Sveriges nordligaste fjäll? Kartan över Treriksröset pekar mot mjukrundade Baikkasvarri (Pälkesvare), 725 m, halvannan kilometer sydsydost om den gula gränsstenen. Jag har stått där en midnatt i mitten av juni och sett Troms fylkes branta tinder med sina hängande glaciärer solgnistra i väst. Något mera sydvart krökte Bealccan (Pältsan), vårt nordligaste högfjäll, 1444 m, snöig rygg. Fastän i redan inträffad försommar var all vidare framkomlighet dit bort omöjlig utan skidor eller snöskor.

Nå, så till det sydligaste fjället, var finner vi det? Vid Sälen säger väl de flesta som varit där och åkt skidor; inte har de då lagt märke till någon vit uppstickare ur skogen i middagssolens riktning. Hundfjället, Östra Kalven, Gammelsätersfjället är vad de känner till, alla mer eller mindre kring 900 m.

Men tre mil rakt söderut finns dock en topp på 774,5 m. Den benämns omväxlande Tandövarden, Storvarden eller bara Valn och dominerar ett stort naturreservat med inslag av urskog. Här går vattendelaren mellan två stora älvar. Rännilarna som rinner åt väster når Klarälven och hamnar så småningom med Göta älv i Kattegatt. Vad som emellertid flyter österut tas emot av Västerdalälven, som tids nog förenad med systern Österdalälven, mynnar i Gävlebukten. För övrigt motsvarar Tandövardens latitud ett par mil norr om staden Gävle.

Massivet Tandövala (officiella namnet på reservatet) anses vara svenska fjällkedjans sydligaste utlöpare; säkert är att nedanför N 60° 50′ finns inget berg som är högre i Sverige. Men är Tandövarden ett fjäll på riktigt? Dags för några definitioner.

Man skiljer på trädgräns och skogsgräns, den förra går högre upp på berget än den senare. Begreppet skogsgräns har med den massiva barrskogen att göra, den tar naturligt slut vid en viss nivå. Ovanför denna zon växer dock enstaka träd ytterligare en bit upp, sedan blir berget kalt. Vi är nu över trädgränsen. Tandövarden ligger något över skogsgränsen men under trädgränsen. Vid röset med besökarnas toppbok i ett plåtskåp växer ännu en blandning av enstaka kryptallar, smågranar och fjällbjörkar. Det rör sig om en blygsam fjällhed som dock medger en praktfull rundblick.

Men beteckningen ”Sveriges sydligaste fjäll” har hävd i litteraturen, det upptäckte jag vid en genomgång av min svärfars efterlämnade böcker. Där låg en hög med häftade volymer, sammanlagt utkom 27 stycken på Åhlén & Åkerlunds Förlag i Stockholm. Samlingsverkets namn var Med Dalälven från källorna till havet, författare Karl-Erik Forsslund, poet och en av de tidiga föreståndarna på Brunnsviks folkhögskola, styrelseledamot i Svenska Naturskyddsföreningen åren 1917-1927 och föreningens hedersledamot 1934. Denne nitiske dalmas gav sig själv en närmast orimlig arbetsuppgift. Inte bara livet och landskapet längs de båda huvudälvarna drog han ut för att skildra, utan även hur där såg ut och vilka sånger som sjöngs vid alla sidobäckar. Resultatet blev 5704 sidor, så gott som alla illustrerade med egna svartvita fotografier. Över blötmyrar klafsade han, genom urskogar trängde han, upp till bergen sökte han sig. Han började med Österdalälven, betade av den, kastade sig så över Västerdalälven.

Jag slog upp bok två i den senare älvserien, den som beskriver Lima socken. Där läste jag om Storvaln (tjockt dialektalt ”l”), Sveriges sydligaste fjäll. Klart jag ville dit, jag hade ju varit uppe på det allra nordligaste.

Tandövala låg otillgängligt till på Forsslunds tid, samma gäller även idag. (Läs om tillfartslederna vid kartan sidan:.) Vi rustar oss för fjällmarsch från en grusvägsparkering vid reservatets västra sida. Tung packning, remmar som skär in i axlarna, här kommer vi knappast att råka på folk, det här är ödemark. Vårt mål är de båda övergivna fäbodvallarna på 625 m höjd inne i Tandövala. Norra Vardsätern är öppen, Södra Vardsätern är låst, men nyckeln hade vi skaffat. Vår stig, den enda inom det stora reservatet, är orangemärkt och ingår i vandringsleden mellan Hedens by vid Västerdalälven och fäbodvallen Gräsbrickan vid Värmlandsgränsen.

Hög tallpelarskog till att börja med. Torrt och dessutom är det spångat på sina håll. Det blir strax brantare, svetten dryper utför panna och kinder, drar till sig mygg. Inte värt att stanna, då blir attackerna än värre. Ett krön, så ett till, ska man då aldrig slippa ur greppet?

