Köpenhamn var fullt av klimatbudskap, med annonser på bussar och tåg, utställningar och aktiviteter runt om i staden. Ingen köpenhamnsbo kunde missa att det pågick ett stort klimatmöte. Själva mötet var dock förlagt till Bella Center, en mässhall utanför stan i närheten av Kastrup.

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, i dag följer utsläppen forskarnas kurva för sex graders uppvärmning på hundra år. Det är bråttom att få till ett fungerande klimatavtal. Utsläppen måste kulminera senast år 2015 för att världen ska kunna klara sig under två graders uppvärmning. Vid klimatmötet på Bali 2007 lyckades ändå världssamfundet enas om en väg framåt, med ett uttalat mål om utsläppsminskningar på mellan 25 och 40 procent för i-länderna till år 2020.

Yvo de Boer, generalsekreterare för UNFCCC, FNs klimatkonvention, ville i sitt invigningstal se snabba och konkreta resultat av mötet, framför allt vad gäller pengar till klimatanpassning och skogsskydd i fattiga länder. Han presenterade ett förslag till en ”snabbstartsfond” med 30 miljarder dollar för u-ländernas behov under de närmaste tre åren. USA, EU och Japan gav under mötets gång sitt stöd för idén och anvisade också medel. De fick dock utstå mycket kritik för att merparten av pengarna tas från befintliga biståndsbudgetar.

Connie Hedegaard, Köpenhamnsmötets ordförande och föreslagen ny EU-kommissionär för klimat, hoppades att mötet skulle leda fram till konkreta resultat. ”Det är vår enda chans, missar vi tillfället får vi ingen ny och bättre. It´s fame or shame.”

Hon menade också att den deadline som Köpenhamnsmötet innebär fått många länder att före mötet komma fram med konkreta bud om minskade utsläpp.

USAs chefsförhandlare Jonathan Pershing upprepade president Obamas tidigare bud. USA tänker sig att minska sina utsläpp med 17 procent till år 2020, jämfört med 2005, dock med stora kryphål. Med basåret 1990, som används inom Kyotoprotokollet, blir den utlovade minskningen bara fyra procent.

EU har utlovat 20 procent till 2020, med en möjlighet till 30 procents minskning om andra industriländer tar på sig tillräckligt bra åtaganden. De utsattes för hårt tryck från miljörörelsen att gå vidare till 30 procent redan nu, för att få andra att höja sina bud, men vägrade att göra detta.

– Vi kan inte sälja ut oss för billigt utan att få någon motprestation, vi måste kunna använda denna option för sätta press på andra parter att höja sina bud, sade EU-företrädaren och Sveriges miljöminister Andreas Carl­gren.

Ryssland har utlovat 20-25 procents minskning, men vill kunna räkna ifrån kolbindningen i de ryska skogarna. Rysslands utsläpp var 2007 hela 34 procent lägre än nivån 1990, så det finns med det nu uppsatta målet fort­farande utrymme för rejäla ökningar av de faktiska utsläppen.

Japan har utlovat 15-25 procent till 2020, men den nya regeringen i landet svävar rejält på målet om hur man ska konkretisera detta.

Kanadas mål blir bara tre procents minskning om man räknar om det med 1990 som basår.

– De bud som lagts fram inför Köpenhamnsmötet räcker inte för att vi ska klara tvågradersmålet och de mål som vi kom överens om på Bali, sade Yvo de Boer.

De nuvarande buden riskerar istället att leda till en temperaturökning på runt 3,5 grader till år 2100, enligt forskningsinstituten bakom webb­platsen www.climateactiontracker.org.

U-länderna behöver inte ange några bindande minskningsåtaganden, men alla stora utvecklingsländer har nu lagt fram olika typer av utsläpps­mål. Både Kina och Indien har angivit målsättningar som är relaterade till koldioxidintensiteten i ekonomin. Minskade utsläpp per BNP-enhet innebär ändå i praktiken ökade utsläpp om tillväxtstakten är så hög som i dessa länder. Kina har angett ett mål på 40-45 procent högre koldioxid­effektivitet till 2020, Indien har satt sitt mål till 24 procent.

Sydafrika har antagit ett mål på 34 procents minskning av sina förväntade utsläpp till 2020. Men i gengäld kräver de rejält med stöd från den rika världen för att kunna genomföra sina klimatåtgärder. Brasilien har satt upp en liknande målsättning på 36-39 procent till 2020, givet stöd utifrån.

Ö-GRUPPEN TUVALU, DET LAND I VÄRLDEN som kanske är mest känsligt för klimatförändringar, presenterade i Köpenhamn ett nytt och omfattande förslag till ett legalt bindande ”Köpenhamnsprotokoll”, att foga till det existerande Kyotoprotokollet. Där föreslogs ett radikalt klimatmål på maximalt 1,5 graders global temperaturhöjning och maximalt 350 ppm koldioxidhalt i atmosfären.

