Det var utan tvekan en milstolpe i svenskt utvecklingsarbete när regeringen införde miljö som det femte biståndsmålet 1988. För två år sedan ändrades målformuleringen, men miljöinriktningen fortsätter som ett av åtta huvuddrag under målet för fattigdomsbekämpning.

Efter att länge ha agerat i solidaritet med utvecklingsländerna, hamnade Sverige längst fram när det gällde att tänka in miljöaspekterna i allt bistånd. Motioner om miljöns roll i biståndet hade droppat in till en kallsinnig riksdag i tio år, när regeringen 1988 plötsligt vände.

Att följa upp hur det hittills har gått under dessa 18 år är särskilt intressant när såväl starten som utvecklingen av policyn fram till i dag har letts av samme person: Mats Segnestam. Han är chef för Sidas miljöpolicyenhet och något av en guru i Sverige på området miljöbistånd.

Efter femton år som kanslichef på Svenska Naturskyddsföreningen och mångårigt engagemang i IUCN (Internationella Naturvårdsunionen) handplockades han av Sida och regeringen för att utveckla en ”ny” medvetenhet om miljöfrågorna och integrera dem i svenskt biståndstänkande.

Segnestam steg in i manegen året efter att FNs Brundtlandkommission formulerat ett nytt begrepp: ”hållbar utveckling”. Genom tjockan av miljömässigt oförstånd i världen ljöd kommissionens budskap som en varnande mistlur: mänsklighetens ekonomiska framsteg ska inte få skada kommande generationers resurser. Det behövs bättre samordning av ekonomi och ekologi i beslutsprocessen, vilket i sin tur förutsätter en ändring av attityder, mål och organisation på alla nivåer.

– Det har handlat mycket om att försöka ändra attityderna inom Sida och andra myndigheter, så att miljön börjar tänkas in automatiskt i alla projekt, säger Segnestam. Motståndet i början yttrade sig internt i attityder som ”jaså, ska trädkramarna nu in i biståndet också?” I fält har arbetet gått ut på att skapa bättre insikter, kunskap och drivkrafter i mottagarländerna. Det finns hopp, men vi för en hård kamp med tiden och de föränderliga konsumtionsmönstren.

Miljön har satt sig i medvetandet både inom och utanför Sida. Tidigare tvivlare är i dag stolta när OECD utser Sverige till bästa landet i världen vad gäller miljötänkande i biståndet.

FNs miljökonferens i Rio var en milstolpe. Tack vare Sidas arbete var Sverige först i världen med en nyanserad analys av fattigdom och miljö. När FN-diplomaten Maurice Strong bad dem presentera en sådan på Riomötet fick Sida och Segnestam möjlighet påverka det globala tänkandet på området redan i dess linda.

Riomötet blev dörröppnaren för en hel världs aha-upplevelse av ”hållbar utveckling” och gav Sidas miljöpolicyarbete stark medvind.

– Stödet växte internt och tack vare mina duktiga medarbetare lyckades vi sedan så bra, säger Mats Segnestam.

Nästa milstolpe var när Sida utsågs till ett av pilotförsöken för miljöledningssystem hos myndigheter i mitten av 90-talet. En miljöpolicy som strävade efter att integrera miljötänkandet i hela myndighetens verksamhet togs fram.

– En omvälvande men viktig del av förslaget var att miljöansvaret behövde decentraliseras inom Sida, säger Mats Segnestam. Plötsligt fick samtliga avdelningar i uppgift att bevaka miljöfrågorna i allt vad de företog sig. I dag är det accepterat.

Miljökonsekvensbeskrivningar blev obligatoriska.

Ett av de nya målen har varit att sprida synsättet till fler samhällslager i u-länderna. Ett exempel som Mats gärna nämner är de Sidafinansierade utbildningarna av tanzaniska journalister i miljöopinionsfrågor.

Sida delar ut medel till trovärdiga organisationer samt för att stärka miljöinriktningen på diverse projekt. För de största enskilda organisationerna handlar det om flera tiotals miljoner. Naturskyddsföreningen får nu cirka 25 miljoner för projekt i Afrika, Asien, Latinamerika och Östeuropa. Det handlar om allt från miljöekonomi till ekosystem och biologisk mångfald.

– Sida har finansierat lejonparten av SNFs projekt i u-länderna under mer än tio år. Viljan att stötta länder i syd är mycket lovvärd, säger Mats Segnestam. Föreningen bidrar också med en väsentlig egen ekonomisk och insats och kunniga personer. Deras arbete är av stor vikt inte bara för miljön, utan också för opinionsbildningen och demokratins utveckling. Som i sin tur påverkar miljön.

Över hälften av Sidas insatser har i dag miljö som huvudsyfte eller viktigt delmål.

Exempel på andra organisationer med Sidastödda projekt är Världsnaturfonden (WWF), Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Den sistnämnda arbetar i till exempel Kina med vattenvård och hållbara städer. När det gäller Kina kommer biståndet att fasas ut efter innevarande femårsperiod som går ut 2010. Landets tillväxt gör att svenskt bistånd inte går att motivera på sikt.

– De styrande i Kina måste förstå allvaret och lära sig tänka miljöekonomiskt för att se de långsiktiga, nationalekonomiska konsekvenserna av att strunta i miljö och hälsa. Det gäller energi, kemikalier, färskvattenresurser och marin miljö, säger Mats Segnestam. En satsning på utbildning på central och provinsiell nivå är därför viktig i Sidas förslag till regeringen.

I den mån Sverige har kvar bistånd till Kina efter 2010 är det alltså bättre att arbeta med kunskapsutveckling mot myndigheter i landet än att bistå med miljöteknik. Tanken är att detta bäst bör ske via motsvarande svenska myndigheter, eftersom kinesiska enskilda organisationer har begränsad frihet och till och med särskilda övervakare inom respektive sakministerium, förklarar Mats Segnestam.

För att överhuvudtaget kunna närma sig ett hållbart samhälle krävs två saker.

– Dels måste folkets medvetenhet och attityd förändras. Dels måste miljöinstitutionerna förstärkas i sin kunskap, insikt och handlingskraft. Det gäller inte bara Kina, utan alla länder vi ger bistånd till.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.