Carl von Linné, porträttintervju i Sveriges Natur 2/07. Med noter och litteraturförteckning.

De återskapade planteringarna vid Linnés Hammarby utanför Uppsala lyser av försommarfärger. Breda golvplank, ursprungliga blomstertapeter. Det sorlar i föreläsningssalen en trappa upp. Fullt av folk, mitt i mängden en välbekant grålockig peruk. Med myndig stämma lägger Carl von Linné ut texten om sin egen betydelse för botaniken.

Kort förvirring, sedan förstår jag. Hans Odöö gör sitt märkligt levande Linnéporträtt för en grupp turister.

Jag fortsätter ut i trädgården, runt hörnet. Kanske var det just här Linnés lund låg, den som han älskade att vila ut i.

Det är varmt, gräset ser skönt ut. Varför inte? Ingen kan väl misstycka en kort vilopaus i linneansk anda. Särskilt inte efter några veckors djupdykning i litteratur av och om den store. Ljusa lövverk vajar mot blå himmel. Trafikbruset från E4an någon kilometer bort sjunker undan. Tiden försvinner.

—

”Kom hit, min unge vän. Hur många slags örter tror Ni jag täcker med handen?”

Jag reser mig på armbågarna och ser peruken igen. Och samma bruna, livliga ögon som på porträtten. Linné själv vilar på marken ett par meter ifrån mig, med ena handen utsträckt i gräset.

Jag skjuter undan chocken och gissar. En sådan intervjuchans får inte missas. Linné svarar med ett leende och en genomgång av beståndet med namn och plats i systemet.

– Döm härav, min vän, hur stort antalet är av de örter som växer på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara som har skapat dem. (1)

Han bjuder mig att smaka ur en stor skål med klarröda smultron.

– Sedan jag var i dödens käftar av gikt och blev kurerad med smultron så äter jag var sommar så mycket smultron jag förmår och magen gitter emottaga, berättar han, tar en munfull och lutar sig tillbaka. (2)

– Nå, vad vill Ni fråga mig? Vad ska vi diskutera? (3)

Blicken är uppfordrande, ögonen ganska små men med en glans och något genomträngande jag aldrig sett hos någon annan. (4)

Jag frågar hur han ser på uppmärksamheten runt jubileet och visar en hundralapp med blomsterkungens porträtt.

Han nappar åt sig sedeln, skärskådar och skrockar förnöjt. Helt på sin plats, tycker han:

– Ingen har varit större botanikus eller zoologikus. Ingen har så totalt reformerat en hel science, och gjort en ny epok. Ingen har heller rangerat alla naturens produkter i sådan redlighet. (5)

Porträttet är han också tillfreds med.

– Förlagan gjordes av herr Roslin, så förträffligt att intet kan vara likare. (6)

Vad ser Ni som Er största insats?

– Methodem sexualem. Med otrolig möda räknade jag alla örters ståndare och pistiller, och gjorde en Methodum plantarum som är den fullkomligaste världen sett. Tidigare rådde ett kaos, vars moder är dumheten, vars fader är observansen och vars amma är fördomen, suckar han. (7)

– Myckenheten av Naturens rikedomar är så stor att intet minne är tillräckligt: Det fordrades att kunskapen skulle bringas till form av vetenskap. Jag har härpå använt hela min lilla levnad. Var sten, växt, djur själv ska säga en okunnig sitt namn så att det förstås av alla som lärt sig språket. (8)

—

Han räcker tillbaka sedeln, reser sig och tecknar åt mig att följa. Det märks att han är till åren kommen: lite hopkrupen, med dammiga skor och strumpor, lång skäggväxt och en gammal grön rock med ett ordenstecken. (9)

Ur en matta av friskt gröna blad plockar han ett par plantor och visar två oanseliga, olika blommor. Skogsbingeln, Mercurius Perennis, har ståndare och pistiller på skilda plantor: hanblommor och honblommor som når varandra med hjälp av vinden. Det första exemplet han använde för att förklara sexualsystemet.

