Lek och barnuppfostran kan vara livsfarliga. Beviset låg i somras längs Östersjöns stränder: drivor av döda och halvdöda små fiskar. Spiggar, närmare bestämt. De var visserligen försvagade av både parasiter och syrebrist, men det som tagit kål på dem var leken och omsorgen om barnen.

Är man en liten spiggpappa på blott en knapp decimeter, som till att börja med har klätt upp sig i raffigt rött, grävt en grop i sanden, samlat ihop växtdelar och limmat ihop dem med saft från sina egna njurar, dansat järnet för romstinna honor, lockat in dem en efter en i boet och jagat ut dem igen, tills man äntligen har några hundra ägg att vakta och vårda, och man sedan i flera veckor har gjort ilskna utfall mot hungriga rovdjur och viftat vatten över äggen för att de ska få tillräckligt med syre, och sedan fortsatt att passa upp på alla sina nykläckta yngel innan de slutligen är stora nog att flytta hemifrån – då är det väl inte konstigt om man behöver lägga sig på rygg och göra absolut ingenting?

SPIGGPAPPOR ÄR INTE DE enda djurfäder som axlar ett stort ansvar för barnen: sjöhästar ruvar som bekant sina småttingar i en säck på buken, den afrikanska oxgrodan gräver kanaler genom leran för att förse sina yngel med vatten, kejsar­pingvinen står på fastande mage i den antarktiska vintern och ruvar sitt ägg på fötterna, och den smalnäbbade simsnäppan, som häckar i våra fjälltrakter, sköter också ruvning och ungar medan honan är på annat håll.

Det ger rejält med pappapoäng. Ett annat exempel är abborrmamman som genast måste jaga bort pappan, så han inte omedelbart glufsar i sig den nylagda rommen.

En abborrpappa bryr sig aldrig om att lära känna sina barn, och skulle han råka träffa på sina yngel senare, kan det hända att han äter upp dem, eftersom han är kannibal. Detsamma gäller även mammorna.

Men – till föräldrarnas försvar: vem orkar bli särskilt personlig med ett par hundratusen romkorn om året? Med en sådan barnaskara förväntar man sig inte barnbarn från allihop. Så länge en del klarar sig är allt frid och fröjd.

Naturen är full av föräldrar som bokstavligen släpper sina ungar vind för våg. Framför allt hos mindre djur är denna slappa inställning utbredd. Men även bland småkryp finns riktiga curlingföräldrar, som går längre än till och med elefanter och människor i vad de är beredda att ge sina barn.

Den ömma tvestjärtmodern, till exempel, vänder och slickar omsorgsfullt sina ägg för att hålla mögelsporerna borta. Efter kläckningen tar hon med sig barnen på nattliga utflykter och lär upp dem i konsten att hitta mat. När larverna vuxit sig så stora att de är redo att klara sig på egen hand, tackar hon för sig. Men i stället för att dra sig undan och dö i avskildhet erbjuder hon sig själv som utflyttningspresent, och ungdomarna tar farväl av sin mamma genom att äta upp henne.

Det är något annat än gökarna, som inte har en tanke på att ta hand om sina barn själva, utan är ökända för sina notoriska bortadoptioner.

Men en gökmamma lämnar inte bort sina små tjockskaliga ägg hur som helst, så vida hon inte är desperat, utan lägger ner stor möda på att hitta lämpliga familjer. Hon har koll på de bästa småfågel­föräldrarna i grannskapet och härmar utseendet på deras ägg så gott hon kan. När hon smygvärper ett ägg i adoptivfamiljens bo, för hon bort ett av deras ägg, för att de inte ska misstänka något.

Så kan moderskärlek se ut, hos en som själv blev bortlämnad redan som ägg.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.