– Vi bor i frontlinjen för klimatförändringarna. Våra länder sjunker under havsytan. Vi förlorar vårt dricksvatten, våra hus och hamnar skadas av orkaner, fisket försvinner på grund av höga vattentemperaturer och koralldöd, sade Tuvalus chefsförhandlare Ian Fry. För oss är två­graders­målet lika med en dödsdom. Vi är här för att försvara våra liv och kulturer, då kan vi inte acceptera svagare förslag.

Många av de små ö-nationerna i AOSIS-gruppen uttalade sitt stöd för Tuvalus förslag, Till slut hade de samlat stöd från närmare 100 länder, men ändå kom inte förlaget upp till vidare behandling.

AKTIONSPLANEN FRÅN BALI ANGAV att förhandlingarna skulle bedrivas längs två spår, Kyotospåret och konventionsspåret. USA har undertecknat FNs klimatkonvention, men inte Kyotoprotokollet, därför denna dubbla lösning. Inom Kyotospåret skulle man komma överens om i-ländernas nya bindande åtaganden för nästa period, efter 2012. I konventionsförhandlingarna skulle man enas om utsläppsminskningar för övriga länder. Här fanns flera olika parallella förhandlingar: finansiering, tekniköverföring, skydd av tropiska skogar, klimatanpassning, formulering av en gemensam problembild och långsiktiga mål för utsläppsminskningar.

Sveriges och EUs chefsförhandlare Anders Turesson orsakade skarpa protester från u-länderna i G77-gruppen redan vid förmötet i Bangkok i oktober för sitt uttalande om att EU nu förordade ”ett enda avtal.” Kyoto­protokollet skulle överges och valda delar lyftas in i ett helt nytt avtal som även kunde omfatta USA. Detta tolkades av u-länderna som ett försök att döda protokollet och smita undan från sina bindande åtaganden. Protesterna fortsatte under hela Köpenhamnsmötet.

– Man plockar russinen ur kakan och tömmer avtalet på innehåll, behåller marknadsmekanismerna men inte det som är mer krävande. Kyoto är det enda fungerande och legala avtal vi har. Utan det är det risk att vi får en lång ratificeringsperiod där det inte händer något. Kyoto täcker inte allt, men vi har ju aktionsplanen från Bali som komplement, sade Lulumba di Aping, ordförande för den afrikanska gruppen.

– Vi försöker inte smita från Kyotoprotokollet, tvärtom. Vi vill ha ett nytt bindande avtal som täcker alla i-länder, inklusive nyindustrialiserade ekonomier, sade miljöminister Andreas Carlgren. Två länder, Kina och USA, som tillsammans står för halva världens utsläpp kan inte bli utanför eller i ett separat avtal.

Den amerikanske chefsförhandlaren Todd Stern upprepade flera gånger att USA inte kan tänka sig att skriva under ens ett Kyotolikt avtal.

– Utsläppshandeln och CDM är ju sådant som USA varit med och hittat på en gång i tiden, så vissa saker är vi med på, men inte den övergripande arkitekturen.

I-ländernas ovilja att ta på sig ambitiösa utsläppsminskningar sågs av många som den stora stötestenen i Köpenhamn. Enligt Bali­planen skulle i-länderna ha enats om minskningar inom ramen på 25-40 procent redan till mars 2009. I stället kom man till Köpenhamn med nationella ”erbjudanden” som hopräknat bara motsvarar 13-18 procent

I stället fokuserade i-länderna med USA och EU i spetsen mycket på att sätta press på framför allt Kina. USA vände sig till Kina med krav på bindande åtaganden för framtiden, som dess­utom ska göras verifierbara och transparanta.

– Det blir inget sunt avtal utan tillräckligt åtagande från Kina. Internationellt avtal kräver att alla är med, sade Todd Stern.

– Protokollet måste överleva, sade dock Yvo de Boer. Det tar tid för ny legala instrument att ratificeras och träda i kraft. Åtta år tog det för Kyotoprotokollet. Det finns inga garantier för att det ska gå fortare med ett nytt avtal. Kyoto­protokollet innehåller också marknadsmekanismer som är i drift och fungerar. Under klimat­konventionen finns inga sådana, handeln inom de flexibla mekanismerna kan inte stoppas på obestämd tid.

EU kom att hålla fast vid sin linje om ett enda avtal alltför länge, vilket fick de afrikanska länderna att blockera förhandlingarna för att rädda Kyotoprotokollet. De fick också sin vilja igenom. De två spåren kunde till sist leverera textförslag till plenarmötet kring en rad frågor, främst av teknisk och juridisk natur. Några färdiga avtalstexter blev det aldrig, men förslagen ligger kvar på bordet till nästa klimatmöte i Mexico i december 2010.

– Störst ansvar för misslyckandet har förstås USA men EU ligger inte långt efter, säger Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. Det handlar framför allt om att EU valde att bara satsa på ett helt nytt avtal, vilket ledde in till en återvändsgränd. Först när det var tre dagar kvar gav man upp denna strategi och började också förhandla fortsättningen av Kyotoavtalet. Men då var det för sent att få ihop två bindande avtal.