Vilken lättnad att äntligen komma upp ur mörkskogen, träda ut på en av dessa ljusa gläntor och framför sig ha de gråa husen och ladorna. Visserligen har slyet satt fart, här betas inte längre som det gjorts från början av 1700-talet och fram till runt 1940. En anteckning från 1866 berättar att till bägge sätrarna hörde hästar åtta, kor och kalvar fyrtiosex, får fyrtiotre, getter fyrtionio och ett svin. Alltsammans är borta nu, liksom även vallkullorna, som miltals från bygden av mjölken kärnade smör och ystade ost. Här slet de från bittida till sent och längtade och längtade till de fåtaliga helger när ivriga drängar stövlade upp; kanske blev det dans på tunet.

Sätrarna är i gott skick för vår övernattning. Den låsta södra är fint restaurerad 1991 av tillsyningsmannen Lars-Axel Magnusson. Där passar det oss väl att kvällstända en brasa i den öppna spisen, som är fotograferad av Forsslund redan 1919. Medan vi kurar skymning tänker vi på vad som ändå ger Tandövala karaktär av fjäll.

Flera nordväxter har på Tandövala sina sydligaste förekomster; man finner således krypljung, ripbär och fjällven. Den höga luftfuktigheten i gammelskogen medför rikliga förekomster av mossor och lavar. Den sällsynta varglaven växer, sägs det, på en torrfura nära Bockskärstjärnen. Den innehåller giftig vulpinsyra, som förr användes i beten för att, just det, ta död på varg. Spår efter strövande varg har setts i den djupa snön, som ofta ligger kvar till sent i maj. Lo och järv har också dragit förbi, dock utan att upprätta revir. Förutom tjäder, järpe och orre är dalripan allmän.

Men nu, i friska morgonväkten, dags för bestigning. Från ”base camp”, alltså Södra Vardsätern, kunde Forsslund 1919 tydligt urskilja toppen i sydost, den triumferade ännu över skogen. Sen dess har de mörka träden avancerat, vissa forskare tror att skogen äntligen håller på att hämta sig efter gamla bränder, att det således var elden som ”skapade” fjället. Möjligt, mycket möjligt, men låt nu inte detta förta känslan av att en fin upplevelse väntar.

Det går en stig rakt mot toppen, den stryker förbi vildvuxna granar och meterhöga myrstackar, den leden är snabbast. Men vi väljer en annan och mera spännande omväg, som utgår från den hjortronstinna höglägesmyren mellan Tandövarden och Lillvarden. Strax före den östra myrändan reser sig en kluven tall vars frö grodde under Vasa-tiden och som klarat sig undan 1800-talets skogsavverkningar. Just där för den luftigaste stigen mot toppen. Vi hittar lätt denna bestigningsled tack vare en vägvisare i trä. Allt eftersom man vinner i höjd vidgas vyerna ner mot Malung, bort mot Värmland och ett fjärrdisigt Norge. Samt rakt i norr alldeles riktiga Sälenfjäll, ingen osäkerhet där.

Kom Forsslund med sina omvittnade älgkliv längs denna väg? Knappast, för då skulle han på nordöstra förtoppen ha lagt märke till ett flyttblock, som vilar på mindre stenar; mellanliggande håligheten är så stor ”att man därunder krypa kan”. Orden är Linnés. När denne passerade Västerdalälven hörde han talas om ett sådant märkligt flyttblock överst på berget ”Vala”. Har vi nu råkat snubbla på naturfenomenet ifråga?

Expertisen vill säkert protestera, den vill hellre placera Linnéstenen vid Trångvarden längre åt norr. Hur som helst, ”vår” sten upptäckte aldrig Forsslund. Däremot nådde han toppen tillsammans med bygdesångaren Per Olof Johansson. Det är ett andäktigt ögonblick för Forsslund: ”Fjällkammen springer fram som en jättestor skeppsstäv över det svindlande djupet; under våra ögon breder sig en ny värld, ett skogshav utan gräns med många mörka vågor, höga och branta kunna de vara, men det är dock i det hela ett lågland emot det höjdernas sagoland, vi känna bakom oss, där vi sitta på den allra yttersta klippudden av den långa fjällryggen alltuppifrån Fulufjäll och Storvätteshågna för att inte säga alltuppifrån Kebnekaisse (sic) och Torne Träsk!”

Själv vill jag lägga till, med hänvisning till artikelinledningen: … alltuppifrån Baikkasvarri och Bealccan!

I Forsslunds ord spårar jag även bävan. Så många mil ännu att trampa, så många intervjusamtal ännu att föra, så många sidor kvar att skriva; han måste ha anat att den litterära ryggsäcken skulle bli tung, så tung. Därför förblev också det väldiga verket om Dalälven ofullbordat. Karl-Erik Forsslund stupade, märkt av sjukdom 1941, före sammanflödet av de båda syskonälvarna. Han fick aldrig uppleva hur mjuka bottenhavsvågor rasslar bland strandstenarna på Billudden vid älvmynningen.

Tandövarden, Storvarden eller bara Valn, en höjd med många namn. Lika gärna kan man tänka sig den som – Forsslundfjället.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.