DET BLEV NATT DEN sista dagen, det blev dag, kväll och natt igen innan förhandlarna vid FN:s klimatmöte i Durban äntligen kunde få gå till vila. Vad blev då resultatet av all möda?

– Det bidde en påse, men inget innehåll, säger Svante Axelsson, general­sekreterare i Naturskyddsföreningen. Ett nytt rum har öppnats för fortsatta förhandlingar kring ett globalt avtal samtidigt som Kyoto­protokollet får leva kvar i några år till. Men det är helt oacceptabelt att vi nu står där med en färdplan mot framtiden som leder till mellan tre och fyra graders uppvärmning.

Lena Ek, Sveriges nya miljöminister som fick sitt elddop i Durban, är mer nöjd med utfallet.

– Jag är glad att världens länder enats om en väg framåt för att hantera klimatutmaningarna. Mycket arbete återstår, men det sätter igång redan under 2012 för att vi förhoppningsvis ska kunna anta ett rättsligt instrument senast år 2015.

Johan Rockström, professor och ledare för Stockholm Environment Institute, sei, ser en tudelad bild.

– Å ena sidan är det betydelsefullt att utfallet av Durban tar oss tillbaka till ett spår som syftar till ett bindande avtal och bort från de frivilliga löftena från Köpenhamn. Men det blev en bräcklig uppgörelse. Det är inte säkert att alla de stora utsläppsländerna verkligen är med på tåget.

Niclas Hällström, miljökonsult som i Durban samordnade mellan miljörörelsen i Syd och Naturskyddsföreningen, är mer entydig.

– Det blev till och med sämre än jag befarat. I praktiken undvek i-länderna att leverera det man lovade redan i Bali 2007: nya ambitiösa egna minskningar under Kyotoprotokollet fram till 2020 och ordentligt med klimatfinansiering för u-ländernas minskningar och anpassning. I stället ställdes länderna inför en problematiskt »take it or leave it-deal« med ett mandat för ett nytt framtida avtal som riskerar att bli både tandlöst och förskjuta ansvaret mot u-länderna. Det hade varit bättre att avvakta med beslut i Durban.

Mia Torpe, miljöchef i hsb, representerade europeiska bostadsorganisationer i Durban. Hon lägger vikten vid det klimatarbete som sker på lokal nivå.

– Jag är glad att det över huvud taget blev en överenskommelse med möjligheter framåt, men det är en skandal att världen är på väg mot klimatkatastrof utan att vi klarar att hejda den. Det är skramlande tomt i avtalstexterna. Jag känner mer och mer att det är det vi gör utanför fn-systemet som betyder något. Nu får vi i stället satsa mer på hemmaplan med klimat­omställningen, i företag, städer och regioner.

I Durban enades världens länder bland annat om ett ramverk för en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet mellan 2013 och 2017. Men man klarade inte av att lägga fast några konkreta siffor över i-ländernas utsläppsminskningar. Det bordlades till nästa års klimatmöte i Quatar. Först därefter kan ändringarna i protokollet eventuellt ratificeras av deltagarländernas parlament och träda i kraft.

– Kyotoprotokollet är en brygga mellan nuläget och ett mer omfattande globalt avtal. Grundproblemet är att det är så få länder med i Kyoto. Flera stora utsläppsländer som Ryssland och Kanada har klivit av, säger miljöjuristen Åsa Romson, språkrör för Miljöpartiet och i Durban som representant för riksdagen.

eu valde en ny strategi och lierade sig med de fattigaste länderna i Afrika och med ö-nationerna när det gällde kravet på ett förnyat Kyotoprotokoll – men villkorade detta med ett mandat att öppna förhandlingar om ett helt nytt avtal.

– Många befarar att detta blir både vekare och mindre rättvist än det nuvarande Kyotoprotokollet som tog över tio år att förhandla, säger Niclas Hällström. Mycket kraft gick åt att diskutera det nya avtalet för tiden efter 2020 i stället för att stärka ambitionerna för den närmaste, kritiska tioårsperioden.

