville erövra området, tillfoga det sådana skador att Steget Före skulle betrakta slaget som förlorat.

Det blev inte så. I stället fick Domänverket backa ur och be om ursäkt.

Sedan började den politiska cirkusen kring statens skogar. Domänverket blev AssiDomän, som visade vilja att skydda även den yttre delen av Jelka, den som gamla Domänverket inte velat släppa. Sedan skrotades AssiDomän och statens skogar i det fjällnära området hamnade hos Fastighetsverket, som redan efter några månader planerade avverkningar i Rimakåbbo, avverkningar av samma slag som Domänverket bett om ursäkt för fem år tidigare. Steget Före fick stopp på de planerna, men Fastighetsverket ville inte kännas vid de löften som AssiDomän gett, varken för Rimakåbbo eller yttre Jelka.

– Det var 1998. Sedan dess har Fastighetsverket hållit på med inventeringar här. De har lovat att inte göra någonting i Jelka eller Rimakåbbo utan att informera oss först. Det är allt vi vet, säger Mats Karström.

Han vet inte om kriget är slut. Oron gnager än.

Att få Jelka och Rimakåbbo skyddade vore en slutseger. Det skulle kännas rätt bra…

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.