För ”Hur, exakt, behöver vi naturen?” – det är miljöfrågan som klämmer i politikerskon och fältbiologernas gummistövlar.

Naturen finns, vi vet att den är allmänt viktig, många är intresserade av att titta på saker i den och göra annat med den. Och vi vet att människans överlevnad på något sätt hänger på att naturen är som den ska vara: Frisk.

Ändå vet vi inte vad vi ska ha den till. Och därför är det ständigt samma sak:

Ett stort och bultande miljöproblem, som kräver omedelbar lösning, blir en liten, ihoptryckt grej på sidan 19 i tidningen (om miljöproblemet hotar ett vackert hus, då kan det kanske bli större). Vi ler åt de rara unga som hänger och dänger i fören på tankbåtar eller hatar motorvägar (om någon av entusiasterna är dotter till en kändis, då blir det säkert en riktigt stor nyhet – löpet, ettan, mitten).

Naturen och miljön är i dag som tandtråden: Vi borde ägna oss åt den dagligen, annars kommer alltihop att ruttna och hur hemskt blir det inte då?

Den vars tandkött blöder, den vars andedräkt får bebisar att svimma, den vars mun orsakar statskupper – den tar kanske ett tag med den där tråden. Nej, förresten, inte ens då: En näve socker tröstar bättre:

– Ja men, om du inte har några tänder, då kan du ju inte äta!

– Har du hört talas om brus-vitaminer?

Den vanliga människan som jobbar på kontor i en storstad, som pendlar och handlar; teve och tvättstugan, vänner och släkt till helgen; som helt enkelt aldrig är ute i någon annan natur än hörnsneddningen över en gräsmatta vid Konsum; som helt enkelt aldrig ser någon annan biologisk mångfald än den mellan långhårig och strävhårig tax; som kan färre träd än bilmodeller, färre fåglar än DVD-titlar – jag menar, vem ska få denna vanliga människa att offra komforten för att barnbarnen ska kunna kolla på grodor och hackspettar In Real Nature?

Denna vanliga människa vet inte varför naturen finns. Den finns där och den lider men vad spelar det egentligen för roll? Denna vanliga människa åker inte till gråsur barrskog en söndag med ungarna och glor in i riset för att det är rekreation. Söndagsöppet på teve är rekreation. Chips är rekreation. Barr i kalsongerna är inte rekreation.

Och hur många treåringar har jag inte mött som inte äter frukt? Ett äpple med skal känner de inte igen, det är obearbetad natur. Äppelsaft i tetrapak känner de igen – natur är bäst när den är bakom lås och bom.

På www.albaeco.com finns det faktiskt en artikel som svarar på frågan ”Hur behöver du naturen?”. Med natur i staden blir det renare luft, svalare på sommaren och varmare på vintern och mindre buller. Konkret exempel: Tre träd runt ett hus sänker energiförbrukningen med mellan två och sju procent. Träden värmer och svalkar.

Ungefärligen alla vet på något sätt inombords att det är så. Ändå ska träd huggas ned och städer förtätas och barnens sista, hemliga lek-skogshörna försvinna: Vi behöver ju inte de där träden, egentligen. Ingen blir galen just i dag för att tre träd huggs ned i city. Det fungerar ju utan dem. Jag menar, på vilket sätt fungerar riksdagen sämre för att det inte står ett växthus och två bökande linderödssvin bredvid talmannen?

Vi behöver naturen men vi behöver den inte fast vi gör det.

Vad är då lösningen?

Ja, det är väl som med knark, sprit och cigaretter: Om behovet inte finns naturligt, går det att skapa. Och när folk är fast, då gör de vad som helst.

Börja redan på BB:
– Killekill, kan du säga lampa?
– Nej, men jag kan härma en vitryggig hackspett.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.