OPINION * VÄRLDENS LÄNDER ÄR ENIGA. Senast år 2020 ska havsförsurningens konsekvenser ha minimerats, vissa former av fiskesubventioner förbjudits, överfisket ha upphört och minst 10 procent av kust- och havsområdena vara skyddade. Detta är några av målsättningarna inom Agenda 2030 och de 17 globala hållbarhetsmålen. 

Situationen för världens hav är akut. Om vi inte sätter in kraftfulla åtgärder kan så mycket som hälften av världens marina arter vara nära utrotning år 2100. Haven absorberar koldioxid och om koncentrationen av koldioxid i atmo-sfären fortsätter att öka i samma takt som i dag, bedöms haven i slutet av århundrandet vara så sura att de fräter sönder skalen på många marina organismer. Korallreven – havens barnkammare – är redan i dag kraftigt påverkade. Jordbruk, kustnära turism, hamnar, expansion av städer, gruvnäring, fiske, vattenbruk och varuproduktion har negativa konsekvenser. Och haven fylls med skräp, framför allt plast som inte bryts ned på lång tid. 322 miljoner ton plast produceras globalt varje år. 8 till 13 miljoner ton beräknas årligen hamna i naturen. Om ingen radikal förändring sker finns det risk att haven innehåller mer plast än fisk år 2050.

Trots denna alarmerande situation har den smygande katastrofen fått uppseendeväckande låg uppmärksamhet. Därför är den havskonferens som i dagarna pågår i FN-huset i New York mycket viktig. Sverige och Fiji står gemen-samt värd för konferensen som har som mål att få fler att ta ansvar för havens framtid och driva på genomförande av mål 14 i Agenda 2030: att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt. 

Globalt samarbete är viktigt, och kanske särskilt viktigt när det handlar om en resurs som är allas eller ingens. Som atmosfären, eller haven. Det behövs gemensamma övervaknings- och kontrollsystem av befintliga fiskeflottor och av fiske på internationellt vatten. Vi behöver också effektivt skydd för känsliga och vitala områden. Men det behövs också många åtgärder på nationell nivå. 

En viktig start är att sluta subventionera ett ohållbart fiske. Den europeiska fiskeindustrin får i dag stora subventioner från den gemensamma EU-budgeten, så stora att fiskeflottan i dag bedöms vara dubbelt eller till och med tre gånger så stor som den borde vara om fisket ska vara hållbart. Ungefär en tredjedel av fångsten bedöms komma från vatten utanför EU, som exempelvis utanför Västafrika, vilket inte minst påverkar många människor som är beroende av det småskaliga fisket för sitt levebröd. 

Att det storskaliga fisket ofta sker med skadliga metoder gör inte saken bättre. Botten­trålningen, som är den absolut vanligaste fiskemetoden i Sverige, tar med sig allt som kommer i dess väg och havsbotten blir efter trålens framfart ointressant som livsmiljö. Sverige kan börja med att förbjuda bottentrålning i sina egna marina reservat, till exempel i Kosterhavet. Sverige kan också visa föredöme genom att ta krafttag för en mer hållbar plastanvändning.

Våra hav och marina resurser är allas ansvar. Vi finns på plats i New York för att driva på så att FN-konferensen inte bara leder till ännu en deklaration, utan också till konkret handling. 

Johanna Sandahl, Ordförande, Naturskyddsföreningen.Karin Lexén, Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.