Idag sitter koltrasten lågt i enbuskaget vid tomtens östra bergskant. Där finns en bit gräs som inte går att slå med annat än röjaren ett par gånger varje säsong. Under tiden hinner slån och björnbär dit. Några löv växer ännu från huvudstammen i jämna rosetter. De finns i alla varianter mellan murknad sepia och ångande bränd sienna. Jag har målat många björnbärsrankor, eftersom de är ett tacksamt höstmotiv som lämnar utrymme för både färg och form. Men en koltrast skulle jag aldrig måla på björnbärsrankorna. Det är Mats Staages inmutade område. Han som outtröttligt försåg allt som gick att trycka på med björnbärsslanor i höstfägnad med fågelungar på. Mestadels rödhakar och koltrastungar. Minns ni?

Fråga mig inte varför Mats Staage hade nyss flygga trastungar på björnbär. Visst kan trasten ha sena vanor med sista kullen för säsongen. Men ovanligt är det. Jag undrade hur som helst aldrig över det på den tiden. Det räckte med att konstatera att hans motiv stämde ändå, på något vis. De hängde i många tonåringssovrum på 70-talet, som ett sorts kvitto på att innevånaren brann för annat än Uriah Heep, Cat Stevens eller Yes. Det sjuttiotal som i dag ofta idealiseras i reklamsammanhang med loja tonåringar bakom teakbord, som använder en produkt av nåt slag med minsta möjliga ansträngning.

Då, före internet och tv-reklam, tog vi långa höstpromenader i bergen utanför Sunna. Det doftade tungt och sött ur snår och härjen. Precis som nu var höstarna milda och långa innan de omärkligt gled över i en sorts sen novemberstämning, som oftast bara avbröts av ett par snöglopp framemot valborg, innan våren exploderade i våra förvånade ansikten. Och medan vi väntade på den nya årstiden satt vi i våra Ikeasängar, under jutevävstapeterna där man kunde nåla upp Staageposters, och spisade Cat Stevens vinyler. Precis som i reklamen.

Morning has broken like the first morning
Blackbird has spoken like the first bird

Egentligen är koltrasten allt annat än en inbiten stadsbo. Den är en ren vildmarksfågel. Tänker man efter finns mycket av skyggheten kvar i fågelns smygande ansatser och paniska flyktcrescendo. Kanske ett arv från tiden som invånare i den oändliga taigablandskog som en gång sträckte sig från Vladivostok över Ural och kransade både Ladoga och Bottenviken. Hemmamarkerna var kärrdrag med mil efter mil av oframkomlig urskog. Där fanns öppningar skapade av jättar som dragit med sig syskonträd i fallet, som vid orkanen i fjol höstas. I sådana gläntor, ungefär i storlek av en radhustäppa, sjöng forntidstrastarna från toppen av den gamles rotvälta. Måhända är den klara strupen ett arv från taigans trastgenerationer. Tvungna som de var att höras halvkilometervis, till nästa öppning i skogsmassivet. Och visst stämmer trastens melodislinga till en sådan miljö. Nordens Melankoliker. Av förståeliga skäl svenskarnas nationalfågel.

Vårlåten i Kyrkesund är av marint märke. Precis som i Mollösund, Fiskebäckskil eller Bovallsstrand. Inte bara därför att knallarna runt dessa förlovade hamnar reflekterar och förstärker ljudet av både koltrastflöjt, ejderringning och orrbrus. Utan också tack vare den milda vårluftens möte med det ännu vintersvala havet. Temperaturväxling mellan kallt vatten och varm luft skapar en speciell akustisk bild, endemisk för västerhavet. Faktum är att det är inversionen som skapar de speciella förutsättningarna. Någon meter över havsytan finns ett tvärt språngskikt mellan kall och varm luft. Mellan språngskiktet och vattnet, studsar ejderlåten ända in till hemmaviken. Från ljunghedarna inne på Sunna hörs orren. Och som självklar solist behärskar koltrasten hamnen.
Det här måste konstnären Karl Nordström ha märkt när ha kikade ut genom ateljéfönstren, borta i Svängevik på Härön i Kyrkesund. Kände han den första vårstillnaden? Den där stilla men ändå brusande första känslan av att vintern äntligen rasat ut.

