EN LUKTGRÄSFJÄRIL närmar sig en fyrfilig motorväg där långtradarna vrålar förbi. Utan att se sig om fortsätter den ut över de vita kantstrecken, men där, fångas fjärilen i en tjutande luftvirvel och slungas tillbaka. Lätt omtumlad flyger den vidare åt ett annat håll.

En fjäril som byter riktning är knappast någon större händelse. Men om samma sak händer för 75 procent av alla lukt­gräsfjärilar så kan det bli svårt för dem att klara sig i området. Det var vad forskaren Karl-Olof Bergman såg när han studerade deras rörelser intill E4an på en östgötsk betesmark.

– Fjärilar i en hagmark är ofta beroende av att kunna förflytta sig till en närliggande hage för att överleva på lång sikt.

Han förklarar att många fjärilssamhällen är uppdelade i grupper som klarar sig själva under normala år. Men på ett antal somrar blir det alltid för torrt eller för blött på någon av hagmarkerna så att en grupp dör ut. Nästa år kommer grannarna och sprider sig till det tomma området. Men om en väg hindrar dem från att komma dit så kan det förbli övergivet. När sedan grannfjärilarnas mark blir ogynnsam ett annat år och de dör ut så finns kanske inga fjärilar kvar som kan kolonisera deras område. Om utbytet mellan hagarna skärs av kan det alltså sluta med att fjärilarna försvinner från alla områden i trakten.

I fjärilens värld behöver flera hagar hänga ihop. I utterns värld behöver många mil av vattendrag hänga samman när hannarna patrullerar sina stora revir. Med allt fler vägar blir deras levnadssätt mycket riskabelt. På tio år har antalet trafikdödade uttrar ökat med 80 procent.

-?Visserligen har stammen ökat totalt sett men det är ändå alarmerande siffror, säger utterinventeraren Mia Bisther.

Alla arter har olika utrymmeskrav men för nästan alla kommer en tröskel, när det blir för små livsytor kvar med för långa avstånd emellan. Ju mer naturen börjar likna gröna plättar i rondeller desto mer sårbar blir den på sikt. Fragmentering och förlust av livsmiljöer är de två största orsakerna till att arter dör ut.

Trots det diskuteras nästan enbart bevarande av områden och väldigt sällan hur de ska hänga samman, enligt Andreas Seiler som är forskare vid Grimsö viltforskningsstation.

-?Att skydda områden som isolerade öar räcker inte.

Han kommer ursprungligen från Tyskland, där det finns en inarbetad planeringsmetod sedan 1970-talet för att länka samman småbiotoper. Numera finns också en plan på landskapsnivå. Även Polen, Estland och Holland har jobbat med de här frågorna sedan flera decennier och identifierat flaskhalsar för djurs rörelser i hela landet. Holländska myndigheter har tagit fram ett mycket långtgående program för de­fragmentering, som inte bara handlar om att förhindra ny asfalt utan ibland också om att riva upp den befintliga. Det innefattar också 1?600 ekodukter, gröna broar med träd och buskar, där djur och människor utan bil kan passera.

-?I Sverige har vi fortfarande gott om plats, fragmente­ringen är inte lika uppenbar här ännu. Men vi är på väg

ditåt och om vi ska behålla ett landskap där djur, växter och människor kan röra sig så måste vi planera för det.

Det håller Vägverkets biolog Anders Sjölund med om.

-?Sverige kan se grönt ut på en flygbild men det är fruktansvärt fragmenterat, och blir det allt mer. Nya vägar och järnvägar tillhör det som regeringen satsar allra mest pengar på.

Anders Sjölund efterlyser en storskalig plan från Naturvårdsverket som slår fast hur mycket fragmentering som är acceptabel och vilka områden som ska prioriteras.

-?Men det verkar inte finnas något intresse alls. Nu har vi gjort en egen plan för att överbrygga de största barriärerna som vi lämnar till regeringen snart.

Även Banverket saknar en plan, berättar Andreas Seiler.

-?De planerar för Götalandsbanan nu och skulle behöva veta i ett tidigt stadium var de viktiga stråken finns och vilka länkar som inte får skäras av.

Ebbe Adolfsson på Naturvårdsverket svarar att någon sådan plan inte finns men att grönstrukturerna till viss del kommer in i kommunernas översiktsplaner och länsstyrelsernas naturvårdsprogram. Men Andreas Seiler vill se ett bredare planeringskoncept för att binda samman viktiga naturområden. Både genom att spara korridorer av natur och göra vägbarriärerna genom­släppliga på olika sätt.

-?De flesta andra länder i Europa jobbar till exempel med Natura 2000 som ett nätverk, men det gör man inte i Sverige.

Ett sådant nätverk som många arter skulle behöva är kanske inte heller möjligt att skapa, utan en enorm omformning av landskapet. För de flesta av våra hotade skogsarter fungerar inte smala vandringskorridorer eller broar, enligt Lena Gustafsson som är professor i naturvårdsbiologi på SLU. En trädrad kan hjälpa en grävling att förflytta sig men knappast de arter som sprids med sporer, förklarar hon.

-?En del sällsynta mossor och lavar behöver sammanhängande naturskogsområden för att sprida sig och korridorerna har för låg kvalitet.

Men Lena Gustafsson tycker inte att naturvårdens begränsade resurser ska läggas på korridorer.

-?Jag tror på den svenska modellen som den ser ut i dag, med ett mosaikartat landskap där arter förhoppningsvis kan röra sig mellan öar av naturreservat och nyckelbiotoper.

Ur mossornas och lavarnas perspektiv gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, så att det inte blir för långt mellan pusselbitarna. Men vägarnas fragmentering berör framför allt djur och inte bara dem som är hotade i dag. De vanliga djuren måste få förbli vanliga, menar Claes Andrén som är grodspecialist och professor vid Nordens Ark.

-?På 70-talet försvann 99 procent av lökgrodorna och det verkar som om ökad trafik var en av de största orsakerna. Varje år dör enorma mängder vanliga grodor och ­paddor, och det är också ett problem om vi vill ha ett rikt djurliv.

Grodornas massdöd sker under vårnätterna när de ska ta sig till sina lekvatten. På just det här problemet finns faktiskt en lösning: grodtunnlar.

-?Ofta sätts de upp fel, rätt konstruerade är de effektiva.

Inte bara grodor utan även människor till fots kan bli instängda av vägar. Att vi skärs av från närnaturen ser Naturskyddsföreningens Magnus Nilsson som ett jätteproblem.

Han vill se befintliga vägar byggas om, exempelvis genom broar över viktiga grönstråk så att alltifrån rävar till folk med picknickkorg kan vandra fritt under.

-?Hittills är det mest biologer som har pratat om fragmentering. Om vi ska komma framåt måste vi nog se hur vi kan sy ihop landskapet för både människor och djur samtidigt.

Ekodukter, gröna broar och grodtunnlar är lösningar som har dykt upp på några platser i Sverige. Det är små, nödtorftiga sätt att tråckla ihop en värld som har kraschat i bitar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.