MED HJÄLP AV SIN fjärrkontroll öppnar Peter Wärmling hiss och ytterdörr och rullar ut på en stenlagd innergård som känns som ett sydländskt småstadstorg såhär i solskenet. Det är vardag i Södertälje – stilla förmiddagstimmar i bostadsområdet Henriksberg. En trädgårdssångare stojar i väster, en dagisgrupp i öster. Sälgfrön kommer lojt drivande i vinden.

Peter guidar oss i sin vardagsbiotop. Han känner de flesta här, både damerna i grannlägenheterna och nyckelpigorna i buskagen. Där är den gamla suptallen han räddade från motorsågen. Där är det tänkt att viltängen ska anläggas. Där brukar myrlejonen anlägga sina fallgropar.

Och där sitter Kerstin Hellgren på altanen och solar benen och förbannar den biologiska mångfalden kring hennes lägenhet. Måsarna och kråkorna som går på rad på gångvägen och pickar går väl an. Och kaninerna må så vara. Men sniglarna – och myrorna!

Peter Wärmling går till vänlig moteld; han försitter inte ett tillfälle som detta att bedriva propaganda för närnaturens sak:

– Men du, säger han, om det inte är hästmyror gör de ingen skada.

Kerstin Hellgren ser skeptisk ut:

– Gud sig förbarme, myrorna har käkat upp hela rotsystemet på mitt lilla träd, och jag har dem i köket, jag har dem i badrummet.

Peter håller med om att det låter lite jobbigt.

– Men de flesta myror är bra, de hjälper till att sprida blåsippor till exempel. Utan myror inga blåsippor.

– Jag har då aldrig träffat nån bra myra, muttrar Kerstin Hellgren.

Men när Peter rullat vidare längs den asfalterade gångbanan avslöjar hon, inte utan värme i rösten, att »denne intressante man« har över­talat henne att plantera mynta och andra kryddväxter i rabatterna för humlornas och fjärilarnas skull.

YTTERLIGARE FEMTIO METER längre fram längs Peter Wärmlings tour de Henriksberg finns hans favoritanhalt. Tjugo kvadratmeter mening i tillvaron.

Det skogsklädda berget i nordväst möter bostadsrättsföreningens välhållna gräsmattor i en liten vild slänt där naken sand och berg går i dagen. Det är sydläge, torrt och soligt. Floran är vild och oompysslad. Nittio procent av hyresgästerna går förbi plätten utan att se den. Några få tycker den är ful och bör täckas med matjord och sås med gräs. En person – och minst tio arter vilda bin – tycker den är underbar.

Peter brukar sitta här, i det nya tålamod som rullstolen gett honom, och se getingbin och blodbin patrullera över sand­ytorna. Se de gröna sandjägarna – snabba, ryckiga skalbaggar som alltid tycks befinna sig på vingarna; lite som Peter beskriver sig själv innan sjukdomen – plötsligt sätta sig ner mellan hans fötter och lugnt låta sig fotograferas.

– Om inte jag kan förflytta mig till naturen längre, så får jag väl vänta tills naturen kommer till mig. Allt som behövs är tid.

– En timme kan jag nog sitta här, en bra dag, sen måste jag gå in och vila mig, säger Peter som nu ställt sig upp på ostadiga ben med armarna stödda på rullstolens handtag för att titta närmare på ett blodbi som flyger förbi.

– I dag är det en väldigt bra dag, säger Peter Wärmling.

I BEGYNNELSEN VAR UPPMUNTRAN. Farmor i Gnesta granskade förtjust alla småkryp bröderna Wärmling släpade hem.

– Alla killar på Mosebacke i Gnesta samlade fjärilar, det var inte ett dugg udda. Fast det tävlades, och jag gillar inte att tävla så jag valde att samla skalbaggar i stället.

Men flög det förbi en intressant fjäril kunde han förstås inte hålla sig. Första apollofjärilen gav honom hjärtklappning. Den fångade brorsan Hans. När en märklig röd dagfjäril dök upp på vägen till badplatsen var det den tioårige Peters tur. »Pass för den«, skrek han och slängde cykeln i diket. Sen gick jakten över jordgubbsland och genom trädgårdar. Till slut lyckades han fånga den – med händerna.

Den fjärilen visade sig vara det nordligaste fyndet någonsin av rödgul höfjäril. Peter fick tack vare den audiens hos då­tidens fjärilskung, Fritiof Nordström i Stockholm.

