? Ser du tratten där? Det är en våtmark.

Vi sitter i ett rum fullt av apparater på Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet; mitt i Nationalstadsparken och ett par stenkast från Katarina Löfvenhafts funkistvåa. Genom ett mikroskopliknande okular ser vi ett myller av pyttesmå hus, vägar, kullar, skogar, sjöar. Allt upphöjt på ett overkligt, överdrivet sätt.

Plötsligt dyker det upp en djungel med en blågrå snabel rakt igenom.

? Här har vi Älvsjöskogen med järnvägen mitt i. På ena sidan har grodorna helt försvunnit, på den andra finns en av Stockholms bästa grodlokaler.

? Skillnaden är att den västra skogen är större, omges av lummiga villaträdgårdar och har förbindelse med Långsjön, medan den östra har naggats i kanten så att våtmarkerna försvunnit.

Som en Karlsson på taket har hon flugit över Stockholm. Sniffat över innerstadsparker och förortsskogar. Landat vid små vattendrag, torra ekbackar och talldungar. Utan att röra sig från stolen. Så ritat ner allt med smalaste tuschpennan, 0.13 millimeter. Sedan in i datorn med klabbet.

? Många gånger har jag tänkt att kasta in handduken. Det har varit ett hästjobb. Hade jag inte fått så mycket hjälp hade det aldrig gått.

Resultatet har blivit den första biotopkartan över Stockholm. Med bäckar, kärr, lövträdsstråk, barrskogsdungar och områden med ädellövträd utritade. Bland annat. Naturen finns beskriven i form av små eller stora fält med olika färg och utseende alltefter den specifika biotopen. Bebyggelse och asfalt utan vegetation är däremot markerade som tomma ljusbruna blaffor.

? På en vanlig översiktskarta är det precis tvärtom, där är naturen de tomma fälten och bebyggelsen detaljerad. Biotopdatabasen ger ett bättre underlag för analys av olika byggalternativ och vässar de ekologiska argumenten i planprocessen.

Sedan 1989 har Katarina Löfvenhaft suttit mitt i den planpolitiska hetluften som ekolog på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Bland annat var hon med och tog fram det första underlaget inför beslutet om Nationalstadsparken.

? När jag började i kommunen hade miljöfrågorna låg status, berättar hon. Vi ekologer fick slå oss in på teknikernas och arkitekternas områden. Men mycket har hänt sedan dess. I dag är medvetenheten om de ekologiska värdena större och samarbetet fungerar bättre.

Orsakerna till förändringen är bland annat konventionen om biologisk mångfald, Agenda 21, miljöbalken och vissa EU-beslut, tror Katarina Löfvenhaft. Arbetet med Nationalstadsparken har också givit ringar på vattnet, även utanför Stockholm.

? Tidigare fokuserade man mycket på enskilda skyddsvärda objekt i stadens närhet men glömde naturen i samhället runt omkring. Nu börjar vi närma oss ett helhetsgrepp, konstaterar Katarina som själv aldrig nöjt sig med att se tillvaron från ett håll.

Just det tvärvetenskapliga angreppssättet har hon fått kritik för. Den som spänner över flera discipliner kan inte gå lika grundligt in i var och en.

? Men för mig har det varit viktigast att arbetet skulle komma till praktisk nytta i planarbetet. Vilket faktiskt redan har hänt; mina metoder används i dag.

Så småningom tystnade också kritikerna. I stället har avhandlingen hyllats just för sin bredd och betecknats som något av ett pionjärarbete.

Två områden har Katarina Löfvenhaft studerat särskilt noga: Djurgården och Älvsjö. Utvecklingen har följts 50 år bakåt i tiden via gamla flygbilder. För att bedöma biotopernas livskraft och förmåga att ta emot förändringar har hon också tittat på grodarternas utbredning.

-? Grodorna valde jag eftersom de är särskilt känsliga och reagerar tidigare än andra arter på föroreningar och förändringar i biotopstrukturen. De behöver ett varierat nätverk av både land och vatten för att överleva.

Resultaten pekar på att de biologiska förändringarna i ett grönområde som minskas eller splittras sker obönhörligt men långsammare än vad vi tidigare trott. Av det kan man förstå att det tar lång tid att se effekterna av att ett grönområde delvis bebyggs. En tid som sällan ges.

? 50 år är jättekort i ekologiskt hänseende. Ändå bygger utvärderingar som görs i dag ofta inte på mer än ett till fem års historik.

Risken med att minska ett grönområde är att det utarmas och på sikt kollapsar ekologiskt.

? Ett exempel är västra Älvsjöskogen som ser livskraftig ut i dag, men som tycks ligga nära de kritiska tröskelvärden som passerats i de områden som helt saknar groddjur. En fråga blir då om det är där man ska nagga ytterligare eller om det är bättre att bygga på till exempel Årstafältet där ursprunglig natur redan har försvunnit.

Men det handlar inte om att arbeta emot all bebyggelse, understyrker Katarina Löfvenhaft. I stället gäller det att ha modet att värdera och visa var nya hus gör minst skada. Allt för att ge politikerna bättre beslutsunderlag.

? Om man inte vågar släppa någonting finns risken att man blir ignorerad. Och vad har man då vunnit?

Hon är övertygad om att Stockholms gröna prägel kan behållas och utvecklas, samtidigt som bostadsbristen byggs bort.

? Men då gäller det att välja var man sätter ner spaden. Stockholms gröna pärlor är fantastiska. Här finns många områden som förutom att vara otroligt viktiga för människorna som bor här också är skyddsvärda i ett nationellt perspektiv. Ta ekbackarna på södra Djurgården till exempel som hyser 60 hotade insektsarter.

? I många storstäder utomlands lägger man ner ofantliga summor på att försöka återskapa det man en gång förstört. I Stockholm tar vi naturen för given och glömmer lätt att det handlar om en ändlig resurs som måste värnas för att inte försvinna.

Vi stänger dörren till korridoren med apparaterna för flygbildstolkning. På skylten utanför står det ”Arktis” och ”Glaciologi”.

? Det finns så mycket spännande här på naturgeografen, folk reser kors och tvärs över jordklotet. Själv har jag gjort fältstudierna på tunnelbanan ungefär, säger Katarina och skrattar rått.

Men i höst lämnar hon sina närstudier för ett tag och sällar sig till resenärerna. Ett forskarstipendium leder till Sydafrika där hon under ett år får chansen att pröva sina metoder i ett annat samhälle.

? Jag har alltid känt en dragning till Afrika. Så det här är en dröm som går i uppfyllelse.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.