DET ÄR EN MÄRKLIG KÄNSLA, detta. Att vara liksom fysiskt delaktig i en EU-reform. Delegationer från olika EU-länder kommer ständigt till mitt kontor. Jag åker till Polen, till Irland, till Spanien, till Tyskland. Mailboxen fylls på i en stadig ström, mejlen tickar fram – flera i minuten. I ett kräver europeiska fiskeriorganisationer att ett utkastförbud bara ska gälla hotade fiskarter. En italiensk region lobbar för mer vattenbruk, en svensk oroar sig för ålens framtid och ett gäng länder skriker högt att det behövs stödpengar för ”minskning av koldioxidutsläpp”, det vill säga motorbyten.

Den 28 november väntas vi rösta i EU-parlamentets fiskeriutskott om en ny grundförordning för den gemensamma fiskeripolitiken. eus fiskeripolitik har hittills, som alla säkert vet, varit ett notoriskt fiasko. Detaljstyrning till trots har reglerna tillåtit överfiske en masse. I dag är mer än 90 procent av bestånden i Medelhavet överfiskade, och i resten av EU är över 70 procent maximalt utnyttjade eller överutnyttjade. Förra året beslöt Europas fiskeriministrar om kvoter över den vetenskapliga rådgivningen för 79 procent av bestånden.

Den allra, allra viktigaste nya principen som måste in i den nya fiskeripolitiken är att förbjuda överfisket. Det vill säga att vi måste få in ett bindande tvång att bygga upp bestånden igen. Det gör man genom att förvalta alla arter med fleråriga förvaltningsplaner med så kallat maximalt hållbart uttag (msy) som mål, och helt enkelt ta ifrån politikerna makten att årligen hästhandla om kvoter som är högre än vad vetenskapsmännen säger är långsiktigt hållbart.

Just nu ser det ut att kunna bli nästan så – frågan är bara om man kommer att sätta ribban tillräckligt högt. Nu debatterar vi in absurdum i parlamentet huruvida målet ska vara att fånga just exakt så mycket som varje art skulle kunna tåla (MSY) – eller att göra som EU-kommissionen föreslagit och lägga till en säkerhetsmarginal som ger mer stabilitet, långsiktighet och en betydligt friskare havsmiljö. Frågan är alltså huruvida bestånden ska ligga över MSY-nivån, eller bara på den. Vissa av mina kolleger i parlamentet tycker att både över och på är väl precist, och argumenterar för att bestånden ska ligga omkring den nivån. Nyligen röstade parlamentet med fem rösters övervikt i en icke lagstiftande resolution att vi ska ligga nära den nivån. Inte heller det var riktigt bra tyckte spanjorerna, och när en neutral tjänsteman på ett kompromissmöte föreslog formuleringen under nivån för maximal hållbar avkastning – då brast det för många av oss.

Anledningen till att man inte vill gå med på över är förstås rädsla för kortsiktiga uppoffringar bland fiskarna. Men den akuta risken med att gå med på omkring, nära eller åtminstone MSY är att det ger utrymme för kompromisser som kommer att leda till fortsatt överfiske, en sämre havs­miljö, och i det långa loppet en sämre lönsamhet för fisket.

Många andra stötestenar återstår också. Som hur vi ska hinna sjösätta långsiktiga förvaltningplaner för eus sisådär 200 kommersiella fiskbestånd, hur vi ska få en bra kontroll av efterlevnad av förbudet att kasta ut fisk, och hur vi ska minska överkapaciteten i flottan.

Men jag är övertygad om en sak: får vi bara in det rätta målet: att bestånd ska ligga över MSY – då är allt det andra praktikaliteter som kan lösas.  Orden spelar roll. Det känner jag, in på bara skinnet.

Isabella Lövin , EU-parlamentariker, journalist och författare

Fotnot: Maximum Sustainable Yield – MSY – är den maximala fångst som enligt fiskeribiologiska modeller kan tas ut från ett fiskbestånd år efter år, utan att beståndet minskas. Beräkningen bygger oftast på enartsmodeller. Med hänsyn till komplexa ekosystemfunktioner finns mycket goda skäl att låta fiskens biomassa växa över nivån för MSY.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.