Ja, klimatfrågan har en längre tid legat i medieskugga, konstaterar trötta P1-röster då och då. Men hur … är det möjligt? Att en av mänsklighetens ödesfrågor hamnar i skuggan?

Kan det vara Gillaknappen på Facebook som spökar? Jag navigerar genom nätdjungeln och lär mig att monopolspelet ska byta ut strykjärnet mot en katt. Ska jag gilla det? Och skulle en teppanyakihäll höja värdet på bostadsrätten? En förmånlig pensionsfond – ett flexibelt telefonabonnemang – ett unikt elavtal …

Jag ser att 229 175 personer har gillat Ikea Sverige på Facebook. Tvåhundratjugoniotusenetthundrasjuttiofem. Det är fler än antalet medlemmar i Naturskyddsföreningen.

Varför denna massiva folkrörelse med pekfingret? Som trycker på Gillaknappen så att alla facebookvänner ser det, ifall de inte känner till Ikea, eller kanske inte till fullo förstått vilket fantastiskt företag det är. 

I informationens tidsålder måste vi hela tiden ducka för all information som försöker ta sig in i huvudet. På jobbet, på lunchen, på bussen, på toan … Våra invärtes sopberg växer sig höga och det finns ingen tid för källsortering. Snart är det svårt att hitta det man letade efter i hjärnan. Lättare att klicka på Gilla och köra på. Livspusselbergen växer bredvid sopbergen till en massiv bergskedja, som lätt skuggar mänsklighetens ödesfrågor flera gånger om. 

Efter antalet gillanden på Ikeas facebooksida står det att ”10 987 pratar om detta”. Ett levande samtal som pågår dygnet runt:

Fortfarande supernöjd med mitt kök, som jag köpte 2005. Har aldrig haft några bekymmer med det.

På ett ställe flikar skogskämpen Sebastian Kirppu in en kommentar om Ikeas framfart i de ryska urskogarna. Den ekar tomt som en ensam pingisboll i en Billybokhylla och får inget svar.

McDonalds i Sverige har 285 309 likes och en engagerad kommentarsström.

Hej! Jag saknar en McDonald’s Sverige-app till Windows Phone 7 och 8.

Kanske är det inte så konstigt. Det är något hemtrevligt med Ikea och McDonalds, något folkhemstryggt och enkelt att hålla sig i. Jag orkar inte ta ställning till skogar som avverkas i Ryssland eller vad en gigantisk köttkonsumtion leder till.

Kanske är det okej. Det är svårt att ägna sig åt jordens ödesfrågor hela tiden. Men det känns som om de kommer längre och längre bort hela tiden. För varje bit osorterad information som blir liggande i huvudet försvinner jag djupare in i den stora förvirringen.

Skulle inte Gud eller någon annan kunna skicka oss alla på en prioriteringskurs? På nätet finns flera att välja mellan, med programpunkter som: 

– Prioritering – vad är viktigt och vad är bråttom?

– Förhalningsbeteende – hur undviker jag att skjuta upp saker?

– Effektivitet i min planering – checklistor och ”to do”-listor.

Kanske kunde vi få en personlig coach med bondmorehänder som kunde ta tag i oss och fråga på gammelsmåländska vad vi håller på med. Och framför allt: vad våra beslutsfattare håller på med, medan vi håller på med annat. Med ett rungande hujedamej skulle hon kunna pränta in lite konstruktiv pessimism i våra spasmiska gillafingrar.

Ta ett djupt andetag. Gör en ”to do”-lista.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.