Strömsättningen i Kyrkesundet utanför mina ateljéfönster är påtaglig så det räcker, trots att jag har femton meter till vattnet och ännu längre ut till rännan. Ändå står våren som i ett förklarat ljus den första skimmeraftonen i slutet av mars. Helst med kraftig sydlig ström och ekande koltrastar.

Var det månne då Karl Nordström tänkte, att nu måste han måla.

När nationalfågeln manar våreld ur silverstrupen stannar den mest upptagne yrkesfiskare upp och lutar på nacken. Skulle då inte Nordström kunna bli inspirerad av trastens flammande tal?

Man ska vara försiktig med att prata om nationalkaraktärer. Men utan varje annan association kan jag bara inte låta bli att dra paralleller mellan den amerikanska nationalfågeln och den svenska. Och till de respektive värdfolken. Om jag påstår att vår egen befjädrade utvalde är en sorgmodig enstöring som nynnar för sig själv vintertid och dessutom helst reser på natten. Blir övermodig på vårkanten och sjunger årstidens lov i crescendo.

Hur karakteriserar man bäst vandringstrasten då?

Jodå. Gapig, massförekommande, brokig och ständigt i utvandrartagen. Precis som det vetenskapliga namnet antyder.

Turdus migratorius!

Det finns förresten en brittisk trast som engelsmannen kallar stormcock. Stormtupp. Dubbeltrast. Visserligen ingen trast med nationell status. Men sjunger gör den helst när det stormar och regnar.

Kom sen inte och säg att folk inte har den trast de förtjänar.
Gudskelov.

Vår nationalfågel, koltrasten hör till de som är först ut bland sångarna. Koltrasten, säger ni indignerat! Det vet väl varenda människa att den sjunger som bäst i april? Som bäst ja. Men för finsmakaren räcker skuggsången redan i februari. Då den ännu bara övar repertoaren inför premiären. Och jag kan rekommendera just repetitionerna. Oftast kan man hitta sångaren lågt i vinbärsbuskarna nynnande på välkända toner.

Just nu när jag skriver det här har våren ännu inte hunnit blänka i trastarnas ögon.

De som svartsjukt bevakade varsin sida av gärdesgården, sitter nu under gemensam matro bland de fåtaliga rönnbären vid knallen. Ja, ska man gå efter de gamla märkena efter rönnbärens förekomst, lär vi knappt få någon vinter alls i år. Redan i mitten av oktober hade björktrasten börjat samla sig i sådan numerär, att det där härliga suset från en stor flygande trastflock kunde höras även om det drog lite från väster. På natten stod jag med näsan mot sydvästen och lyssnade till trastarnas nattsträck.

Däremot har jag aldrig lyckas med månskiveobservationer. I den utmärkta ”Fåglar som Hobby” i ”När Var och Hur” serien, kan man läsa att det går att rikta en tubkikare mot fullmånen. I silhuett skulle det sedan gå att urskilja nattsträckande trast mot månskivan. Något som jag aldrig lyckats med. Låt mig bara varna för att man faktiskt kan få synskador om man tittar in i fullmånen genom en kikare för länge. Man måste använda särskilda sotfilter i optiken.

Trasten hör för min egen del till tonårens fåglar. Lätta att se på. Lätta att hitta bona från. Och förekommande lite varstans.

Jag undrar hur småfolket i gammelsverige tänkte, när de hörde traststräcket gå. Kramsfågel var ju stapelföda trastrika år. Man tog dem i slagnät och på limstickor. Det var den fattiges villebråd. Säkert fanns ingen plats för nostalgiska trasttankar då. Men jag tror de blev glada av trastarna. Precis som vi blir.

Nu är det en brunlila ton mellan träden igen, som är svår att definiera. Den är både ljus, färg och dov porsdoft. Den bärs fram av aftonfukten. Snön skuggas till en optisk dataremsa där alstammarna streckkodar vårsnön. Meddelandet är: Snart! Alldeles strax! Snart sjunger koltrasten igen!

Morning has broken like the first morning
Blackbird has spoken like the first bird

Precis som på sjuttiotalet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.