KRÖNIKA * Jag sitter på en restaurang i Los Angeles som ser ut som en restaurang i Los Angeles kan förväntas se ut. En gammal teaterlokal med högt tak, te-gelväggar, svalt uterum, skäggiga bartendrar som rabblar upp 72 olika ölsorter från lokala bryggerier och intill mig ett bakisosande, mimosasippande brunchgäng, täckta i ”konstnärliga” tatueringar, som diskuterar gentrifiering och Uber-upplevelser. Det enda som egentligen överraskar mig är två små bokstäver som återkommer på ett par rader i menyn: ”NV”. Restaurangen som stoltserar med lokalodlade ingredi-enser kanske i dessa rätter har importerat något från Nevada? Jag läser vidare. Förkortningen står för ”non-vegan”, icke-veganskt. När jag nu ser mig om i lokalen igen, zoomar in på gästers tallrikar och tjuvlyssnar på vad som beställs, är det mer än två bokstäver som överraskar mig.

Sedan i höstas har dokumentären Cowspiracy varit en stor fikarumssnackis hemma i Sverige, och en av världens ledande professorer i miljövetenskap, Johan Rockström, talar samtidigt om två hållbarhetsrevolutioner. Att sluta använda fossila bränslen är den ena, omställningen av matproduktionen den andra. Att köttindustrin har seglat upp som en bov i klimatdramat har varit svårt att undgå. Bland mina vänner har det diskuterats flitigt: måste vi bli veganer nu? 

Minns ni veganerna på 90-talet? På min skola satt de alltid vid samma bord, åt kikärtor, ritade kryss på varandras händer och suckade tonårsbittert över allt som inte härstammade från Umeå. Det var väldigt enkelt att då bestämma sig för att inte bli vegan, epitetet kom med så stort bagage – alltid packat i en likadan Fjällräven-kånken som på veganen intill. En politisk matdiet blir lätt till en onyanserad, polariserande kraft. Hur goda avsikter den än må ha. Den blir också lätt kikärtstung och smaklös. 

Det är en helt annan scen jag just har siktat framför mig på restaurangen i Los Angeles. För att vid några få rätter skriva ut ”icke-veganskt”, förutsätts ju att allt annat är just veganskt och vid borden runt mig är det ytterst få animalier som beställs in. Ingen verkar dock göra en grej av det. Ingen har heller kryss på sina händer.      

Den kommande veckan i Los Angeles bjuder på köttlös smakupplevelse efter köttlös smak­upplevelse. Den enda steak jag beställer in är en ”cauliflower steak”. Men varje restaurang jag besöker har, om än med det växtbaserade köket i fokus, också några köttbullar eller åtminstone pocherade ägg på menyn. Och när jag ändå faller för kyckling-vingar en kväll, finns inga dömande blickar runt mig. Den attityden känns betydligt mer välkomnande än den dogmatiska diet som präglat veganismen tidigare. 

Att det vanligaste animaliska inslaget på hippa krogmenyer i Los Angeles kommer från hönan tyder också på att resan från röda proteiner till gröna kanske måste gå via vita proteiner för att inte tappa för många följare längs vägen. Det här med att äta mindre kött behöver alltså inte vara så dramatiskt och skrämmande. Vi behöver inte bli veganer. För att bibehålla en klimat­smart kosthållning på sikt tror jag betydligt mycket mer på LA-sättet, att nöja sig med att vara flexigan.  

Johan Åkesson är journalist och trendanalytiker.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.