Det må vara hur det vill med varglandet Abruzzerna, sägen eller verklighet. Men det första jag ser är avgjort en sagoby. Opi. Ett gytter av grå stenhus klänger på en vass klipprygg som skjuter upp från dalbottnen, där ängarna står gröna mot bergets snöpudrade tusenmetersvägg i fonden. Husens ryggsidor hänger ut över stupen, medan fasaderna med målade dörrar och fönsterluckor sluter sig kring en smal bygata som sicksackar sig upp till klippans topp. Den slutar i ett litet torg med kyrka, springbrunn och ett par stenbänkar.

Där sitter en gammal man i svart kostym och hatt. Han blundar och njuter av den tidiga vårsolens värme. Vi försöker få igång ett samtal om vargar och människor. Det är vad sägnen handlar om och det är för dess skull vi kommit hit.

Han är inte särskilt intresserad och verkar först ha svårt att förstå vad vi är ute efter.

– Vi har aldrig haft några problem med rovdjuren, säger han till sist. Som för att göra oss till viljes berättar han ändå om en björn som gick in i ett hus neråt dalen för att stjäla ost.

– Men den gick ut igen sedan.

Den berättelse om Abruzzerna som jag har med mig hit uppstod för kanske 25 år sedan, i Sverige. Då var Abruzzerna ett begrepp bland naturvårdare och andra som diskuterade rovdjursfrågor. Vargen ansågs definitivt utrotad i Sverige och debatten rasade kring frågan om återinplantering eller inte. Att det alls kunde finnas vargar i frihet kvar i det tätbefolkade Sydeuropa föreföll osannolikt. Ännu märkligare var den tyske vargforskaren och filmaren Erik Zimens berättelser om hur vargar och fårfarmare levde sida vid sida i bergen, utan skräck eller hat.

Fallet Abruzzerna visade att människor som levde nära vargen inte var rädda eller hatiska. Men innerst inne hade kanske även vi som gärna ville tro, som använde Abruzzerna som argument och slagträ, svårt att låta oss övertygas. Var fanns haken? I grunden är ju varken människor eller vargar annorlunda i Italien.

Nu står jag här, tre timmars bilresa från Rom och blickar ut över Europas kanske vargtätaste område, Parco Nazionale d´Abruzzo, 440 kvadratkilometer apenninskt bergslandskap. Här bor några tusen människor. Och minst 40 vargar.

Med samma stam i Sverige skulle det finnas 180 vargar i Hagfors, Värmlandskommunen som brukar betecknas som Skandinaviens vargtätaste. Det finns färre än tio, men det räcker för upprörda känslor och hetsig debatt om vargens vara eller inte vara.

Vad är skillnaden? Vad finns bakom sägnen om Abruzzerna?

Det uppstår någon slags arbetsordning. Vi söker vargar morgon och kväll och vargskräck mellan frukost och middag. I god tid före gryningen sätter vi oss på pass på en kulle med utsikt mot Monte Marsicano på andra sidan dalen. Däruppe, ovanför trädgränsen, betar ett tjugotal kronhjortar. Där ska en jagande vargflock dyka upp, har vi tänkt oss.

Det är februari. Marken är täckt av hårdfrusen snö. Enstaka dubbeltrastar flyger över, avslöjade av sina elektriskt torra lockläten. En familj stjärtmesar småpratar i ekbuskagen. Hjortarna rör sig metodiskt däruppe, inga tecken på oro. Timmarna går, solen börjar till sist värma.

Efter vår första varglösa morgon möter vi en patrull parkvakter i gröna uniformer. Corrado Colantoni, vaktchefen, pratar om hjortarna.

– Vi har 700 kronhjortar i parken och de blir fler och fler, trots att vargen också ökar. När jag började jobba här för 30 år sedan var vargen mycket ovanlig. Nu hör vi ofta flera flockar yla.

Hjortarna är inplanterade, berättar Corrado. Tanken var att vargarna skulle få något annat att äta än får. Det var förstås Tassis idé, nationalparkschefen. Han var ny då.

Vid en stor spillningshög mitt på vägen lägger sig Corrado på knä och luktar.

– Lupo, säger han. Varg – den har gått här i natt.

– Varg, säger Davide på caféet i Villetta Barrea, där vi dricker morgonkaffe en stund senare. Jo, jag hörde en som ylade i går förmiddag, i sluttningen bakom mitt hus.

Det är inte så mycket mer med det. Som att byta några ord om vädret.

Nå, Corrado är anställd av nationalparken och Davide lever på turisterna. Det är inte deras får som dör.

Vad säger Nestore, den gamle herden? Trettiosex gånger gjorde han årsvandringen med fåren, från bergen till vinterbetena nere vid kusten, och tillbaka igen när våren kom. Ett tiotal herdar drev en hjord på 4 000 får. Nu har Nestore fyllt 80. Han har ställt fåtöljen i vrån mellan ytterdörren och köksspisen, så att han kan sitta och elda.