SISTA DAGEN I KÖPENHAMN blev en dramatisk och farsartad föreställning. När president Barack Obama landat på Kastrup satte han sig omedelbart i överläggningar med 26 andra statschefer kring en politisk deklaration från Köpenhamn. Detta möte hade startat redan under kvällen innan på initiativ av bland andra Storbritanniens premiärminister Gordon Brown.

Under tiden väntade världens ledare i plenisalen i Bella Center, en timme försenat kunde högnivåmötet starta, utan en skymt av Obama. Flera tal av utvalda ledare hölls, bland annat av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon som uppmanade världens ledare till sunt förnuft, kompromissvilja och mod.

Kinas premiärminister Wen Jibao talade om hur mycket landet satsar på förnybar energi och energieffektivisering. Men han gav inga nya löften om utsläppsminskningar. Strax innan hade han suttit i enskilda överläggningar med Obama. USAs krav på Kina att tillåta oberoende revision av landets klimatåtgärder var en stötesten som inte kunde lyftas bort.

Brasiliens president Lula erkände sin frustration inför de tröga förhandlingarna. ”Mer och mer ser vi att problemet är allvarligare än vi någonsin kunde ana. Den här konferensen skulle ha bidragit till lösningen men det har inte skett. Ska det komma ner en ängel från himlen och rädda våra ansikten?” undrade Lula.

Så kom då den som skulle föreställa räddande ängel in genom en sidodörr och äntrade podiet. Men Barack Obama hade inte med sig några ambitiösare bud och inga mer pengar. Hans sedvanliga retorik kunde inte dölja att orden ekade tomma. Han erbjöd en politisk överenskommelse med de begränsade utsläppsmål som USA redan har satt upp och sade att USA skulle hjälpa till att mobilisera 100 miljarder dollar per år till 2020 globalt, med villkoret att u-länderna måste ge upp sitt motstånd mot en internationellt transparent redovisning av sina klimatåtgärder.

”Time for talk is over”, sade Obama och ställde ultimatum till mötet. ”Antingen antar vi gemensamt denna deklaration här i Köpenhamn och förfinar det senare, eller så kan vi välja förseningar i oändlighet.”

Därefter återvände Obama till sina hemliga överläggningar med utvalda stater. I pressrummet gick en besviken suck genom det dödstysta rummet. Sedan kastade sig journalisterna över sina datorer för att kabla ut sin besvikelse över världen.

Leshotos premiärminister Pakalitha Mosisili uttryckte också sin besvikelse: ”Vi kom till Köpenhamn med höga förväntningar, vi hoppades att denna konferens skulle ta historiska beslut som skulle rädda oss från undergång. Vi är mycket besvikna.”

Indiens premiärminister Manmohan Singh sade att ”resultatet av mötet är långt ifrån vad vi förväntade oss, men ändå ett steg framåt. Ett bindande avtal kan förhoppningsvis slutas under 2010.”

Venezuelas president Hugo Chavez gick längst i sin kritik ”Vi kommer aldrig att acceptera ett avtal baserat på att en man kommer in genom dörren, talar, går ut och kokar ihop en text utan oss andra. Hela förfarandet är i strid mot principerna för FNs förhandlingar. Mötet i Köpenhamn slutar utan ära.”

Resultatet av de slutna överläggningarna mellan de 26 staterna blev ”The Copenhagen Accord”, en lös politisk överenskommelse utanför FN-systemet som Köpenhamnskonferensen bara noterar. Den innehåller inga konkreta minskningsåtaganden. Varje land får själva ange sina ambitioner. Det sägs att temperaturökningen ska hållas under två grader, men bara som en vetenskaplig utgångspunkt, det är inte skrivet som ett mål i egentlig mening. Det finns också en lös överenskommelse om kortsiktiga pengar fram till 2012, men inget som säkrar långsiktig finansiering.

– Köpenhamnsmötet blev ett rejält misslyckande, säger Svante Axel­sson. Med tanke på de låga ambitionerna är det tur att det inte blev något avtal. Men jag är ändå glad att det blev någonting, att mötet inte slutade i kaos. Nu finns fortfarande en väg framåt. Det är uppenbart att läget inte var moget för ett ambitiöst avtal.

Krisen kan vara nyttig, enligt Svante Axelsson, de textförslag från de två spåren som ändå finns framme kan ge en färdriktning mot nästa möte i Mexico om ett år. När man nu kör vidare längs de två förhandlingsspåren ökar möjligheten att komma vidare.

– Vi måste ha två avtal, ett för USA och kanske Kina under konventionen och ett för resten av världen under Kyoto. USA är en nyckelspelare och Obama fick med sig det han ville från Köpenhamn, inget bindande avtal nu och Kina öppnar dörren för insyn i sin klimatbokföring. Det är viktiga bitar för ett godkännande av klimatlagen i USAs senat. Vid tiden för Mexicomötet kommer den amerikanska sjukvårdsreformen att vara ur världen och klimatlagen att vara antagen. Då är förutsättningarna kanske annorlunda.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.