För några år sedan skrev jag en bok om träd och försökte då lära mig mer om biologisk mångfald. Detta område är samtidigt enkelt och oerhört komplicerat. Exempelvis är det enkelt att säga ja till arbetet med att bevara tornugglan medan det är betydligt mer komplicerat att ta ställning till 233 sorters rödlistade mossor. Tornugglan kan vi bygga holkar åt, lägga ut mat till och bilda en stödgrupp för, men vad gör vi med en rödlistad vedmossa? Demonstration någon?

Det var här någonstans, bland hotade ringmaskar, manteldjur och tagghudingar jag stötte på skalbaggen och på allvar insåg att allt i naturen hänger ihop men också att jag överlåter till andra att försöka förstå hur det hänger ihop.

Ta bara en gammal ek. Den kan hysa 2 000 olika växt- och djurarter. Inte bara ekbock, ekkrös, eklav, ekspinnare, ekticka, ekorre, ekoxe och ekvecklare, utan även läderbagge, svavelticka, korallticka, nötskrika, frostfjäril, kattuggla, gulpudrad spiklav, fyrfläckig asbagge plus ytterligare cirka 1 984 arter. En fjärdedel av dessa är helt beroende av att det finns ek. Utan ek dör de ut.

Tyvärr räcker det inte med att bevara enskilda ekar. Det är hela landskap som behöver såväl räddas som återskapas. Det här är inget nytt. Få är omedvetna om att vi behöver värna om haglandskap och våtmarker. Vad kanske färre inser är att olika katastroflandskap också behövs. Det finns arter som gynnas av översvämningar medan andra vill ha nerblåsta skogar där stammarna fått ligga kvar. Sedan finns de pyrofila arterna som, likt inledningens sotsvarta praktbagge, gillar när det brinner.

Till vardags svävar denna bagge omkring i lufthavet och spanar efter eldsvådor. Med särskilda sensorer upptäcker den skogsbränders infraröda strålning på flera kilometers håll och med andra sensorer känner den brandlukt miltals bort. Hanen och honan möts sedan i den skog som ännu inte slocknat för en bokstavligt het kärleksakt i exempelvis en ännu pyrande myrstack.

Det finns hundratals arter som är beroende eller i varje fall gynnade av skogsbränder. Dessa arter hade det lättare på 1800-talet då man räknar med att en procent av våra skogar brann varje år, alltså ungefär lika mycket som i dag avverkas. Problemet för dessa arter är att skogen nuförtiden sällan brinner. Därför sysslar såväl Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen med naturvårdsbränning där man under kontrollerade former eldar upp en bit skog. En mycket liten bit skog i jämförelse med vad som brann i Västmanland.

När skog för hundratals miljoner kronor bokstavligen går upp i rök och ovärderliga värden förloras när människor mister den skog de vandrat, jagat, plockat bär och svamp i, då kan det förstås vara svårt att känna glädje för den sotsvarta praktbaggens och dennes pyrofila kompisars skull.

Men när sorgen efter förödelsen lagt sig kanske det ändå går att se skogsbranden från den biologiska mångfaldens synvinkel.  

Johan Tell är journalist och författare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.