Nestore bjuder på kaffekask med grappa och en ändlös rad historier om rovdjursmöten, alla ganska odramatiska.

– Varg och björn flyr alltid från människan, säger han enkelt.

– Björnen tar aldrig mer än ett får. Det kan man inte säga så mycket om. Men vargen kan döda många. Jag minns en dimmig dag, när vi upptäckte att elva lamm var borta. Vi gick tillbaka för att söka och fann alla elva vargrivna.

Sista gången traktens herdar vandrade mot kusten med sina får var 1956. Nu finns det inte många stora fårbesättningar kvar. Men desto fler vargar, och turister.

– Det var en annan harmoni förr, säger Nestore efter att ha tänkt länge. Och vargen – ja, den är ju bra för nationalparken. Men jag tänker att det är ett djur som inte gör någon nytta, som gör mera ont än gott.

– Fast jag vet att det är en dålig tanke, tillägger han snabbt och ler generat.

Hiacin Zenuni ursäktar sig inte.

– Det finns för många vargar, säger han. Förra året blev jag av med 17 får, tio revs vid ett och samma tillfälle. Vi har fortfarande inte fått ersättning från nationalparken.

Hiacin är herde. Han ansvarar för 400 får, en av de få riktigt stora hjordar som finns kvar. Så här års hålls de inomhus. Fårhuset ligger högt ovanför Nestores hus nere i dalen.

Hiacin är mager, jeansen hänger långt ner på baken, ryggen är krökt. De långbenta, vitgula hundarna som flockas runt honom är också lite luggslitna. Alla är smutsiga. En saknar ett öga, det fattas bitar i ett och annat öra. De skäller grovt och respektingivande, men med viftande svansar och vänliga ögon.

– Fem, sex sådana här hundar håller vargarna borta från fårflocken, säger Hiacin. Dom kan till och med döda rovdjuret.

Jag undrar förstås hur det går till, hur man kommenderar hundarna.

– Kommenderar och kommenderar, det är inga tyska schäfrar precis…. Jag skickar ut dom, bara.

Han visslar och klappar händerna och hundarna blir som förbytta. Allt gläfs och kiv upphör tvärt. Hundarna sprider sig, några tränger sig under fårstängslet så att jorden ryker, och ställer sig, lystrande och spanande, i hagen intill.

Hundar som håller rovdjur borta från fåren är bättre än att försöka skjuta vargarna när skadan redan är skedd. ”Arma bianca” – blanka eller vita vapen – heter projektet som Franco Tassi, nationalparkschefen, dragit igång för att propagera för hundarna som låter både tamdjur och rovdjur leva. Förra sommaren vaktade maremma-hundar från Abruzzerna fårhjordar i Tröndelag i Norge, med stor framgång.

Den kvällen rullar vi ut sovsäckarna på åsen bakom byn, med utsikt över dalgången in mot Camosciara, gemsarnas berg. Det är stjärnklart och stilla. Som gjort för vargyl.

Timme efter timme hör vi stenar dunsa nedför sluttningen framför oss. Vildsvinen letar mat, de fnyser och frustar och rotar runt i fjolårslöven. En kattuggla ropar. I övrigt är det tyst. Månen vandrar, tankarna löper fritt. Har jag kommit hit med fel fråga? I alla svar hittills har det funnits en underförstådd motfråga. Vad är det för särskilt med vargen? Varför skulle vi hysa så starka känslor just för vargen, eller ha så mycket åsikter? Eller som Corrado Colantoni, vaktförmannen, sa:

– I Rom är det varmt. Det har alltid varit så, det är naturligt. Här har det alltid funnits snö och vargar.

Jag gör ett försök till, i skolan. Fast det här är Italien – här krävs tillstånd, stämplar och underskrifter. Några av de allestädes närvarande grönklädda parkanställda engagerar sig i fallet, tillbringar morgonen med telefonsamtal, far i väg i en av parkens gröna jeepar. Sjuttio helårsanställda, hur har parken råd? Svaren har varit svävande, mest handlar de om dottore Tassi. Och jeeparna, utställningarna och alla besökscentra, det finns ju ett i varje by? För att inte tala om övervakningssystemet med rörliga videokameror och den avancerade kontrollcentralen i vakternas högkvarter, där Corrado visade inspelade vargscener i går? Si, si – Tassi vet hur man hittar sponsorer…

Processen kring besökstillståndet har vänt upp och ner på skolan. Jag ville prata med ett par, tre barn och en lärare, men när vi kommer är alla samlade i aulan och lärarna är nästan lika upphetsade över vårt besök som eleverna. Sju eller åtta av ett fyrtital barn har mött vilda vargar, och de ska nu berätta sina historier. Fyra lärare och tre grönklädda ordnar kön och försöker hålla larmet i lokalen på uthärdlig nivå.

– Vi var ute och spelade fotboll. Då sa min kompis: titta en varg. Jag trodde det var en hund, men det var en varg.

Blev du rädd då?