– Själva bladen uti blomman gör allenast tjänst av brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias, blommar han ut och fortsätter:

– Brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulveram genitalem som faller på tubam och foecunderar ovarium. (10)

Trots mitt klena latin förstår jag att en och annan samtida fann Linnés växtliga vällust väl explicit. Men systemets framgång tystade kritikerna.

Utgångspunkten var hans egna samlingar av torkade växter, djur och stenar.

– Mitt herbarium är ofelbart det största världen skådat. (11)

Samlingarna finns här på Hammarby, i ett litet hus han lät bygga efter den stora stadsbranden i Uppsala 1766, förklarar Linné och går före uppför backen.

– Till mitt museum in altis, mitt slott som jag byggt i luften. (12)

Jag vet att samlingarna såldes efter Linnés död, har själv sett dem i London. Men när dörren knarrar upp finns allt där igen: skåpen står fulla av herbarieark, djur och stenar. Förbryllad dimper jag ned på en av träbänkarna för lärjungar medan Linné rumsterar bland lådorna. De äldsta växterna är från hans barndom i Småland.

– Min far smittade mig med sin håg till blomster. Ända från vaggan fick jag sitta i trädgården i Stenbrohult. När jag inte kunde blidkas på annat sätt tystnade jag strax så snart jag fick en blomma i handen. (13)

I en egen liten trädgård planterade han sådant som fanns i faderns.

– Men dessutom alla vilda växter, ehuru det icke behagade honom att jag orenade trädgården med vilda ogräs. (14)

Så börjar han bläddra bland arken igen.

– Här finns nästan alla sibiriska växter, skickade av Gmelin. Här talrika trädgårdsväxter ur Cliffords trädgård. Så gott som alla Europas botanister har liksom tävlat att sända mig sina rariteter. Alla lapska uppletade jag med otrolig flit. (15)

Han berättar om lapplandsresan, den första. Om strapatser och samerna som inspirerade med sin enkla och friska livsstil.

– När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. (16)

Den nordliga naturen imponerade, men när jag frågar om svenska favoritområden hamnar vi i söder:

– Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne. Slätten emellan Malmö och Trelleborg är den härligaste i världen, ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd. (17)

Naturen ska vara nyttig för människan, betonar han, för att i nästa andetag låta som en modern ekosystemteoretiker.

– Ett sådant samband förefinnes mellan samtliga delarna, att om en enda av dem vore borta, det hela ej skulle äga bestånd. Vissa växter kräva nämligen viss jord, vissa insekter hämta sin föda från vissa blommor, vissa kreatur från vissa växter. (18)

– Men vad betyder mötet med naturen för Er?

– Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje samt är högsta spetsen av mänsklig lycka, säger Linné och går fram till ett av fönstren. (19)

Jag följer blicken över trädgård, åker och äng tills hans tids småskaliga odlingsbygd blir oskarp i det vågiga 1700-talsglaset. I stället tonar storjordbruket fram, det som SLU ersatte Linnés landskap med så sent som på 1970-talet. Trafiken brusar i fjärran. Jag är ensam.

Kort om Linné:

Favoritplats: Stenbrohult, jämfört med andra orter liksom en drottning bland systrarna. Ja, prästgården där tycks liksom av Flora själv utsirad. (20)

Laster: Coffé och tobak. (21)

Om hustrun: Om jag inte varit kär hade jag ofelbart utrest och lämnat Sverige 1738. (22)

Noter:

1) Möte med Linné skildrat av Anders Fredrik Skjöldebrand i ?Voyage Pittoresque au Cap Nord? (1801), citerad i Pauline Snoeijs Linnés brudkammare, sid 2 (bok nr 11 i litteraturlistan nedan)

2) I Linnés självbiografi nr 3, sid 145 (bok nr 7)

