De tre första åren arbetade Azurman illegalt. Idag har han fast jobb. Något att vara rädd om i ett land där blomsternäringen är den näst största arbetsgivaren för illegal arbetskraft.

Vi träffas på ett fackligt möte i Lieden, sydväst om Amsterdam en sen kväll i slutet av februari. Azurman berättar hur han och hans arbetskamrater får bespruta odlingarna utan att ha fått den lagstadgade utbildningen. Ibland använder de skyddskläder. Ibland inte. Miljömärkningssystemet MPS har han aldrig hört talas om.

Azurman tror att han använder ungefär 25 olika sorters bekämpningsmedel. Förbjudna sorter förekommer regelbundet.

Det var när Kees Hoek fick höra den ena hemska historien efter den andra om förhållandena i den latinamerikanska blomsterindustrin som drivkraften att göra något väcktes.

Kees som då liksom nu arbetar i en latinamerikansk hjälporganisation engagerade sig i den internationella blomsterkampanjen som startade för fem år sedan. Tillsammans med de fackliga organisationerna och andra gräsrotsorganisationer har de tagit initiativ till en internationell uppförandekod, som syftar till att skapa rimliga arbetsvillkor för blomsterarbetarna och en miljövänligare produktion. Ett problem är att producenterna i tredje världen ofta är hänvisade till en enda tillverkare av bekämpningsmedel. Därför är det nästan omöjligt att få tag på alternativ till ett förbjudet bekämpningsmedel.

– Det är svårt att övertyga producenterna i sitt eget land. Stora ekonomiska intressen står på spel och våra förslag kostar dem pengar.

På ett möte i mitten av februari träffade Kees Hoek tillsammans med andra representanter för gräsrotsorganisationer ILO och UnionFleur, den internationella världshandelsorganisationen för blommor. Där kom man överens om att jobba vidare på en gemensam miljömärkning som också ska innehålla uppförandekoden.

Det finns förstås odlare som kommit längre än andra.

I Hillegom, en halvtimmes resa med tåg från Amsterdam odlar Jaan Hoogeveen ekologiska blomsterlökar tillsammans med sin bror och brorson. På åkrarna sticker små gröna skott av påskliljor upp under halmen.

I väntan på skörden stoppas lökar i krukor som konsumenten själv får driva upp.

I stora trälådor ligger lökarna som så småningom ska bli pärlhyacinter, påskliljor, narcisser, krokusar, tulpaner och hyacinter i gult, blått och vitt.

I hela sitt yrkesverksamma liv har Jaan jobbat i blomsternäringen. I tre år har han odlat ekologiskt. Det tog två år att ställa om produktionen för att få den godkänd. Blomsternäringens negativa miljöeffekter diskuterades överallt och Jan Hoogeveen lyssnade till marknadens röst. Men efterfrågan är inte så stark som han trodde. Kanske en procent.

Istället för bekämpningsmedel används halm för att bekämpa ogräset, som dör när det inte får något ljus. Det giftiga svampmedlet som används för att skydda lökarna är utbytt mot vanligt 43-gradigt vatten. Naturkompost används istället för konstgödsel.

Tillsammans med andra lökodlare försöker Jaan skapa platser där fåglar och insekter kan leva. Genom att plantera träd och att ge nytt liv åt de många gånger ekologiskt döda dikena så att fåglar och insekter kan leva där, som i sin tur kan ge sig på skadedjuren på blommorna.

Sedan han började odla ekologiskt har Jaan märkt att jorden blivit mer kraftfull. Sjukdomarna som tidigare var vanliga i lökarna har försvunnit. Kanske skyddar jorden lökarna bättre.

Däremot växer de ekologiska lökarna långsammare än de konventionellt odlade och produktionen blir ungefär 25-30 procent mindre.

I hela Holland finns det bara tio lökodlare som odlar ekologiskt. Jaan undrar varför auktionerna inte gör någon reklam för ekologiskt odlade lökar och den holländska lobbyorganisationen Blumenbureu Holland, vad gör de?

– Vi vill i första hand få människor att köpa holländska blommor. Vi marknadsför inte en speciell sorts blommor, säger Marlies van Ecteld på Blumenbureau Holland.

Den svarta natthimlen runt Amsterdam är upplyst av det orangefärgade ljuset från alla växthus som ligger tätt utplacerade i det platta landskapet. Vi är på väg till blomsterauktionen i Rijnsburg.

Hit kommer varje morgon 600 inköpare vid fyratiden på morgonen för att inspektera och lägga bud på snittblommor. Utbudet är större än efterfrågan och priserna förhållandevis låga.

Ett par timmar senare är blommorna på väg ut till detaljisterna och konsumenterna. Den amfiteaterliknande auktionshallen är fylld av inköpare som koncentrerat följer budgivningen på de sex klockorna. Nedanför klockorna visas blommorna på stora hjulförsedda vagnar. Ungefär 60 procent av blommorna är MPS-märkta. Men intresset kunde vara större tycker Piet Kralt som är marknadsansvarig här. Efterfrågan på de ekologiskt odlade blommorna är lika med noll.

– Om vi skulle odla ekologiskt skulle det bara finnas tulpaner i april och maj. Och inga rosor på vintern.

Piet Kralt är övertygad om att konsumtionen av blommor kommer att öka när levnadsstandarden i östra Europa stiger. Men i Kenya, där stora blomsterplantager trängs runt Lake Naivasha, fyller snittblommor ingen funktion i människors vardag. Där innebär blomsterodlingar arbete, ett arbete som ofta skadar hälsan och miljön.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.