Anledningen till dessa minst sagt kärva omdömen är att förbundet söker skyddsjakt på varg och anser att lodjurstammen tål beskattning.

Självfallet känns det frestande att återgällda artigheterna men jag avstår för att i stället försöka redovisa varför vi agerar som vi gör.

Grundläggande för Svenska Jägareförbundets agerande i rovdjursfrågan är den rovdjurspolicy förbundet i god demokratrisk ordning tog år 1994.

Där slås fast att vi skall ha livskraftiga stammar av den fyra stora rovdjuren i Sverige.

Jägareförbundet är således inte ute efter att utrota rovdjuren.

Svenska Jägareförbundet har också lagt ned avsevärda ansträngningar på att inventera och skaffa kunskap om rovdjuren. (Undantaget är järven vilken inte har någon nämnvärd beröringsyta gentemot jakten och jaktliga intressen. Jag lämnar således järven utanför det fortsatta resonemanget.)

Ett exempel på insatser är de spårinventeringar som vid tjänliga snöförhållanden gjorts under ett antal år. De engagerar 10 000- tals jägare som på egen bekostnad drar ut i terrängen och inventerar spårlöpor vilka sedan kontrolleras av specialutbildade rovdjursspårare. Resultaten utgör sedan underlag för uppskattningar av stammarna av varg och lo.

Ett annat exempel är att vår forskningsavdelning arbetat i det skandinaviska björnprojektet.

Vidare finansierar vi ett forskningsprojekt för att undersöka hur stor den genetiska basen hos vargstammen är och hur bred den måste vara för att vargen skall vara för att inte råka för inavel etc. Projektet genomförs av Evolutionsbiologiskt Centrum vid Uppsala Universitet.

Tillsammans med SNF och WWF finansierar vi också informationsprojektet De Fem Stora vilket bland annat bidrog med material i Sveriges Natur nr 6.

Hur är då rovdjursituationen?

Vi kan börja med björnen. Den skandinaviska brunbjörnstammen är den som tillvuxit snabbast i världen. Idag har vi ca 1000 björnar i Sverige. Årligen skjuter vi ca 70 st.

Lodjur finns det ca 1500. De är inte hotade. Ledande lodjursforskare påstår att vi inte haft så många lodjur i Sverige sedan 1800- talet. Årligen fälls ca 160 lodjur.

Björn och lo väcker inga större känslostormar hos jägarkåren, detta trots att björnen är farlig för människor. Årligen skadas något halvdussin personer, ofta jägare som rör sig tyst i skogen eller vars hund söker skydd hos husse förföljd av en björn. Lodjuren å sin sida tullar hårt på rådjurstammarna.

Gemensamt för både björn och lo är att vi har jakt på dem och att de av jägarna betraktas som en jaktlig resurs.

Om björn och lo inte väcker några känslostormar bränner det däremot till ordentligt när det gäller vargen.

Den främsta irritationskällan är att vargar emellanåt angriper och dödar jakthundar. Sammanlagt har ett 40 -tal hundar fått sätta livet till.

Om nu någon av läsarna inom sig mumlar mantrat: ”trafiken dödar fler hundar än vargarna” kan det finnas anledning att studera rapporten ”Jakthundar i vargrevir” som Viltskadecenter sammanställt. I de aktuella områdena skadades 0,4 procent av hundarna i trafiken och lika många 0,4 procent av varg! Risken att få sin hund skadad och dödad av varg är således lika stor som att få den skadad i trafik om man jagar inom ett vargrevir.

Dessutom känns det hos den drabbade extra trist att få sin hund dödad/ skadad av en varg. Orationellt? Javisst, men människor äger sina egna känslor och dessa får den som arbetar med påverka folks attityder ta hänsyn till om man vill nå framgång. Den som grötmyndigt säger: ”Då får dom väl sluta jaga eller ha hunden i band”, lyckas bara låsa diskussionen. Jakt är en livsstil som hos de flesta jägare verkligen går på djupet. Den som är ute för att ändra människors livshållning vare sig det gäller religion, politisk hållning, syn på familjen, grundläggande etik eller vad de nu kan vara brukar ha en väl utmätt arbetsuppgift framför sig. ( Hur många av Sveriges Naturs läsare är exempelvis villiga att ändra sin attityd till natur- och miljövård?)

Vi vet mycket om vargens biologi, det är kunskaper som nyttjas i debatt och förvaltningsplanering. Likaså vet vi en hel del om ”sociologin” kring vargarna, framförallt genom den amerikanske vargforskaren David Mech. Summan av det vetande är att de människor som får skydda sin egendom och har inflytande över rovdjursförvaltningen i sin närmiljö har betydligt positivare attityder till vargar än de som inte har det.

En begränsad jakt på varg plus en reell möjlighet att skydda hundar och husdjur skulle släppa ut mycket adrenalin och öka toleransen gentemot vargen.

Men de genetiska riskerna då ? Först och främst skall vi se vad genetikerna säger, se ovan. Dessutom; är den genetiska basen för smal är det bara att hämta hit några vargar, exempelvis från Estland. Bara estländarna hämtat sig från den första förvåningen kommer de gärna att dela med sig av sina vargar. Deras problem är nämligen att hålla varstammen på en acceptabel nivå.

Naturskyddsföreningen, WWF, Föreningen Våra Rovdjur, Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet har som bekant gemensamt undertecknat ett dokument om hur rovdjursförvaltningen i Sverige skall se ut. Det enda vi inte var överens om var storleken på vargstammen. Självklart skall vi i fortsättningen också diskutera också denna frågan. Den diskussionen underlättas sannerligen inte när en part kallar den andra för ”skjutglad” och ”fördomsfull”.

Bo Lindevall

Informationschef Svenska Jägareförbundet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.