– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.

Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.

– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …

FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.

Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.

Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.

I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.

– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.

Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.

– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.

Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:

• Att få tilltro till politiker, miljöorganisationer och andra aktörer. Det kan till exempel ske genom att skolor bjuder in vuxna som jobbar med frågorna.
• Att kunna vända på perspektiven. Man är både väldigt orolig och hoppfull, ser problemen men också att kunskapen ökar i samhället och att vi kunnat lösa stora problem tidigare i historien.
• Att göra något konkret, även relativt enkla saker som sopsortering eller att cykla till skolan. Effekten förstärks om man känner att man gör något kollektivt tillsammans med andra.

NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.

I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.

– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.

– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.

Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.

– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.

Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.

HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.

– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.

Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?

– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.

I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.

– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.

NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.

– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.

Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.

– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.

Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?

– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.

Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.

– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.

Bastian är mycket orolig.

– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.

Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.

I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.

– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.

Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.

– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …

Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.

– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.

Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?

– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.

ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.

När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.

Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.

– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.

Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.

Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuse-rade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).

För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.

– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.

HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.

– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.

Tycker du något känns hoppfullt?

– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.

Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.

– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.

Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.

– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.

Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.

– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.

När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.

– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.

Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.

– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.

Hur tror ni att man får till en förändring?

– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.

– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.

Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?

Båda skrattar och skakar på huvudet.

– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.

Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.

– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.

Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.

– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.

Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.

– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.

NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.

– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.

Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.

– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.

Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.

– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.