Bevarandets tid är förbi
Nu ska jag skriva om något svårt.
I sin underbara bok The Malay Archipelago (1868) skriver Alfred Russell Wallace om hur människorna hugger ner regnskogen. Wallace är samlare, han förtjänar sitt levebröd på att leverera orangutangskinn, fjärilar och skalbaggar till en handlare i London (och skickar en del till sin kollega Charles Darwin också). Wallace upptäcker snart att det lönar sig att uppsöka platser där regnskogen avverkats, där är arternas mångfald ännu större än i skogen runtomkring. Insekter frodas i stubbar och ris. I gläntorna flyttar nya arter in.
Wallace var tidigt ute. Nu är det sedan länge känt att kulturen främjar artmångfalden. Vid Lunds domkyrka frodas den sällsynta murrutan, på Maltesholms slott, med kulturskogar sedan stormaktstiden, finns en unik täthet av skalbaggar. Vad är nationalparken Padjelantas karghet mot dessa kulturprodukter?
De två skånska exemplen har jag hittat i en volym med essäer, Vad ska vi med naturen till? (Nya Doxa), skrivna av några av landets främsta kännare av natur (och i några fall kultur). Boken har ett övergripande budskap: Människan dominerar naturen, och det bör vi bejaka. Vi bör forma den natur vi vill ha. Bevarandets tid är förbi.
Jag har länge sagt sådana saker själv. Varför blir jag nervös när tankarna blir program?
Under 1990-talet har vi blivit allt fler som försökt förstå bevarandet och naturskyddet som en ideologi, knuten till borgerlighetens, nationalismens och industrisamhällets epok. I den meningen är en nationalpark inte i första hand ”bevarad” natur (för natur går knappast att bevara), utan ett minnesmärke över ett sätt att tänka om naturen.
Vi har försökt förstå hur det blev så här. Och vi har sagt att det inte kan fortsätta. Men vägen? Och barnet och badvattnet?
När jag läser denna bok är det som om undran och sökande förvandlats till visshet. En ny (eller gammal men omskolad) generation trädgårdsmästare är på väg ut för att omskapa naturen efter sitt beläte. ”Räds ingen manipulering! Naturen är en fiktion!”, lyder värderelativisternas fältrop.
Det är som om Wallace skulle ha velat förvandla hela den malajiska övärlden till ett kalhygge bara för att en glänta i regnskogen visade sig ha några extra skalbaggar.
Samtidigt som den intellektuella naturanalysen sofistikerats har det vuxit fram en annan litteratur, rå och öppet kritisk till allt naturskydd. I USA förknippas den med begreppet ”contrarians”. I Sverige har den utgått från extremliberala grupper, Timbro har varit en plattform. Rötterna finns i 1600- och 1700-talens politiska tänkande om äganderättens helgd, individens totala frihet och visionen av en fullständigt ”konsumerad” (Hugo Grotius) natur.
Finns det något samband mellan dessa två tankespår, contrarians’ och relativisternas? Inte direkt. Contrarians kommer ur naturrätten och liberalismen. Relativisterna kommer varstans ifrån, litet biologism, litet konstruktivism, litet humanism. Men deras slutsats är påfallande likartad: i naturen är ingenting heligt. We rule, OK?
Att det är människor som bestämmer vad som ska kallas ”natur” har relativisterna rätt i. Men betyder det att vi ska ta för givet att vi behärskar den? Behärskar vi klimatet? Kan vi göra park av regnskogarna? Bör vi?
I en av bokens klokaste essäer resonerar en ung ekonom, Tore Söderqvist, om ekosystemtjänster och deras stora värden. Vad vore jordbruket utan pollinering? Han visar att det är funktionellt att låta naturen vara natur. Han talar också om helighet, eftersom han inte riktigt vet hur hans insikter och känslor skall kunna översättas i pengar. Han talar om ansvar, ”eftersom naturen inte har någon egen talan”.
Naturen är kort och gott värdefull. Det kan vara bra att ha denna insikt kvar när vi nu bryter upp från industrialismens natursyn. Innan vi experimenterat för ivrigt på värderelativismens lutande plan. Innan vi gjort det svåra lätt.
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.