FRÅGAN OM KLIMATRÄTTVISA var central i Durban. Enligt FN:s klimatkonvention från 1992, grunden i förhandlingsarbetet, har alla länder ett gemensamt ansvar, men olika fördelat efter förmåga och utvecklingsnivå. De länder som har blivit rika på en fossil ekonomi med stora utsläpp har ett stort historiskt ansvar för att ha fyllt atmosfären med koldioxid. Det är ett ansvar som de gärna vill krypa ifrån. I synnerhet usa, men också eu, talar hellre om den nuvarande ökningen av utsläpp från större u-länder som exempelvis Indien.

EU:s avsikt var att splittra u-landsgruppen och få med de stora tillväxtekonomierna, som Kina och Indien, på ett avtal med minskningskrav på alla länder.

– eu vurmade för en ny Kyotoperiod för att man ville påverka formen på det nya breda avtalet, dels legalt och dels för att utvidga utsläppshandeln, säger Åsa Romson. Det kloka i en sådan utvidgning måste ifrågasättas. Det finns så många möjligheter att kasta runt siffror och köpa in utsläppsminskningar istället för att göra dem på hemmaplan.

EGENTLIGEN TOG MAN INGET beslut om något nytt världsomfattande avtal i Durban. Det som skedde var att länderna lyckades enas om att tillsätta en arbetsgrupp för att ta fram en färdplan mot en ny rättslig överenskommelse för alla länder. Arbetsgruppen ska vara klar senast 2015, så att ett nytt avtal kan träda i kraft från 2020. Det nya protokollet ska för­utom utsläppsminskningar inrymma finansiering, anpassning, tekniköverföring, utsläppshandel med mera.

– Väntar världen till 2020 med att vända kurvorna måste vi ha en global minskningstakt på minst åtta procent per år, säger Johan Rockström. Det kräver närmast en militär kommandoekonomi för att vara möjligt. Durban satte oss i praktiken på kurs mot tre till fyra grader, ett katastrofalt utfall för världen som helhet.

Utan legal bindning blir löftena om utsläppsminskningar bara luft, samtidigt som ett bindande avtal kan hindra länderna från att lägga fram alltför starka siffror. De riskerar ju att få äta upp dem senare om de misslyckas. Kanada hoppade direkt efter Durban av Kyoto 1. Landet vill inte kunna straffas för att inte ha klarat sitt minskningsåtagande. Straffet skulle bland annat ha varit ännu tuffare minskningskrav i nästa period.

– Det behövs ett legalt bindande avtal, det visar på allvar, att man står för det man lovar, även om länderna inte säger mer än de kan hålla, säger Svante Axelsson.

– Även om det är alltmer osannolikt att vi klarar två­gradersmålet måste vi fortfarande sträva mot det, säger Johan Rockström.

Forskningen rör sig i en enda riktning, klimateffekterna är värre än vi tidigare antagit och kommer vid lägre temperatur­sökningar.

– Hittills har planeten haft en enastående förmåga att ta upp våra utsläpp, men nu börjar vi se tecken på att den förmågan minskar, fortsätter Johan Rockström. Nästa rapport från klimatpanelen kommer att visa att riskerna med och konsekvenserna av klimatförändringarna är ännu allvarligare än vad som beskrevs i den förra rapporten.

FN-SYSTEMET KAN BARA erbjuda ett golv att stå på, väggar och tak får ordnas på annat sätt, enligt Svante Axelsson.

– Sverige skulle kunna vara drivande med att locka med andra länder att gå före och vara modelländer. Det kostar inget att minska utsläppen, i stället ökar det länders konkurrenskraft att minska fossilberoendet. I förhandlingarna låtsas alla att det är en börda. Man vill vinna fajten genom att slippa avstå något. I verkligheten är det klart olönsamt för ett land att vara oljeberoende.

Johan Rockström instämmer.

– Vi riskerar att stå där med ett avtal som är fullständigt otillräckligt för att möta de risker vi står inför. Man måste jobba med koalitioner av frivilliga som vill gå fram i snabbare takt än vad FN-processen gör. EU måste gå före med gott exempel och röra sig snabbt mot en fossilfri ekonomi.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.