3) Linnébeskrivning av Johann Beckmann, refererad i Blunts Linnébiografi sid 176 (bok nr 9)

4) Christian Fabricius om Linné, citerad i Snoeijs bok, sid 13 (bok nr 11), Fries refererad i Blunts biografi sid 167 (bok nr 9)

5) I Linnés självbiografi nr 3, sid 146 och efterföljande sidor (bok nr 7)

6) I Linnés självbiografi nummer 4 sid 134 (bok nr 7)

7) I självbiografi nummer 4 sid 162 (7) och brevreferat i Ahnfelts Carl von Linnés levnadsminnen, sid 31 (bok nr 8)

8) Linné. Tal 1772 i Uppsala Domkyrka, sidan 6 (bok nr 4)

9) Linnébeskrivning av Beckmann, citerad i Blunt s 174 (bok nr 9)

10) Båda citaten ur Linnés Præludia Sponsaliorum Plantarum 1729 (bok nr 6)

11) I Linnés självbiografi nr 5, sid 189 (bok nr 7)

12) Om museet bl a i Marita Jonsson: Carl von Linné, boningar trädgårdar och miljöer, sid 165 f (bok nr 10) och Blunt, sid 220 (bok nr 9)

13) I Linnés självbiografi nr 2, sid 59 och nr 4, sid 156 (bok nr 7)

14) I Linnés självbiografi nr 4, sid 156 (bok nr 7)

15) I Linnés självbiografi nr 4, sid 173, och nr 5, sid 189f (bok nr 7)

16) I Linnés lappländska resa sid 102 (bok nr 3)

17) Linnés skånska resa sid 197+238 (bok nr 2) och Strandell/Gullers: Linnés Sverige, sid 70 (bok nr 12)

18) Ur Linnés De politia naturae (Naturens ordning) 1760 sid 73 (bok nr 5)

19) Ur Linnés De curiositate naturali (Om naturens underlighet) 1748 sid 59 (bok nr 5)

20) Linnés Spolia Botanica sid 58 (bok nr 3)

21) Linnés Anmärkningar om coffé, sid 20+32 (bok nr 1)

22) Ahnfeldt, sid 43 (bok nr 8)

Käll- och litteraturförteckning

Av Carl von Linné:

1. Anmärkningar om Coffé 1747. Fabel 1962

2. Carl Linnaei Skånska resa. (1749). W&W 1975. Red Carl-Otto von Sydow.

3. Carl von Linnés ungdomsskrifter I-II. Red Ährling, Ewald. Norstedts 1888. Innehåller:

Spolia Botanica C Linnaei (1729) och Lapplandsresan (1732).:

4. Deliciae Naturae. Tal hållit uti Upsala Domkyrka år 1772 den 14 december vid Rectoratets nedläggande. Tryckt i Stockholm 1773.

5. Om undran inför naturen och andra latinska skrifter. Red Hagberg, Knut. Natur och kultur 1962. Innehåller: Naturens ordning (De politia naturae) (1760) och Om undran inför naturen (De curiositate naturali) (1748).

6. Præludia Sponsaliorum Plantarum. Om förspel till växternas bröllop (1729).

7. Vita Caroli Linnaei (Carl von Linnés självbiografier). Red Malmeström, Elis och Uggla, Arvid Hj. A & W Stockholm 1957.

Om Carl von Linné:

8. Ahnfelt, Arvid: Carl von Linnés lefnadsminnen. Adoxa 2004 (faksimil efter 1877 års originalupplaga)

9. Blunt, Wilifrid: Carl von Linné. Bonniers 2002.

10. Jonsson, Marita: Carl von Linné, boningar, trädgårdar och miljöer. Forum 2003.

11. Snoeijs, Pauline: Linnés brudkammare. Artea 2007.

12. Strandell, Birger, Gullers KW: Linnés Sverige. Bra Böcker 1977.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.