– Nej, vargen flydde…

Perluigi Viola berättar med blicken i golvet och blossande kinder. Han rabblar snabbt, historien är berättad många gånger tidigare.

Diego Colantoni, Ricardo Janucci, Lucia Campana och Anna Chiara Coguzzi – alla har samma skoluniform, en blå långrock med vit krage, och alla har ungefär samma varghistoria. På utflykt med kompisar, på väg till affären eller på kyrkogården med mamma dyker det upp ett djur, som man kanske först tar för en hund. Ibland är det vargen som springer först, ibland barnen.

Mer blir det inte. Inte förrän det är Nicola Damicas tur.

– Vargen var bakom ett träd. Den kom fram och hoppade upp på min rygg. Då kom pappa och lyfte upp mig, vi fick åka till doktorn och sy…

Parkpersonalen nickar bekräftande, Nicolas fall är välkänt.

När barnen tågat tillbaka till sina klassrum och vi fått en kopp espresso antyder en av lärarna att vargen som bet Nicola var halvtam, ett av djuren från varghägnet. Och Nicola lär enligt uppgift ha startat bråket genom att dra vargen i svansen…

Tack ändå för din historia, Nicola! Det är den som visar vägen till Civitella Alfedena, där en helt annan berättelse om Abruzzerna börjar. Den handlar om vargar, visst, men inte om varghatare och vargvänner. Utan om vargen som ekonomisk resurs. Och framför allt handlar den om Franco Tassi.

Numera är varghägnet i Civitella bara ett trasigt stängsel. Men vargmuseet, mitt i byn, är prydligt och givetvis öppet och bemannat av grönklädd parkpersonal, trots att det är vardag och lågsäsong. Bygatan kantas av souvenirbutiker, restauranger och värdshus.

Vargmuseet och hägnet öppnades 1972. Då hade Franco Tassi varit parkchef i tre år och redan hunnit skaffa sig många fiender, inte minst genom att sätta stopp för – och till och med riva – svartbyggda hotell och skidliftar inne i parken, där det mesta gått på lösa boliner under lång tid.

– Byborna ville inte ha varghägnet först. Nu skriver de petitioner för att få ett nytt, säger Franco Tassi med ett litet leende.

Det är lördag kväll, klockan är sju och Franco Tassi verkar komma direkt från skrivbordet. Läsglasögonen hänger i en snodd på magen, han har en bunt papper i handen, kopior på artiklar han skrivit och tal han hållit på naturvårdskongresser runtom i världen.

– Civitella höll på att dö. Folk flyttade ut. Det kom ett par tusen turister till byn varje år, ingen stannade. Året efter att muséet och hägnet öppnade hade byn 120 000 besökare. Samtidigt fick befolkningen en chans att se varg. Barnen ylade med vargarna…

Det definitiva framgångsbeviset kom 1989, när Civitella Alfedena chockade hela landet genom att hamna överst på italienska topplistan över samhällen med mest pengar på banken per invånare. En bergsby med 300 bofasta!

På den vägen är det. Och Franco Tassi har försökt se till att alla byarna får del av det välstånd som parken och dess vilda djur skapar. Kronhjortsmuseum i Bisegna, rovfågelcentrum i Barrea, gemshägn med museum i Opi… Parkens emblem med den sittande björnen finns överallt. Nationalparken har skapat förutsättningar för åtminstone 1 600 företag i turistbranschen, enligt Franco Tassis beräkningar. Det finns potential, två miljoner besök per år.

Och jag kommer att tänka på Corrado Colantonis korta svar på frågan om turismen är den största inkomstkällan i bygden.

– Den enda.

Numera händer det att kommuner utanför parkgränsen ansöker om att få komma in i den ekonomiska värmen.

Konflikt, säger Franco Tassi plötsligt. Nyckeln till framgång har varit konflikt.

– Det hjälper inte med strategier, planer och papper. Man måste göra saker, och när man gör saker råkar man i konflikt. Vi började bygga våra besökscentra trots att folk inte trodde på dem och inte ville ha dem. Vi tog konflikterna och vi kunde visa att det fungerar.

Konflikterna finns där fortfarande.

– Vid varje val är det alltid någon lokal politiker som lovar avskaffa parkrestriktionerna, säger Tassi.

En framtidsbild där stora hotellkomplex kantar dalsidorna och där turisternas pengar inte längre stannar på den lilla banken i Civitella flimrar förbi i tanken. Men det är först långt efter intervjun jag inser att det inte är en naturvårdare jag mött, utan en visionär samhällsbyggare. Eller kanske något så unikt som en kombination av båda.

Det återstår bara ett möte. Det kommer sista kvällen. Ett kort, kraftfullt ylande överröstar plötsligt Sangros forsande vatten. Vi stannar tvärt och spanar mot sluttningen på andra sidan ån. Då hörs det igen, ur skogen strax intill brofästet. Mindre än hundra meter bort.

Vi står på bygatan, i gatlyktornas sken, på väg från pizzerian till pensionatet. Det känns som helt rätt miljö för ett vargmöte.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.