Kungsörnar och havsörnar tittar ner på oss med hårda glasögon. Under taket seglar alla slags vråkar och hökar. Från sin hylla på väggen mittemot spanar en komplett samling falkar. I ett hörn en kornknarr från Gotland, på hyllan till vänster doppingar från sjön utanför, längre bort en islom från Grönland, och i montern på motstående väggen biätare och sommargylling från Tyskland. I en stor monter finns också andra varelser; en lufsande björn, ett par smygande lodjur, några lekande uttrar, en järv, mårdar, rävar, harar, minkar, en mårdhund…
Utvändigt är det en mycket ordinär lada i Västerbotten. Härinne ser det ut som ett bättre museum. Inglasat överallt, stöldlarm, softat ljus. Allan Holmberg berättar att hans samling är så gott som fullständig vad gäller svenska arter. Bara en mellanspett och någon enstaka vadare och sångare saknas. Allan skäms inte för sig, och inte för sin samling heller. Då och då visar han upp den för skolklasser, jägare och andra intresserade. Det är en av rikets två, tre största privatsamlingar – drygt 850 exemplar – och kvalitetsmässigt troligen den allra förnämsta. Konservatorerna har gjort oklanderliga jobb. ­ Jag mår rent illa om jag ser en fågel som är dåligt uppstoppad, säger Allan.

Allan Holmbergs intresse för uppstoppade fåglar tog fart på allvar för 30-35 år sedan när han fick en småskrake på gäddsax. Han tyckte att den var så ”in i helskotta” fin, så han lät stoppa upp den. Sedan dess är han fast.
– En del ägnar sig åt att samla på kapsyler eller ölburkar. Har man som jag växt upp med jakten och fisket och studerat vilda djur i naturen är det kanske inte så konstigt att man ägnar sig åt den här typen av samling, säger Allan.
Att försöka få en komplett samling svenska fåglar har varit en av drivkrafterna. Men är det då aldrig frestande att gå över gränsen, att skaffa det du behöver även om det inte är riktigt lagligt? ­ Det är klart att tanken att ta något olovandes har funnits… Åtminstone ett par gånger blev det mer än en tanke. Allan lät stoppa upp en salskrake i slutet av 70-talet, trots att det var och är förbjudet. Han lät också stoppa upp en härfågel som under en snöstorm damp ner och självdog på hans gård 1985. Båda dessa arter är statens vilt, och den som hittar döda exemplar måste lämna dem till polisen. Men detta är preskriberat för länge sedan, och Allan hävdar bestämt att hans samling i dag är helt laglig. Fåglarna har Allan skjutit, hittat, fått på nät, fått av bekanta och köpt från konservatorer, andra samlare, djurparker och uppfödare. Det mesta låter rimligt, men då och då studsar jag till, som när Allan berättar att han skjutit ett par gråhakedoppingar i år. Det visar sig dock vara i sin ordning. Det finns ett tillstånd från Naturvårdsverket till en konservator för ”insamling av fredade fågelarter för att göra rekonstruktioner av utdöda eller mycket hotade arter”. Förutom gråhakedoppingarna avser tillståndet även fyra lavskrikor, två snösparvar, två brushanar, två gluttsnäppor, två kärrsnäppor och två korpar.

Några av fåglarna har dock funnit vägen till Allans lada på vägar som förblir höljda i dunkel. Allan berättar att han köpt saltade skinn av bland annat biätare, sommargylling, kungsfiskare, dvärgkungsfiskare, rödhalsad gås och rödsiska av en tysk som levererat skinnen via en svensk man. Tysken har uppgett att ”han jobbade på något universitet i Tyskland, eller gjorde jobb åt det här universitetet, att det är mest burfåglar och att han fick ta hur mycket saltade skinn från universitetet som helst”. Nej, Allan kommer inte ihåg namnet på tysken. Allan säger att han köpt tre berguvar av projekt Berguv Nord. Vid kontroll uppger projektledaren att det är helt omöjligt. Då säger Allan att han köpt dem av en konservator som fått dem av en uppfödare som han inte vet namnet på. När fjällugglan kommer på tal kommer Allan inte ihåg namnet på uppfödaren som han fått den av. Inte heller minns han namnet på den samlare han köpte jaktfalkskinnet av, ­ det är ju 20 år sedan. Däremot minns han att han köpte skinnet av en islom från en konservator i Norrland, som uppgivit att han köpt det av någon dansk konservator, som enligt egen uppgift kommit över det på Grönland.

Enligt de lagar som reglerat handeln med vilda djur i Sverige har man tidigare inte varit tvungen att ta reda på varifrån djuren kommit. Visserligen kunde man åka fast för jakthäleri, men då ska man ha kunnat misstänka att fåglarna varit olovligt skjutna. Bevisbördan har legat på polisen. Allan intygar att han är naturvän och att han tycker riktigt illa om den illegala handeln. På frågan om han inte varit aningslös när han köpt fredade fåglar utan att veta varifrån de kommer svarar han: ­ Jo, kanske det, men det är väl det att jag har för vana att lita på folk.
Du tror inte att stora privatsamlare som du hjälper till att driva den illegala handeln med fåglar? ­
Det kan ju ligga något i det, men den illegala handeln är ändå svår att komma åt. Lennart Pettersson, som är en av Sveriges mer namnkunniga konservatorer, har monterat en liten del av fåglarna som Allan har i sina montrar. Han ser både fördelar och risker med privatsamlande av uppstoppade djur: ­ Det man är rädd för är att arter ska bli utrotade på grund av samlandet. Det man är glad för är att man bevarar de här djuren för framtiden. De stora privata och institutionella samlingarna började växa fram på 1600-talet, men Lennart Pettersson är ganska säker på att den epoken går mot sitt slut nu. Skolor och museer får allt mindre resurser och privatsamlarna blir färre och färre. Att få ihop en samling i klass med Allans bedömer Lennart som näst intill omöjligt i framtiden.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.