Kan den svarta jordens längs Amazonas flodarmar, rester efter en forntida försvunnen civilisation, vara en lösning på klimatproblemet? På senare tid har terra preta, den mörka jorden, i Amazonas uppmärksammats allt mer. Det är en mörk, kolrik och mycket bördig jord, i skarp kontrast till de omgivande näringsfattiga regnskogsjordarna. Arkeologiska utgrävningar har klargjort att de är skapade av forntida indianer.

Genom att sätta eld på trä och skörderester och täcka elden med jord kunde indianerna åstadkomma pyrolys, ett sakta förkolnande under syrefria förhållanden och vid lägre temperatur än i en öppen eld. Resultatet blev ett finkornigt och poröst kol som är bra på att suga upp vatten, fånga växtnäringsämnen och ge en grogrund för mikroliv i marken. Försöksodlingar i nyskapad terra preta visar på kraftiga skördeökningar jämfört med vanlig regn­skogsjord. Samtidigt blir mellan en tredjedel och hälften av kolet i den eldade biomassan kvar i jorden, och stannar där i flera tusen år.

– Halveringstiden för organiskt kol i marken är cirka sextusen år, säger Lars Hylander, docent i miljö­analys vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

Genom att pyrolysera skörderester, avfall och trä till biokol, eller biochar som det heter på engelska, kan man fånga koldioxid från luften och begrava den

i marken. Samtidigt som man förbättrar odlingsjordarna kan man få ut biogas och tjärolja ur processen.

Det låter nästan för bra för att vara sant. Men forskning pågår på olika håll i världen för att utvärdera möjligheterna med den nygamla metoden.

För närvarande sker experimenten med biokol i liten skala. Men väldiga mängder skörde­rester, energiskog, avfall med mera finns tillgängliga. Det gäller bara att kunna skala upp processerna på ett vettigt sätt. Kan man mylla ner kol i alla världens åkerjordar kan många miljarder ton kol bindas och koldioxid­halten i atmosfären sänkas. Hur åkermarken påverkas är dock ännu så länge lite undersökt, liksom hur länge kolet verkligen stannar i marken.

Får man ner de fossila utsläppen globalt med 90 procent och kolar mellan sex till tio procent av den årliga biomasseproduktionen: avfall, halm, grenar och toppar, skörderester med mera, skulle man på hundra år kunna komma ned på en förindustriell koldioxid­halt, enligt ett räkne­exempel från Lars Hylander.

– Grundproblemet är att vi använder för mycket energi. Ska man ersätta all dagens energi -användning med biokol, räcker inte biomassan. Vi måste bli mycket energieffektivare och förbruka mindre.

Risken finns naturligtvis att en jakt på biokol leder till nya plantage­skogar, monokulturer och ännu mer avskogning (vilket vore kontraproduktivt då naturliga skogar binder väldiga mängder kol).

– Men kolningen kan också göras lokalt i liten skala, det är billigare och enklare än teknisk koldioxidinfångning och kan tillämpas omgående, säger Lars Hylander.

Lars håller på att utveckla en mobil ”koltröska” som ska kunna användas på bondgårdar och vid avverkningsplatser. Gaserna från processen ska samlas upp och kunna användas.

I Indien har man utvecklat en högeffektiv vedspis, Anila-spisen, i den kan man både elda och kola biomassa samtidigt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.