BSE-sjukan fortsätter sprida sig, trots masslakt i både Storbritannien och Tyskland. Även om man lyckas förhindra att fler djur blir sjuka kommer hundratals, kanske tusentals, människor att dö efter att ha ätit smittat kött.

Lägg därtill en mul- och klövsjukepidemi som blixtsnabbt korsade gränserna tack vare ett jordbruk som lider av EU-subventionerad åksjuka.

Och bakom nyhetsrubrikerna allt det gamla vanliga. Övergödda hav, nitrat i grundvattnet, ett utarmat växt- och djurliv och utslagning av det lokala jordbruket i de delar av världen där EU dumpar sitt enorma överskott.

Allt till en kostnad av 400 miljarder kronor per år, att faktureras Europas skattebetalare.

Kan det bli värre?

Troligen, om politikerna än en gång lyckas vänta ut konsumenternas ilska och misstro. Då kan de så småningom inte bara återgå till den gamla ordningen, utan dessutom dra in ytterligare några miljoner bönder i träsket genom EUs utvidgning österut. För än finns det uppenbarligen de som tror att vägen ut ur krisen går via fortsatt rationalisering. Att släppa in de genmodifierade grödorna är ett led i en sådan strategi. De ska öka produktiviteten och stärka konkurrenskraften. Och det är förstås riskfritt, precis lika riskfritt som det var att blanda köttmjöl i djurfoder på 1980-talet.

Målet är att stordrift och specialisering ska göra Europas jordbruk konkurrenskraftigt på en fri världsmarknad, så att subventioner och tullmurar kan avvecklas. Sverige är det medlemsland som driver den linjen hårdast. Men detta är en återvändsgränd, vid vars slut det bara finns nya makabra vårdkasar av djurkroppar och nya berg av osäljbart kött. Europa kommer aldrig att kunna konkurrera med industrijordbruket i USA, Canada eller Argentina på en avreglerad världsmarknad, inte ens om vi släpper alla spärrar mot hormoner, bekämpningsmedel och djurfabriker. Hos oss finns helt enkelt inga enorma, bördiga slätter att exploatera. Trots allt som gjorts för att effektivisera spanmålsodlingen är europeiskt vete fortfarande mycket dyrare än det amerikanska, bara för att nämna ett exempel.

Total avreglering skulle orsaka en nedläggningsvåg utan motstycke över Europa. Konsekvenserna skulle bli förödande, inte bara för näringen och vår livsmedelssäkerhet, utan också för det öppna landskapet och den biologiska mångfalden.

Den andra vägen – och den enda som kan ge ett uthålligt jordbruk – är att sänka intensiteten och satsa på lokal produktion. Vi måste räkna med att fortsätta betala för den miljönytta och den kvalitet ett sådant jordbruk producerar. Skillnaden mot nu är att vi skulle betala för något vi vill ha.

Svenska Naturskyddsföreningen har argumenterat för en sådan omställning länge. Vissa steg har också tagits. I Sverige finns ett politiskt mål att 20 procent av jordbruket ska odla ekologiskt år 2005. Nu har kriserna underblåst en stark rörelse i samma riktning också på andra håll i Europa. Tysklands nya konsumentminister har sagt att landet måste bort från industrijordbruket, och förbundskansler Schröder vill öka andelen ekologiskt jordbruk från två till 20 procent inom tio år.

Sverige har ett särskilt ansvar att utnyttja tillfället och påbörja den nödvändig reformeringen av CAP – EUs gemensamma jordbrukspolitik – nu. De stöd som enbart premierar hög produktion måste bort. Ersättning ska istället gå till det jordbruk som vårdar natur- och kulturvärden, som tar väl hand om sina djur och som producerar mat av god kvalitet. Exportstöden, som skadar det småskaliga jordbruket i Syd och i Östeuropa genom dumpning av kraftigt subventionerade livsmedel, måste bort. Istället bör man satsa mer på miljö- och landsbygdsprogrammen.

Förutsättningarna att få bukt med galna CAP-sjukan har aldrig varit bättre än nu. Återstår att se om det är en tillgång eller en belastning att Margareta Winberg håller

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.