Men småkrypsvärlden är oöverblickbart stor – till och med skalbaggsvärlden är alltför månghövdad i längden. Peter valde i fyrtioårsåldern att koncentrera sina entomologiska studier på nyckelpigor.

– Jag tänkte att snart har jag hittat de flesta som finns i Sverige och lärt mig det mesta om dem. Det var jättefel.

Om fem år kommer hans livsverk, boken om nyckelpigor i Sverige, att vara färdig. Om allt går enligt planerna. Å andra sidan vet Peter Wärmling att det inte alltid går som man tänkt sig i livet.

VALBORGSMÄSSOAFTON 2007. När Peter kom hem från majbrasan fick han ont i magen. Natten blev en mardröm, nästa dags besök på sjukhuset resultatlöst, följande natt en ny mardröm. Till slut svimmade han, fördes i ilfart till sjukhuset och lades omgående på operationsbordet. En propp i ett vitalt kärl i buken hade stoppat blodtillförseln till tarmarna under 48 timmar. Man säger ibland lite dramatiskt och bildligt att det känns som att man dör inombords.

I Peters fall var det ett bokstavligt, medicinskt faktum. Vävnadsdöd kallas det på läkarspråk. Kallbrand i kistan, säger Peter. Allt som var dött togs bort, han syddes ihop och sen vidtog väntan. Chansen att han alls skulle komma tillbaka ur narkosen var fifty-fifty, enligt läkarna.

Ann-Charlotta Wretlind, som är Peters sambo sedan tjugo år, har varit ett stort stöd.

– Jag var som en bäbis i början, jag fick lära mig tugga, svälja, förflytta mig. Det var en lång väg tillbaka.

Överallt i lägenheten får man ledtrådar till Peter Wärmlings nygamla liv. En rullator och en slaghåv i farstun. Harry Martinssons Nässlorna blomma på bordet intill den handikappanpassade toan. Ladybirds, ett standardverk om nyckelpigor, på nattygsbordet intill droppställningen.

Men lägenhetens viktigaste vrå är nog balkongen. När han satt på den och såg de första rödstjärtarna återvända från sina vinterkvarter försommaren 2007 såg han livet komma tillbaka.

Nu sitter vi där med kaffe, smörgås och en kikare som kommer till flitig användning. Häromveckan var det en prick på himlen som visade sig vara en havsörn. Nu är det två snövita flarn som fladdrar omkring nere vid favoritslänten, Peter gissar på rovfjäril redan innan han fått upp kikaren till ögat.

– Kanske är det två hanar som strider, nej det är det inte, det är en hane och en hona, titta nu får de ihop det därnere.

Efter sjukdomen började Peter göra nya artlistor över rullstolskryss och balkongkryss. Rapsfjäril, rovfjäril, mindre guldvinge – alla från balkongen. Minst sju arter nyckelpiga från rullstolen. En stackmyrapiga på parkettgolvet innanför den öppna balkongdörren. Det händer saker hela tiden, överallt, för den som har tid och ro att titta efter.

– Naturen kan vara ett ständigt gratisnöje. Om man har tillgång till natur.

Ja, det är just det. Även om det finns en hel del plättar av vild natur runt hyreshusen i Henriksberg så är de utsatta för ett ständigt tryck från vänner av ordning och städning.

Peter fäktade emot på mötena och då går det som det ofta går: man sätts i arbete. Han ombads att skriva ett förslag till skötselplan. Han sökte juridiskt stöd för arbetet för en artrik utemiljö och hittade det i hsb:s centrala policydokument. Där fanns åtskilliga fina fraser om att ta vara på den vilda naturen i bostadsområdena. Stärkt skrev Peter en långt­gående plan som bland annat innehöll punkter som: Skydda sälgar och andra värdefulla träd, sätta upp holkar för fåglar, humlor och fladdermöss, anlägga en vildäng och plantera brännässlor (för fjärilslarvernas skull).

PETER WÄRMLING LÅTER NÄSTAN förvånad när han berättar att styrelsen för bostadsrättsföreningen har antagit skötselplanen. Nu ska han bida sin tid lite och sedan komma med nya förslag: Låt döda, nedfallna sälggrenar ligga kvar. Anlägg en damm. Bygga ett solexponerat stenröse.

I tysthet drömmer han om möten med nya, spännande grannar. Kanske reliktbock i den gamla tallen. En vitfläckig guldvinge över torrbacken.

– Jag vet att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Men det gör inget. Är man lite artfixerad som jag är så finns det alltid något att glädjas åt; något intressant småkryp eller ogräs att studera.

– Familjen, några goda vänner och lite natur, det är allt man behöver.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.